Politiker är en fara för vår omtalade demokrati.

Någonting som det ägnas en tanke åt först när vi blivit äldre, är att livet har en slutstation. Talade med en bekant för ett tag sedan, som upptäckt att nästan alla gamla bekanta var borta. Fan, folk dör som flugor, sa han. Han tyckte det var otäckt att gå till centrum av stan. Mest saknade han tobakshandeln som funnits i alla år men tvingats slå igen. Det var där han träffade alla gamla kompisar, men inom loppet av ett år är både ett flertal gamla kompisar och tobaksaffären borta.

De som bott i vår stad sedan barnsben, ser inte på de förändringar som sker med blida ögon precis. Många är uppriktigt förbannade och anser att politikerna borde ha sett att affärer stängde i centrum och ersattes av hårsalonger, restauranger, pubar och pizzerior. De borde ha sett till att ungdomarna hade fått en plats att träffats, istället för att sitta hemma och titta på videofilmer.

Visst har vi ett Folkets Hus, som antagligen skulle vara folktomt om inte Biblioteket hade sina lokaler där. Det är definitivt inte en mötesplats för de unga, vilket det borde vara. Det skulle ge liv och rörelse på stan kvällstid, det finns faktiskt många fler unga som är skötsamma än vad politikerna tror. De skulle till och med kunna sköta hela ruljansen om de bara får chansen.

Men nu är det som det är, tankarna går faktiskt till de gamla cowboyfilmernas ödestäder där torra buskar rullade fram på gatorna och ond bråd död väntade. Ja, egentligen är det ju bara tomma systempåsar som fladdrar för vinden och tomma ölburkar som rullar efter gatorna. Men skumma typer smyger runt när mörkret lagt sig över staden.

Det värsta är ändå att folk känner sig lurade över att bo kvar. Många som sålt sina villor på äldre dar och köpt lägenheter centralt, har insett att det som en gång var centrum, inte längre är det. Det gäller att ta sig till utkanten av stan för att handla. Eller som en sade: Hade jag varit yngre hade jag flyttat till varmare länder.

Klart man funderar över vad som hänt med vår stad, ja, hela vårt land! Folk skjuts och knivhuggs lite här och var, till och med i en liten stad som vår har affärer och personer blivit rånade. Förhoppningsvis ska det bli lite bättre, för några år sedan togs nämligen poliserna bort, men för ett tag sedan fick vi tillbaka poliser till polishuset och på gatorna igen. Det är mycket som kan ifrågasättas om hur våra så kallade folkvalda har värnat om staden och invånarna.

Skillnaden mellan politiker och övriga invånare är väl att de inte ser hur försämringarna påverkar många av invånarnas liv. Det har gjort att folk tror mer på vad de ser och det är inte samma sak som våra politiker säger sig se. Det finns alltså en politisk bild av vårt samhälle, men den stämmer inte med verkligheten. 

Men det är svårt att övertyga våra politiker om hur folk verkligen vill ha det, för så har det aldrig fungerat i vårt land. Men att någonting är åt helsike fel med vår lilla stad, tycks ändå kommunledningen upptäckt. För ett tag sedan skickades ut frågeformulär, där en slumpvis vald grupp av invånarna skulle pricka i vad  de tycker är bra och dåligt och hur vår stad skulle kunna göras bättre. Förslagen har jag inte sett, men betyget blev lika uselt som skolresultaten.

När nu sossarna inte längre är i majoritet kanske tänkandet blir ett annat, men det är antagligen bara önsketänkande. Spiken i kistan skulle vara om Sandvik flyttar tillverkningen av någonting och jobb försvinner. Kommunen har ingenting annat att luta sig emot, för de som skolats genom sossarna är egenföretagare fifflare och banditer, det har de lärt sig på kurser. Därför finns det inte så många företag med fler än tio anställda om man bortser från de stora matbutikerna

Finns det hopp för stadens framtid, eller kommer det att bli en döende stad? Ser man det på tio års sikt kommer många gamla att ha fallit ifrån, huvuddelen av invånarna kommer då att vara arbetslösa ungdomar, invandrare och flyktingar. de som pensioneras från Sandvik och haft höga löner kommer knappast att bo kvar, vilket kommer att öka på problemen ytterligare.

Själv kommer jag knappast att få uppleva hur en stad kan förstöras till oigenkännlighet, men tycker synd om de som tvingas uppleva det. Som jag ser det har våra så kallade folkvalda förstört ett land med beslut som raserat allt som en gång byggts upp. Politiker är en fara för vår omtalade demokrati, det har bara de som inte är politiskt aktiva upptäckt.

När det gäller våra politiker på riksnivå har de fullständigt gjort bort sig enligt folk man träffat under dagen. Att partierna nu sitter i förhandlingar om att undvika ett nyval är i och för sig inte konstigt, alla de gamla partierna kommer att drabbas. Ja, så finns ju rädslan för att SD ska få en ännu större vågmästarroll, förstås.

Men det som diskuteras är ingenting annat än hur en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget. Det här politiska rävspelet tar verkligen priset, det är inte de politiska partierna som ska göra upp om en sådan sak, det ska svenska folket rösta om. Jag kan förstå partiledningarna som inte är dummare än att de inser, att politiker inte längre har folkets förtroende. 

Det här gör att politik blivit någonting som lukta illa, antagligen för att bäst före datum för vårt politiska styrda maktsystem passerats för länge sedan. I den nya högteknologiska kunskapsvärld vi nu lever i, finns inte plats för amatörer som uppträder som auktoriteter. Ska det vara så svårt att fatta att länder inte längre kan styras som förr?

Den nya tiden är redan här och med den kommer man tydligt att se hur människorna förändrats. Inte bara förändrats utan också blivit medvetna om att de bara ses som ett redskap för politiska ambitioner och drömmar. Precis som med invandring och flyktingmottagning som de nu kommer att tvingas ta itu med, kommer trycket från införandet av Basinkomst att verkligen sätta våra politiker på prov. Visst är det konstigt att ett helt vansinnigt samhällssystem som vårt, kunnat leva kvar så länge.

Eftersom jag nu kommer att ta en paus på obestämd tid, God Jul och Gott Nytt År!

Ska det vara så svårt att tänka efter ,vad som kan hända efter ett beslut?

Att skriva om politikers misstag och i många fall dumheter har varit ett sätt att fördriva tiden. Det tar runt en halvtimme att skriva ner det som finns i huvudet. På något sätt fungerar det som att rensa huvudet för att kunna tänka på annat, det dagliga livet är ju trots allt viktigare.

Att ta dagarna som de kommer är lätt att säga, men varje dag har nya bekymmer som måste lösas på något sätt. Det känns som vi fått ett samhälle som blivit både krångligare och opersonligare, som om ansvaret skjutits över på invånarna. Och värre ser det ut att bli.

Det blir inte bättre när våra politiker skyller på varandra, när de är lika goda kålsupare allihop. Det kaos vi kan se inom riksdag, landsting och kommuner är resultatet av ett bedrövligt politisky styre. Det har skapat ett samhälle där det inte finns någon som ansvarar för att det fungerar för invånarna.

Nu signalerar SKL och kommuner och landsting måste höja skatterna för att det ska gå ihop framöver, inget förslag har lagts att banta ner på administrationen. Det verkar som om våra byråkrater inte fattat signalerna om, att även deras jobb kan ersättas av avancerade datorer. Eller så har de gjort det och spjärnar emot av alla krafter.

Höjda skatter är inte lösningen på någonting, det bara underminerar den grund vårt samhälle står på. Sjukvården dras med ett problem som skapades redan för tjugo år sedan när välutbildad personal exporterades till inte minst Norge. Det bortfallet har aldrig kunnat fyllas, men det har fungerat någorlunda tack vare en lojal personal. Den lojaliteten har makthavande landstingspolitiker tagit död på och en lösning finns inte i sikte.

Den så kallade arbetslinjen uppfanns inte av alliansen, den har funnits i nästan alla tider. Det tvångsarbete arbetslösa och sjuka tvingas till numera, har varit och är helt enkelt en maktdemonstration, men samtidigt ett bevis på en politisk rädsla för en samhällsförändring. Just rädslan och oviljan att prova nya vägar genom arbetstidsförkortning så att fler kan dela på ett arbete, finns nu framför våra politiker som ett stort berg. Nästa stora problem de kommer att ställas inför är Basinkomst.

Ingen politiker har någon lösning på en ökande arbetslöshet, som hotar att bli ännu större inom bara några år. Att i det läget bara tala om att skapa nya jobb, visar att våra politiker knappast kommer att kunna hantera problemen i framtiden. Under tiden den politiska handlingsförlamningen håller i sig, sätts det en alldeles för stor press på människan. Man kan ju fråga sig varför det talas om att producera mera, när det inte finns köpare till det som produceras i dag. Vad som väntar är ju att marknaden måste korrigeras, det vill säga färre varor kommer att produceras.

Det vimlar av människor som fått sin ekonomi försämrad i vårt land, vi kan alltså vänta oss en avmattning i konsumtionen. Orsaken är den höga arbetslösheten och det stora antalet långtidssjuka som drabbats av katastrofalt dålig privatekonomi. Lägger man dessutom till att pensionärerna ser sina pensionspengar krympa för varje år, minskar även deras konsumtion.

Miljarder läggs ner på reklam, men det finns inte utrymme för impulsköp som skapas genom reklam i alla våra media. Det betyder att även reklambranschen kommer att drabbas, vilket ger mindre jobb hos tryckerier, dagstidningar och distributörer. De reklamfinansierade tevekanalerna kommer att ha ett ännu mer bedrövligt utbud och därmed mista abonnenter. Det fungerar som katten på råttan, råttan på repet osv.

 Det är dags att de politiska makthavarna blir uppmärksamma på att många människor far illa i vårt land och tar tag i problemet. Att ta till det gamla nötta ordet solidaritet fungerar inte längre, det är alldeles för många som blivit osolidariskt behandlade. Dessutom känns det på något sätt dubbelbottnat, vilka ska invånarna vara solidariska med?

Den senaste tiden har varit pinsam att bevittna. Det har hoppat lite för många grodor ur Löfvens mun och han har dessutom visat dåligt omdöme i valet av regeringspartner. Enligt många bedömare gjorde han ett enormt misstag vid nedröstningen av budgeten genom att utlysa nyval, det kan skapa ännu större politisk oreda än det vi nu får uppleva.

Vad de gamla etablerade partierna har förbisett är, att invånarna numera använder sitt eget förstånd och struntar i vad våra politiker säger. Det kan vara så att de så kallade folkvalda efter en tid i Fjollträsk berusas av makten och tror sig vara allvetande. Antagligen har allt surrande i maktens korridorer avtrubbat deras hörsel, för de har definitivt inte lyssnat på vad som högljutt sägs folk emellan. 

Folk är trötta på politiker som gör vad de tror är bäst för invånarna, men ännu tröttare på att höra hur de ska tycka i olika frågor. Invandringen och flyktingmottagningen blir en allt hetare potatis för varje dag som går. De som på sikt kommer att drabbas av de styrandes handlingsförlamning är inte bara invandrarna och flyktingarna, utan också invånarna på många platser i vårt land.

Lagom är bäst brukar man säga, men nu hör man hur människor i alla åldrar tycker att det har blivit alldeles för mycket. Det är lätt att ta misstänksamhet och oro för rasism, för det är ju vad det hela handlar om. I många fall hör man även avundsjuka, inte minst bland de äldre. När till och med tiggare går ifrån sin plastburk och står en bit ifrån och röker ivrigt samtalande i en mobil, tar det hus i helsike.

I vår stad är det en vanlig syn att se flyktingar högljutt prata i sina mobiltelefoner av ny modell. De unga cyklar ogenerat på trottoarer, till och med i bredd så att äldre tvingas klämma upp sig mot väggen. Det säger sig självt att det väcker känslor, när de själva knappt har pengar till mat.

Jag har därför full förståelse för att så många röstade på SD i vår kommun, och risken finns att partiet kommer att växa ytterligare. Ett val är ju enda möjligheten att visa sitt missnöje eftersom ingen politiker lyssnar på vad väljarna har att säga. Försitter de etablerade chansen att debattera invandring och flyktingmottagning, är det risk att de satt sin sista potatis.

Man ska aldrig underskatta hur dum människor kan vara är någonting svenska folket lärt sig senaste åren. Att dumhet florerar även bland de människor som säger sig vara folkvalda är beklagligt för landet, men är svår att skydda sig emot. Det är inte väljarna som utser partiernas representanter, det sköter partierna på egen hand. Bara det diskvalificerar hela vårt politiska maktsystem.

Kan inte låta bli att citera Jiddu Krishnamurti som en gång skrev: Så mycket lidande förorsakas av tanklöshet – genom att glömma tänka efter hur en handling påverkar andra.

Det gäller att tänka efter före, annars kan det bli som i vårt land.

Skatt är betalning för att få saker utförda av det offentliga.

Allt sedan valet har Löfven med all tydlighet visat, att det inte bara är att hoppa in i den politiska dansen, först måste man lära sig stegen. Det har orsakat att han trampat många på tårna och därför blir han nobbad när han bjuder upp till dans. Kan man inte stegen, kan man inte heller föra i en dans.

En som nu tagit mod till sig och bjudit upp till en lustiger dans är Göran Hägglund. Det verkar inte som han ska bli nobbad i alla fall, för de båda allianskompisarna har säkert insett, att som panelhöna får de bara titta på. Skulle inte förvåna om Löfven tar en danskurs över Jul och Nyår, eftersom det är han som vill föra.

Det är på tiden att invandring och flyktingmottagning börjar diskuteras, eftersom en stor del av SD:s väljare inte är rasister enligt allt fler, Man har nu kommit fram till att de bara är oroliga och förbannade över, att inte politikerna lyssnar på åsikter som inte är politiskt korrekt. Men vad är politiskt korrekt egentligen, är det att på alla sätt försöka undvika det som är obehagligt att diskutera?

Visst är invandrings- och flyktingmottagningen ett ekonomiskt problem för vårt land, det kan aldrig bortförklaras. Det som retar folk är att utan att bli tillfrågade, tvingas de ställa upp och vara solidariska med de som har det sämre. Men det resonemanget går inte ihop, det är många i vårt land som lever på fattiggränsen av skilda orsaker. Var finns empatin för alla dessa?

Tydligen har allianspartierna insett att det tar hus i helsike om man försämrar för de invånare som drabbats av arbetslöshet och sjukdom, men lägger miljarder på invandrare och flyktingar som kommer hit. Det är de svaga grupperna som fått stå för solidariteten och fått mindre pengar att överleva på. Den som inte inser vilken tändvätska det är, bör titta på vad som händer i andra länder.

Alla politiker bör se det som hänt (och det kan bli värre) som ett misstroendevotum mot det sätt de politiska makthavarna behandlar människor i vårt land. De försämringar som gjorts för arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer (permanent sjukbidrag), är en skam för vårt land. Det är inte mer än rätt att de politiskt aktiva behandlas på samma sätt.

Men politik är tydligen svårt och att välja parti är inte lättare. Det blev inte alls som många gamla trogna S-väljare tänkt sig. Man kan förstå att gamla trogna väljare känner sig besvikna, vad de vill ha är en partordförande som kan hantera svåra situationer, de var ju med redan på Erlanders och Palmes tid. Men sedan har det gått utför, det är svårt att vaska fram en partiledare som har de kvalifikationer som behövs.

Tyvärr verkar det vara samma sak för de andra partierna, det är inga raketforskare precis som styr de politiska partierna. Men för att inte bli helt avklädda, gäller för dem att handplocka smarta medarbetare, som förser dem med fakta och retoriska undanflykter på de papper de bär med sig vid intervjuer och i debatter. Vore ärligare att säga, det här begriper jag inte, men det finns dom som gör det och det är deras svar ni får.

Det är beklagligt att politik mest handlar om vem som klarar sig bäst i debattdueller, när de inte klarar av att omsätta de löften som ges i praktiken. Vad är det som blivit fel inom skolan, vården och omsorgen? För de som jobbar inom verksamheterna anses den administrativa bördan ställt till med mycket elände. Vem är ansvarig för det?

När läkare tillbringar mer tid med administrativa uppgifter än att utföra sitt jobb, borde våra så kallade folkvalda reagerat. Det är ju i grunden enkelt, eftersom samma problem finns inom skolan, vården och omsorgen. Vem eller vilka är i behov av all denna administration? Men kanske viktigast av allt, vem eller vilka har gjort en byråkratisk koloss av de viktiga offentliga verksamheterna?

Att vårt fantastiska politiskt skapade välfärdssamhälle är på väg att ta knäcken på många invånarna har inte våra politiker uppmärksammat. Det är inte bara sjukhuspersonalen, vårdpersonalen och lärarna som går på knäna, samma problem finns även inom många offentliga verksamheter. Ytterst ansvarig för detta är våra politiska makthavare. De borde skämmas, för det här påverkar alla invånare i vårt land.

Det verkar som om ingen tycks ha tänkt på är att dagis, förskolan och uppåt gör barnen skoltrötta redan i åttonde klass. Trots längre skolgång än det en gång var, har dagens elever sämre kunskaper. Man kan säga att skolan gör våra barn till soffpotatisar. Fick reda på av en ung grabb att när läraren var sjuk och de hade en vikarie, fick de titta på en video. Vikarien hade inte kunskaper att kunna hålla en lektion. Ytterst ansvarig för att det blivit så är våra kommunpolitiker, som försöker snåla in på det mesta för att få det att gå runt.

Varför inte titta närmare på alla de politiskt skapade jobb som kostar skattebetalarna pengar? Det är bara att utgå från kostnaden för att de viktiga funktionerna ska fungera, det som blir över ska bekosta riksdagsmäns, byråkraters, kommunal- och landstingsråds samt övriga heltidspolitikers löner. Invånarnas skattepengar ska därför öronmärkas för att pengarna hamnar på rätt plats där de gör nytta.

Som det är i nuläget betalar invånarna fullt pris för en sekunda vara, på grund av de höga kostnader som politiker och vår enorma byråkrati för med sig. Det gäller att invånarna verkligen får valuta för sina pengar, annars får vi se större missnöjesyttringar än de vi nu har sett. Det är inte invånarna som ska göra uppoffringar och ta det sociala ansvaret, det är de politiska makthavarna.

Dags att alla sätter sig vid samma bord och försöker hitta en lösning.

Det jag varit inne på, att sunt bondförnuft kommer att avgöra valet i Mars, ruckar jag inte på. Som det nu ser ut går S och SD framåt, övriga partier backar. En opinionsundersökning är föralldel inte mycket att bry sig om, folk säger en sak men håller tyst med hur de kommer att rösta.

Men visst är det så att S troligtvis kommer att dra till sig många röster, eftersom invånarna sett hur det politiska kriget går till. Många resonerar som så, att det är bättre att ta det säkra för det osäkra och helst slippa att småpartier kan komma med vansinniga förslag.

Både V och MP är partier som har dålig verklighetsförankring, det de utövar ska mera ses som religioner. Planhushållning fungerar knappast i dagens moderna ekonomi, men det är ju faktiskt vad V helst vill ha. Miljöpartiet vill rädda vår miljö och förkunnar hur en naturkatastrof kommer att inträffa om ingenting görs.

Hur ska miljarder människor kunna övertygas om att göra uppoffringar för miljöns skull, när de knappast har mat för dagen? Makthavande politiker kan komma överens om vad som helst, men i slutändan står de maktlösa om de inte har folket med sig. Innan det går att rädda vår miljö, måste världen förändras och det låter sig inte göras från vårt land.

Gatans parlament går på högvarv i vår lilla stad. Ingen säger sig bli förvånad om SD får över tjugo procent i valet. Naturligtvis utgår man från att allt fler invånare säger sig fått nog av att ta emot flyktingar. De har förståelse för att folk flytt undan krig och elände, men det är inte vår lilla stads problem att ta emot så många.

Eftersom fler flyktingar är på väg kommer också motståndet att öka, det har blivit så att de som försvarar invandring får mothugg och behandlas på samma sätt som SD. Det beror naturligtvis på att vi är ett land som inte kan ta hand om de sjuka, arbetslösa och gamla på ett humant sätt, hur ska då vårt land kunna hjälpa andra.  Att inte våra politiker i Fjollträsk begriper vad de ställt till med är fullt förståeligt, de är skyddade från verkligheten.

Ja, inte riktigt, det stundande valet kommer att bli en svettdrypande pärs för många. Jag var inne på att det kan gå så illa att det blir bara tre partier i riksdagen, men så långt kommer det väl ändå inte att gå. Men visst märks det tydligt att folk är trötta på de små partierna, de ställer till alldeles för mycket tok om de får vara med och regera.

Det har blivit minst sagt grötigt inom politiken. En röst på Socialdemokraterna är samtidigt en röst på V och Mp, som s-sympatisörerna inte alls vill ha något samröre med. De som röstar på C, FP och KD, lägger sin röst på Moderaterna, trots att väljarna inte vill ha med Moderaterna att göra. Om inte blockpolitiken skrotas kommer det hela bara att bli värre.

Ser man tillbaka på historien är det som nu händer inte förvånande, större riken än vårt har kollapsat. Senaste beskedet från Riksbanken att räntan inte kommer att höjas förrän mitten på 2016, får inte folk att ta glädjeskutt precis. Det betyder att nästa år inte blir någon höjdare för varken staten eller våra stora företag.

Amorteringskravet kommer inte från vare sig den förra eller nuvarande regering, det är bankerna som börjar få kalla fötter. Lite väl sent att i eftertankens kranka blekhet inse att det har lånats ut alldeles för mycket pengar. Det hänger ju inte på låntagarnas förmåga att i dagsläget betala ränta, om bortåt tio tusen jobb försvinner blir det många som inte längre klarar av att betala.

I och med försämringarna av trygghetsförsäkringarna, rasar ekonomin för den som blir arbetslös eller långtidssjuk. De flesta som skaffat sig hus eller bostadsrätt har kalkylerat med två heltidslöner, men om en råkar bli sjuk eller arbetslös, spricker den tidigare kalkylen. Det var en kalkylerad risk den borgerliga regeringen tog, de räknade med att ett par hundratusen jobb skulle balansera det hela, inte att jobb skulle försvinna

Jobbskatteavdraget var ett risktagande, eller snarare en chansning att konjunkturen skulle skjuta fart och därmed skulle nya jobb skapas. Sänkningen av restaurangmomsen gick snett, det blev inte alls så många nya jobb som regeringen hoppats. Försäljning av statliga bolag gav engångssummor som försvann, Vattenfall som tidigare försett staten med pengar gjorde miljardförluster. Av de storslagna planerna blev som en god vän brukar säga när någonting gått snett: Det sket sig.

Utan att vara pessimistisk kan man nog räkna med att nästa år kan bli ett lågvattenmärke. Den ekonomiska oron i Ryssland påverkar inte bara ryssarna, det påverkar även den globala ekonomin. Tror knappast att någon räknat med att alla skulle drabbas av sanktionerna mot Ryssland, men så fungerar vår globala värld. I vår pyttelilla del av världen, får vi förlita oss till att våra makthavande politiker vet vad de håller på med. Om inte, ligger vi illa till.

Konflikter har aldrig lett till någonting konstruktivt, de skapar bara ett låst läge där ingen vill utsätta sig för risken att lida en prestigeförlust. Partierna har i det nuvarande politiska läget, mera sett till att försvara sin existens, än vad som är bäst för invånarna. Enda möjligheten att lösa de motsättningar som finns, är att alla sätter sig vid samma bord och försöker hitta en lösning.

För att citera Ralph Waldo Emerson: Det finns ingen olycka som inte de rätta orden kan börja reparera. Och det är bråttom.

Sunt bondförnuft har ritat om den politiska kartan.

Med en vecka kvar till julafton märker man att tempot skruvats upp och folk börjar få någonting glasartat i blicken. Att Julen är en högtid alla ser fram emot ses som en självklarhet, men det finns många äldre som med ångest ser fram mot en helg där rågmjölsgröten byts ut mot risgrynsgröt. Hörde en gammal dam fråga en expedit i affären om det inte fanns skinkor för en person, vilket det naturligtvis inte gjorde.

Förr var det en självklarhet att kålhuvuden delades utan kostnad, nu tas det ut extra för de som delats. Samma sak med gurkor och kålrötter. Man kan säga att de äldre ensamstående diskrimineras, genom att inte kunna köpa hela kålhuvuden och kålrötter. Men så är det i många fall numera, det är storpack som gäller för affärerna. Det blir lite av mängdrabatt, som de äldre och övriga ensamstående får vara med och betala. Det här kan verka vara en bagatell, men det är så här vårt samhälle har blivit.

Det svärs ve och förbannelse över SD och alla de som röstat fram partiet så att det fått en vågmästarroll. Det är så dags nu, just den här utvecklingen varnades det för redan i slutet på åttiotalet. Att invandring och flyktingmottagning inte setts som något problem när det gällt några tusen om året, men när siffran stigit för varje år, borde det ha ringt en varningsklocka.

Det räcker inte att försvara den enorma ström av flyktingar som kommer till landet med att vi gör det av humanitära skäl. Vårt land har de senaste åtta åren knappast behandlat arbetslösa, sjuka och äldre humant. Tvärtom har det setts som nödvändigt att försämra för dessa grupper därför att de ses som en kostnad. Naturligtvis börjar folk fundera hur vi kan ha råd med en sak, men inte de andra.

Vad som händer är ju faktiskt att svenska folket får dela med sig av det som betalas in för att bekosta skola, vård och omsorg. Alla med sjukersättning, permanent sjukbidrag, a-kassa, ja, till och med fattigpensionärer betalar skatt.  Man kan förstå att många i de grupperna lade sin röst på SD, eftersom det var enda möjligheten att visa sitt missnöje anonymt.

Ett flertal gånger har jag hört att ett konkurrenssamhälle, måste leda till att ett stort antal människor slås ut, men ingen har tänkt så långt vad som händer med de utslagna. Jakten på tillväxt i ekonomin är en bidragande orsak till att människan ses som ett medel att uppnå ekonomisk stabilitet. Faktum är att det fungerar tvärtom, det skapar en obalans i ekonomin.

Just den ekonomiska obalansen har uppmärksammats i flera länder, som insett hur negativt liten köpkraft påverkar. Man kan i de flesta utländska tidningarna läsa artiklar på ekonomisidorna om Basinkomst och den betydelse ett införande kan få. Bidrag är förnedrande, de människor som tvingas uppsöka socialkontoren ser det som enda utvägen. I många fall behandlas dessa människor nedlåtande och de känner sig mindre värda.

Hur mycket det kostar att administrera bidragen är svårt att överblicka, men det är ingen dålig gissning att det kostar nästan lika mycket som bidraget som utbetalas. Om till att börja med dessa människor får en basinkomst som täcker in levnadskostnaden, skulle det inte bara förenkla för de behövande, utan också spara in en massa arbetstimmar som betalas med skattemedel.

Men det är svårt att få våra politiker att inse hur viktigt det är att redan nu, att vara förberedda på de förändringar många varnar för. Moderaterna håller fast vid att många invånare är arbetsskygga och simulanter, de kan inte tro på de rapporter som strömmar in att många slås ut av omänsklig behandling. Varför de i motsatts till de forskare som ser att arbeten kommer att försvinna, försvarar en arbetslinje som i teorin skall skapa hundratusentals jobb är obegripligt.

Vad som verkligen är att beklaga är att våra politiker, oavsett partifärg, inte börjat utarbeta en plan för vad invånarna ska leva av när jobb försvinner istället för att skapas. Det är en utmaning utan like vad människorna ska göra om miljontals jobb försvinner inom de närmaste tjugo åren, det går inte att skapa nya jobb i samma omfattning. Av den anledningen kan man förstå, att de förlitar sig till att någonting ska hända som ändrar på det.

Med den takt den tekniska utvecklingen har numera, kan det vara verklighet inom betydligt kortare tid. Tidigare har robotar satts in i monotona arbeten, som de klarar av mycket bättre än människan. Ingen kunde ens drömma om den utveckling som skulle ske inom Artificiell Intelligens, där all information som lagrats är tillgängliga med en knapptryckning.

Många kanske frågar sig vad Artificiell Intelligens egentligen kan bidra med, men vad det handlar om är ju i princip samma sak som det samlas statistik. En gemensamma enorm databas över orsak och verkan finns redan och fylls på för varje timme. Istället för att människor sitter och gissar utfallet av någonting, kan datorn göra jämförelser och sålla bort det som inte kommer att fungera. Kvar blir alternativ som har hög procentuell chans att fungera.

Redan finns datorprogram som ger varning för mänskliga misstag enligt sannolikhetsprincipen, med andra ord ifrågasätts omedelbart om inmatningen är korrekt eller inte. Det är alltså upp till inmataren att se till att det blir rätt för att komma vidare. I förenklad form hittar vi det i ordbehandlingsprogram, men i dessa ges förslag som kan vara alldeles uppåt väggarna, det gäller att använda huvudet.

Och det är väl vad framtiden handlar om, alla måste använda huvudet. Människan kommer att få ta större ansvar för sina liv, vilket kommer att forma det framtida samhället. Det politiskt skapade samhället utgår från att invånarna ska styras för att vara samhället till nytta. Följden har blivit att de som valts till rollen att leda, inte haft en susning om vart vi varit på väg.

Det politiska kaos vi nu tvingas vara åskådare till, visar hur handlingsförlamade makthavarna blir när någonting händer. Det som hänt har inte följt praxis, de som röstat på SD är rasister och dumma i huvudet. Eller som den nya Moderatledaren sa, storstadsbor är smartare än lantisar. Tydligen har hon aldrig hört talas om sunt bondförnuft, det är genom att använda det, som den politiska kartan ritats om.

När missnöje och misstro nåt en gräns, kan vad som helst hända.

Det politiska kaos som nyvalet har skapat, har man hör fått folk att tänka efter hur de egentligen vill ha det. Gör man en sammanfattning av vad folk tycker, är det inget parti som anses vara värd att styra vårt land. Mest beror det på att ingen politiker, talar om hur hårt och kallt samhällsklimatet blivit, de pratar bara om hur de vill att vårt samhälle ska se ut.

Vi har inte ett samhälle skapat för invånarna, det är en av orsakerna till att så många är missnöjda med det politiskt skapade samhället. De senaste åtta åren har samhällsklimatet blivit både kallare och hårdare, det är inte invånarnas bästa våra makthavare haft för ögonen. Men att reparera den skada som splittrat ett folk, är knappast genomförbart i en handvändning. Att det måste ske en förändring är något man hör varje dag.

Av folk i gemen har MP:s sympatisörer upplevts som tämligen harmlösa drömmare, som tror sig ha lösningen på hur vi ska få en bättre värld. När den gemensamma budgeten presenterades och Fridolin stolt sade vilka miljösatsningar som skulle göras, tog det hus i helvete. Det var verkligen inte vad det stora antalet fattigare i vårt land ville höra.

Barnfattigdom ska naturligtvis inte finnas i ett (som politikerna framhåller) rikt land, att vart tionde barn lever i fattigdom är en skam utan like. Skolan, vården, omsorgen är i skriande behov av upprustning, det måste gå före vår miljö som klarat sig själv i miljontals år. Vad MP försöker skapa är ett utopiskt landsortsreservat dit tiden inte når.

Anledningen till det är lätt att förstå, de flesta av MP:s anhängare lever i storstadsmiljöer med alla problem det medför i form av föroreningar. Man kan förstå drömmen om Fjollträsk som en grön oas, istället för asfalt och betong. Bilar behövs inte, det finns ju pendeltåg, tunnelbanor och bussar som alla borde använda sig av enligt anhängarna. Det ska kosta pengar att inte anlita de kommunala färdmedlen.

Visst är det billigt att ta sig fram med pendeltåg och tunnelbana i Fjollträsk, men ute i landet är det sannerligen inte billigt. De är välkomna till vår bygd, där kostar det skjortan för de som tvingas åka buss. Eftersom allting måste vara lönsamt och biljettpriset höjts undan för undan, har det blivit färre resenärer, så en ny höjning är snart på gång. Med det tänkande som finns hos de styrande, blir det mesta de beslutar om en förlustaffär.

För de som bor ute i landsorten blir det betydligt billigare att ta bilen, trots högt bensinpris. Det har förekommit protester när OK/Q8 ska lägga ner den bemannade macken i Storvik. Orten är en del av storkommunen Sandviken till vilket det är 1.5 mil. Nu kommer den delen av kommunens invånare tvingas åka till Sandviken för att köpa vindrutetorkare, fläktrem eller lampor till bilen.

Naturligtvis är det beklämmande att politiker som lever så långt från den verklighet många tvingas leva i, kan fatta beslut som kan vara förödande för många. Om vi verkligen kommer att få en global uppvärmning, skit samma tycker många, det är nu vi måste åka till jobbet, skjutsa ungarna och uträtta ärenden som tidigare kunde göras på orten.

Lägger man dessutom till att uppvärmningskostnaderna blir billigare och även skonar bilen från kallstarter. är det bara ett plus mot vårt nuvarande klimat resonerar många. Därför ser de också alla miljöskatter och avgifter som ren lurendrejeri, eftersom de tvingas genom miljöbeslut att bli miljöbovar, för att kunna leva ett normalt liv. Men någon ljusning finns inte för vår miljö, tvärtom behövs det mycket mer pengar.

Nu verkar det som om Centern tagit kommandot när det gäller att rädda vår miljö, ja, rädda det som räddas kan av den landsbygd vi har kvar. Förhoppningsvis har de en mer realistisk syn på hur våra levnadsvillkor ska bli bättre. Motståndet mot kärnkraft finns fortfarande kvar, men om jorden ändå kommer att förstöras på grund av andra länders förorenande, varför inte använda betydligt renare kärnkraft som kan tillgodose allas behov av el.

Vår vattenkraft har försvarats, men nu har EU lagt sig i så att många kraftverk måste byggas om, för fiskens skull. Idiotierna från EU duggar tätt, senaste är att de stora ländernas ledare på affischer dränkts i mjölk. Naturligtvis borde det hällts över dem personligen, men så gör man ju inte ostraffat. Om problemet EU vill ta tag i är att det produceras för mycket mjölk, eller att det säljs mindre blir man inte klok på.

Att EU försöker styra inte bara medlemsländerna och på det sättet även deras invånare, visar på en okunskap om vad det kan ställa till med. Inte minst i de sydeuropeiska länderna svallar blodet hett, vilket redan visat sig. Vad det hela kommer att sluta i kommer att bli intressant, men risken finns att det kan leda till våldsamheter.

Om Cameron får hjälp av EU genom att England utesluts, kommer antagligen fler länder att följa efter. Vad man kan läsa i utländska tidningar är att EU blivit en belastning för den återhämtning alla länder väntar på. Istället för att underlätta, försvårar EU för medlemsländerna. Just nu har Grekland enorma problem, som utan EU:s inblandning haft en bättre chans genom att börja om från början och återuppbygga landet.

Ett land som är konkursmässigt, ska slå vantarna i bordet precis som företag tvingas göra. All hjälp som Grekland fått av rädsla för att banksystemet skulle påverkas, måste naturligtvis ses som att de egna intressena gick i första hand. Men de krav som ställdes på Grekland drabbade landets invånare fruktansvärt hårt, någonting sådant gör man inte ostraffat. Har en känsla av att en majoritet av Grekerna avskyr EU precis som i England.

I vårt land är en majoritet emot införandet av euron, trots att den sista tiden ökat i värde mot kronan. Läste någonting som bara passerade förbi för många år sedan, att en ekonom kommit fram till att världen som då börjat bli global, skulle ha stora fördelar av att använda en enda betalvaluta. Han var till och med inne på att alla länder skulle ansluta sig till denna valuta. Det skulle inte bara undvika valutaspekulationer, utan också göra allt enklare. Tror inte någon mer än jag lade det på minnet.

Vem vet, kanske blir det så en dag. Alla är i dag beroende av varandra, ensam är inte stark. Den läxan borde inte minst Putin lärt sig, för om inte kommer han att få bakläxa av sina invånare. Det som händer överallt är nämligen att när missnöjet och misstron mot de styrande nått en gräns, kan vad som helst hända. Vi ser det ju tydligt i vårt land.

Har någon tänkt så långt, att det kan bli bara tre partier i riksdagen?

De senaste dagarna har inte bara Moderata kommunpolitiker höjt sin röst om alla de flyktingar som vi sägs ha råd att ta emot, den nya partiledaren kommer att få det hett om öronen. Den enighet man sa sig ha inom partiet håller på att rasa ihop. Men även Löfven fått problem på toppen av allt annat, nu vill LO att samarbetet med MP ska skrotas.

Det är svårt att inte imponeras av våra politikers aningslöshet och totala oförmåga att se verkligheten i ögonen. När de etablerade partierna bråkar om vems budget är bäst med utgifter för miljarder, står SD ensam och talar om att flyktingmottagningen kostar pengar vi inte har råd med. Pengarna behövs till den välfärd vi påstås ha, men många inte sett röken av.

Omedelbart regeringen tog över var ladan tom, om så var fallet kan man inte sätta sprätt på en massa pengar. En utgiftspost som invånarna reagerade mot var de miljösatsningar MP skröt om att ha fått i kompensation för att de lierade sig med sossarna. Nu börjar folk fundera om det överhuvudtaget fanns någon lada, men en kassakista måste det väl i alla fall funnits. Nåja, om den verkligen var tom, betyder det att svenska folket måste fylla på den till bristningsgränsen, det är många som ska ha betalt ur den, inte minst våra politiker i riksdagen.

Om det var ett sätt att försvara skattehöjningar för att finansiera de enorma utgifterna, var det ett stort misstag. Svenska folket (ja, de som har ett arbete,) har vant sig vid att få mera på lönekontot.

De sämst ställda i vårt samhälle verkar ingen politiker bry sig om, utan pratar vitt och brett om hur jobb ska skapas och Gud vet allt.

Det säger sig självt att flyktingmottagningen kostar pengar, det går aldrig att bortförklara. Men den stora skadan som SD skickligt utnyttjar är, hur många människors liv påverkas i de kommuner dit flyktingarna kommer. Det är också på de orterna SD har fått många sympatisörer. Egentligen är det fantastiskt, att SD hamnade i riksdagen tack vare de etablerade partiernas motvilja att debattera invandring och flyktingmottagning. Partiet hade definitivt inte klarat det av egen kraft.

Det tycka inte gått upp för de gamla partierna att man måste se för att tro. De som har sett hur deras samhällen förändrats genom ankommande flyktingar, har insett hur mycket de inte bara förändrar gatubilden, utan också att dessa människor gör så att de får mindre för sina skattepengar. För så är det ju, pengarna tas från de gemensamma medlen, de kommer inte som en skänk från ovan.

Motståndare till invandring och flyktingmottagning kan kallas rasister eller vad som helst, men de som lade sin röst på SD, röstade som de ansåg vara rätt. Det är många som upplevt att de etablerade partiernas enda försvar mot att tvingas debattera invandring och flyktingmottagning, har blivit droppen som urholkat stenen. När politiker talar om att de behövs, har dessa människor sett sina samhällen förändras till oigenkännlighet. Det gamla trygga invanda är borta och det tycker inte de flesta om.

Vad som hänt inom svensk politik är helt enkelt att SD säger, det som en stor del av svenska folket börjat tänka. Nu har även ett antal Moderater ute i landet tagit bladet från munnen, de sitter upp över öronen i de problem staten skjuter över på kommunerna. Det här belyser på ett utmärkt sätt att vad våra toppolitiker i riksdagen anser vara rätt, är åt helsike fel ute i landet.

Vi är ett rikt land som har råd att vara generöst, sa den nya Moderatledaren. Säg det ansikte mot ansikte till de som drabbats fruktansvärt hårt av den borgerliga politik som förts. På den punkten är hon tydlig, de sjuka, arbetslösa ska klämmas åt ännu hårdare. Det är som ett slag i ansiktet på alla de som blivit arbetslösa eller inte kommit in på arbetsmarknaden. Samma sak med alla de som blivit sjuka på grund av arbetet, eller de pensionärer som inte ens har råd att lösa ut sina mediciner. Det finns gott om rika i vårt land, ett stort antal av dem har blivit det genom en politisk karriär.

Nej, vårt land är inte rikt, då skulle vi ha haft en fantastisk infrastruktur, fungerande skola, vård och omsorg. Det skulle ha funnits bostäder, vi har en bostadsbrist i landet som drabbat de unga som tvingas bo kvar hos föräldrarna. Det är inte bara i storstäderna som ungdomar har svårt att få en lägenhet, det problemet finns lite här och var i vårt land.

Många kommuner tvingas i nuläget reservera lägenheter för att ta emot flyktingar, de kan redan nu se att det kommer att få framtida konsekvenser. När inte de unga varken kan få ett jobb eller egen lägenhet, har kommunerna ett problem de tvingas skjuta framför sig. Vad det sänder för signaler till landets invånare är lätt att förstå, men våra politiker har tydligen svårt för att fatta.

Naturligtvis är det nuvarande läget ohållbart och allt spelar SD i händerna. Redan på "Grevens" tid staplades plastbackar för att visa vad invandring skulle innebära för vårt land. Då var det fråga om ett med dagens mått mätt litet antal, men problemet har växt precis som han förutsåg det skulle bli. Både "Greven" och "Betjänten" hånades av de etablerade partierna och tiden i riksdagen blev kort.

Läste att SD anlitat Ian som rådgivare, vilket betyder att partiet kommer att bli mer professionella när det gäller framföra sitt budskap. Ett enkelt budskap, javisst, men fruktansvärt effektivt eftersom allt fler och fler berörs av de problem som uppstår när människor från en annan kultur inkräktar på deras vardag. Eller som en sa som drabbats av vägglöss, vi får en massa sattyg på köpet med de som kommer hit. Sant eller falskt spelar ingen roll, vi har fått vägglöss som vi trodde var utrotade i vårt land.

Precis som våra ungdomar har invandrare haft svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden, det finns ett överflöd av arbetskraft som ingen vet hur det problemet ska lösas. Den politiker som talar om att hundratusentals jobb ska skapas, uppfattas som tom i bollen. Hur ska jobben skapas?

Visst finns det jobb, men de kan inte tillsättas därför att de arbetslösa inte har den utbildning som krävs. Kvar finns då politiskt skapade jobb avlönade med skattepengar, en dyr affär som snabbt urholkar den gemensamma kassan. För att täcka upp detta måste det till skattehöjningar, vilket i sin tur påverkar konsumtionen.

 Nu börjar auktoriteter lägga sig i och säger att alla som vi tar emot kommer att behövas i framtiden. Jag kan förstå uttalandet från de som har sin lön betalad av skattebetalarna, det finns andra auktoriteter som tittar närmare på hur alla länder ska kunna krympa sina kostymer för att passa i framtiden. Jag tror fullt och fast på den senare kategorin, som redan ser en fördelning av tillgängliga pengar som enda lösningen.

Att bevara det så kallade välfärdssamhälle vi nu har leder oss i fördärvet, den politiska styrningen har skapat ett kaos, som kan sluta i ett inferno för invånarna. Vi får se om vårt land lyckas resa sig som fågel Fenix ur askan av det samhälle som våra politiker lyckats göra till en rykande ruin av. Om svenska folket gaddar ihop sig kan de bli bara tre partier kvar i riksdagen, det har säkert ingen politiker tänkt sig kunna hända.

Ett val för folkets bästa, eller ...?

Det pratas mycket bland folk om valet i Mars. En del är till döden trötta på allt tjafs, en del är förbannade, de flesta tycks vara överens om att politiker inte borde finnas. Det som nu händer har skapat ett politikerförakt utan like. De har bra betalt för att företräda invånarna, men istället är det sig själva de tänker på i första hand.

Det må så vara att de rödgrönas budget kan diskuteras, men av två onda ting kommer nog ändå ett stort antal av invånarna ta den säkra vägen. Det är bättre att rusta upp vårt land och skapa rättvisa, än att alldeles för många får skära guld med täljkniv. Oavsett vilken regering vi kommer att få, kommer folks missnöje att göra livet surt för våra politiker. För många känns det antagligen som att välja mellan Ebola eller en rejäl influensa, men sunda förnuftet säger ändå att influensan är att föredra.

Men den frustration vår statsminister uppvisade efter nedsablingen av budgeten var oroande. han uppträdde som en grinig fackbas, inte som en landsfader. Prestigen måste läggas åt sidan, nu är det blodigt allvar för landet. Om  det inte går att samsas om någonting annat, se då till att invånarna får ett trygghetssystem som hjälper dem som behöver. De sämst ställda pensionärerna måste få vad de betalat in, men skulle det bli verklighet skulle staten bli bankrutt. Skolan måste bli ett långsiktigt projekt, att reparera ett vrak på kort tid går inte. Sjukvårdens problem kan bara avhjälpas genom ett beslut om nedläggning av landstingen. 

Ska bli intressant att se vad det här leder till, kanske kan partierna börja samarbeta för landets bästa. Att se till sina partiers bästa har lett fram till det spända läge vi nu har. Varför inte utse en karismatisk person som kan representera vårt land på samma sätt som Fredrik, oavsett partitillhörighet? Vår statsminister fungerar som en ikon för landet, den personen måste vara kompetent och inge respekt för sitt kunnande.

Den attityd som Socialdemokraterna visat när det kärvat till sig, är välkänd för många ute i landet där sossarna klamrat sig fast vid de tunga posterna. Invånarna förtjänar att ha de bästa och mest kompetenta som håller i samhällets viktiga trådar. Som det nu är har många Socialdemokratiska makthavare ställt till, så det blivit ett trassligt garnnystan av alltihop.

Att sossarnas politiska ledning lotsar fram alldeles fel personer till att leda partiet är någonting som måste sättas under lupp. Vem bestämmer egentligen frågar sig många som upplever det som pinsamt att höra Löfven, göra den ena tavlan efter den andra. Det fanns en som har ett aktat namn inte bara i Europa, utan även i andra länder och som dessutom skaffat sig perspektiv på vad som gått snett i vårt land.

Jag har en känsla av att Margot Wallström klarat av både de interna och externa problemen på ett betydligt bättre sätt än Löfven. Hennes uttalande om att det finns andra att jobba ihop med än MP, måste ses som att hon ifrågasätter vad Löfven håller på med. En gemensam budget med MP är inte vad de trogna väljarna vill ha, vilket också kommit i dagen senaste veckan.

Som statsminister skulle Wallström smälta in bra i den Europeiska eliten, det tror jag till och med de borgerliga kan svälja. Låter lite drastiskt, men med Löfven vid rodret hotar den Socialdemokratiska skutan att gå till botten. Han har agerat som den gamle satirikern Storm Pedersen beskrev politiker för runt sjuttio år sedan. Han skrev så här: Om någon står i en talarstol och säger att vi sitter i samma båt, vill den vara kapten och att vi andra ska ro. 

Nog om det. Förhoppningsvis har våra politiker lärt sig, att om de inte har invånarna med sig, kan vad som helst hända. De etablerade partierna har gett utrymme för SD, genom att de inte haft en susning om hur invandrings- och flyktingpolitiken måste utformas.

Det kan vara så illa, att genom att försöka skrämma alla motståndare till invandring och flyktingmottagning i stor skala, har det skapats rasister. De utsatta och sämst ställda tvingas ju vara solidariska med de beslut våra politiska beslut fattar, det kan förklara mycket av det som hände vid valet. Betalt kvitteras.

När en sak inte öppet vågar debatteras, misstänker naturligtvis invånarna att det finns saker som inte tål dagsljus. Migrationsverket har tappat kontrollen för länge sedan, det är där det borde slagits stopp. Men i ett land där allt ska vara politiskt korrekt, hur gör man?

Vad jag kan förstå lutar det åt att sossarna tvingas ge MP på båten och förutsättningslöst sätta sig ner och parata med C och FP. Blockpolitiken är invånarna dödströtta på, det har bara ställt till eländes elände. Om sossarna bjuder till och C och FP nobbar, kommer de att få ta konsekvenserna. Men hur det än är, har C och FP mer gemensamt med sossarna än Moderaterna.

 
Apropå Moderaterna har de nu utsett sin nya partiledaren och kommentarer lät inte vänta på sig. Många har reta sig på hennes arroganta sätt och snobbiga uppträdande. Eller som en sa, hon är en utmärkt representant för det fisförnäma folket. Och visst är det så, något arbetarparti blev aldrig Moderaterna. När inte Fredrik klarade av det, hur ska hon kunna göra det?

Vem har förtroende för personer som saknar empati för drabbade invånare?

De borgerliga med C-ledaren i spetsen är verkligen ettriga att ta tillbaka makten, men det kanske svalnar av efter valet. Det förra valet var en sak, nu räcker det inte att prata jobb som aldrig blir av. Samtliga av de etablerade partierna är tvungna att ta upp invandring och flyktingströmmen till vårt land. Gå ut och lyssna, det är inte SD som säger det, det är folk på gatan.

Läget för många länder är i dag helt annorlunda än före den ekonomiska krisen. Ja, de närmaste åren efter också för den delen. De senaste åren har fått vår värld i gungning, vilket skapat nya problem som ingen riktigt vet hur de ska tacklas.

Den optimism som fanns för bara några år sedan har falnat, en återhämtning ser ut att ligga en bra bit fram i tiden. Det som borde gjorts för några år sedan var alldeles för jobbigt, det skulle ha påverkat en massa människor som premierats med bidrag för att ha ett jobb..

Under tiden har antalet skattefinansierade arbeten ökat, det är svårt att få stopp på någonting som finns med i styrelsesättet av vårt land. Vårt land vimlar numera av kommunal- och landstingsråd, samma sak med alla hjälpredor till våra riksdagsledamöter. Eftersom det är kostnader som tas från de allmänna medlen, påverkar det saker som våra skatter är till för.

Problemet med att de stora partierna tappar sympatisörer är, att partier med skilda åsikter tvingas samarbeta. Det blir många bud om hur vårt samhälle ska vara. Alla partier har sin linje klar, eller snarare politiska väg utstakad. Det låter som ett enkelt recept, för i teorin är den rak och slät som en barnrumpa, det finns inga hinder som det inte går att flyttas på.

Det är lätt att förstå varför. De politiska partierna stakar ut vägar i förhoppning om, att de förr eller senare ska anpassa sig till hur de vill ha dem. Konstruktörerna bakom de politiska vägarna har helt enkelt bortsett från att det ligger hundratals hinder som försvårar för den tilltänkta vägen. Det har gjort att redan vid första hindret, har  det problemet lösts genom att gå runt det.

Eftersom alla politiska vägar som tagits i vårt land tvingats gå igenom samma procedur, kan man förstå att Moderaterna ville prova på sin mirakelmedicin. Jobbskatteavdraget skulle helt enkelt se till att invånarna skulle flytta på de hinder som låg i vägen. Regeringens jobb skulle bara vara, att se till att staten fick en stabil ekonomi.

Men för att få det måste det till att svenska folket konsumerade, någon hjälp utifrån kunde regeringen inte räkna med. Och konsumerat har svenska folket verkligen gjort och på så sätt hållit den ekonomiska tillväxten ovan nollstrecket. Nu råkade det vara så att konsumtionen till största delen bekostats med lån, men bara ett fåtal har betalat av på lånen. Därför började det talas om amorteringskrav, annars kunde det gå riktigt illa.

En het potatis för en regering att hantera, då var det bättre att räntan sänktes för att få fart på investeringar. Baktanken var naturligtvis att låntagarna skulle få lite andrum och förhoppningsvis börja amortera frivilligt. Vad regeringen gett sig ut på var ju att balansera på slak lina över en avgrund. Ett riktigt blåsväder så ...

Man kan förstå att riksbankschefen inte visste vilken fot han skulle stå på, till slut gav han efter för trycket och sänkte reproräntan till noll. Efter att han gjort sitt avlossade han stora kanonen, ett amorteringskrav skulle ha en väldigt liten effekt för staten. De flesta noterade säkert att han inte med ett ord nämnde hur det skulle påverka många låntagare, att de skulle kunna få stora problem.

Den regering som kommer att sitta efter valet i Mars kommer knappast att ha en lätt uppgift. Blir det en borgerlig regering kommer de inte att kunna dela ut fler bidra till de som arbetar. Antagligen kommer bankföreningen att trycka på om ett amorteringskrav, det börjar osa katt. Men det största problemet blir trycket från Försäkringskassan på grund av ett allt sjukare folk, men också en flyktingström som kommer att kosta enormt med pengar.

Så mitt i allt som måste rustas upp, finns risken att allting kollapsar om amorteringskravet blir verklighet. Om bostadsbubblan brister, spelar det ingen roll vilken budget som spikats. I och för sig har det ingen betydelse i alla fall, den ska bara ses som riktlinjer för den ekonomiska politiken.

För att få budgeten att gå ihop är inkomsterna  helt avgörande. Har det räknats in osäkra inkomster spricker det hela med en smäll. Och den risken har inte varit större sedan början på nittiotalet, det finns alldeles för mycket osäkerhet i de prognoser som getts för de närmaste åren. Det kanske inte blir bättre, utan mycket sämre.

Kommer inte ihåg vem som sa det, men jag har läst att någon sagt: jag begär ingenting, men jag vill ha allt. Herre, min skapare, det är ju så vårt lands invånare har blivit. Det är inte bara våra politiker som kräver, det har invånarna lärt sig också. De med ett jobb har vant sig vid de extrapengar jobbskatteavdraget ger, de pengarna är de inte villiga att mista eller dela med sig av.

Den ekonomiska politik som styrdes av Anders Borg baserade sig på gamla ekonomiska teorier. Vid tillträdandet gällde det att få fart på den ekonomiska tillväxten och förhoppningsvis skapa jobb. Egentligen använde Borg sig av två teorier, den första användes innan krisen slog till. När krisen var ett faktum, gällde det att luta sig mot någonting annat. Tyvärr blev det en blandning av de båda.

Jag kan förstå användandet av den senaste teorin, eftersom världen hamnade i en ekonomisk kris. Den skulle enligt teorin fungera på kort sikt. Att lågkonjunkturen visade sig bli långvarig kan inte Borg lastas för, men han borde dragit i nödbromsen kort efter förra valet. Men jag har svårt att förstå varför Borg gick med på att ta pengar från trygghetsförsäkringarna, för att kunna ge bidrag till de som hade ett arbete.

Jag har en känsla av att det för Borg kändes som en befrielse, efter att Alliansen förlorat valet. Den budget som Moderaterna nu går till val på har Borg upprättat, men med en närmare titt på den, leder den mot en katastrof. Det blev några jobbskatteavdrag för mycket och pengar skulle inte tagits från trygghetsförsäkringarna. Enbart Försäkringskassans vädjan om mera pengar visar att det kommer att kosta betydligt mer än vad Alliansregeringen ens kunnat drömma om.

Den förmodligen största skadan som jobblinjen och jobbskatteavdraget orsakat, är ändå att den så kallade reformen har gjort att alldeles för många blivit fattigare. Den enes bröd, den andres död, kan man säga. De enda som skulle kunnat rätta till det här var Fredrik och Anders, som kunde hela upplägget utan och innan. Förmodligen såg de båda att felet var irreparabelt, det skulle förr eller senare gå åt helvete.

Det sorgliga i det hela är, att om det går åt helvete, dras svenska folket med i fallet. Kan inte våra politiker enas om vad som är bäst för landet och dess invånare, gräver de sin egen grav.

Den nya tiden är obarmhärtig, mot de som inte kan hantera den.

Läste någonting som fick blicken att fastna, det stod nämligen om när svenska folket var mest nöjda med sin tillvaro. Inte förvånande hade denna person kommit fram till att det var på femtiotalet. Det var då det fanns en framtidstro, som tyvärr smulats sönder för varje årtionde som gått. Många kallar också femtiotalet för ungdomsrevoltens årtionde, från att ha gått i föräldrarnas ledband blev de unga mer självständiga.

Kulmen på det hela ska ha varit nittonhundrafemtionio, sedan började det gå utför. Slutet på sextio- och första hälften av sjuttiotalet, är det många som helst vill glömma. Allt skulle handla om politik, böcker, teater och den svenska musiken. Det blev lite av Flower Power som florerade till överdrift. Resultatet blev en kris för inte bara för den då sittande regeringen, utan också för bokförläggare och  teatrar. Tack vare de politiska budskapen, slutade många läsa böcker, gå på teater och lyssna på musik i radion. Ingen jag har frågat har kunnat ge svar på hur det kunde bli så idiotiskt.

När jag tänker tillbaka på mitt självupplevda femtiotal, fanns det inte mycket sorger (om man undantar kärlekssorger) och bekymmer, livet lekte. Musiken man kunde höra på radion var blandad, vilket vi såg som naturligt. Man umgicks och fick omedvetet en stor bekantskapskrets genom danserna på folkparkerna som fanns.

Lönerna på den tiden var ingenting att hurra över, men i gengäld kostade det inte mycket att vara ute och roa sig. Det som kallades kepsraderna var billiga på biograferna, det var inte ovanligt att gå från en biograf till den andra och se två föreställningar på en kväll.

Eftersom vi på den tiden jobbade sex dagar i veckan, gällde det att utnyttja fritiden optimalt. Hur man hann med allt är svårt att förstå, kanske utnyttjade vi tiden bättre till det som kändes viktigt. Det fanns ju ingen teve förrän andra hälften av femtiotalet i hemmen, men när teven började bli allt vanligare, förändrades vårt land och sätt att umgås.

Det var inte bara sättet att umgås, det blev på något sätt en generationsväxling. Det var inte längre självklart att gå på Parken och dansa. Många, precis som jag bildade familj och livet handlade inte längre om att roa sig. En ny generation tog över och med den ändrades även musiken, vilket kan ha bidragit till att besökarna vid folkparkerna blev glesare.

Jag vet de som skyller allt på att musiken förändrades, för andra hälften av femtiotalet gjorde rockmusiken sitt intåg. Det som gjorde att ungdomarna fick upp ögonen för rocken, var filmen Vänd dem inte ryggen. Men det var inte själva filmen, utan ledmotivet Rock Around The Clock som fick ungdomarna att anamma den nya musikstilen. I folkparkerna spelade fortfarande storband för en trogen publik, men man kunde ana att det inte skulle fortsätta vara som förr.

Och det blev det inte heller. Sextiotalet präglades av popmusik och storbanden blev allt färre. Arrangörerna av danser var lyhörda för de nya yngre besökarna som kunde ruska på rumpan men inte pardansa. Det förde i alla fall det sorgliga med sig, att många folkparker fick slå igen. På något sätt kan man se det som att sextio- och början av sjutiotalet styrde in vårt land på en ny väg, som lett oss dit vi nu är.

Jag har full förståelse för de äldre ser tillbaka med saknad hur det en gång var i vårt land. När våra politiker talar om utveckling, ser de äldre bara förändringar som drastiskt förändrat invånarnas sätt att leva. I sin ungdom trodde de i dag gamla på solidaritet och att alla jobbade tillsammans för att skapa en trygg framtid. Kvinnorna gick ut i arbetslivet eftersom det saknades folk, det rullade på för vårt land efter världskrigets slut.

Med två löner fick många det bättre, det fanns en framtidstro hos alla. Men vad invånarna inte hade en aning om, var att vårt land börjat leva på alldeles för stor fot. Själva började de i slutet på femtiotalet märka att de krigshärjade länderna fått fart på sina industrier och en del företag tvingades börja med permitteringar. Det gick inte längre att köra på lager, det var dyrt att ha varor liggande.

Ingenting att oroa sig för tyckte våra politiska makthavare och körde på som tidigare. För att vårt fantastiska land skulle klara övergången, behövdes bara att alla solidariskt betalade de skatter som behövdes. Folk började märka att trots löneökningar, blev plånboken tunnare, men de hade i alla fall en tryggad ålderdom att se fram emot. Trodde dom!

För att skyla över ett politiskt misslyckande utan like, har skapats myter om vårt då enväldiga politiska parti. Myter som klätts av undan för undan, den myt partiets anhängare hållit fast vid och de trogna väljarna faktiskt trott på, var att Socialdemokratins företrädare byggde vår välfärd. Alla som var med vid den tiden vet, att det var uppbyggnaden av det krigshärjade Europas förtjänst.

Vi hade industrierna, råvarorna och hårt arbetande människor som sex dagar i veckan, jobbade under förhållanden som dagens unga aldrig skulle acceptera. Otack är världens lön, de människor som fortfarande är kvar i livet från den tiden, har nätt och jämnt pengar till att överleva. Man kan förstå om många känner bitterhet, ja, till och med hat mot våra politiker.

I en tid då de flesta ser att det är på väg att barka åt skogen, vad gör våra politiker? Ja, inte tycks de ha sett att människorna är stressade, alldeles för många utarbetade och bär på en oro hur de ska klara sig att inte bli sjukskriven, många oroar sig för hur de ska klara sig fram till nästa pension, löning, eller bidrag av någon form. Men inom det politiska etablissemanget är det väl som någon politiker lär ha sagt: Har inte folket råd att äta bröd, kan de väl äta kakor.

Vad är naturligare än att de som varit med länge, börjat kasta blickar bakåt. Så här var det inte förr, men vad beror det på? Vad man än kommer fram till är det ändå så, att vi får skylla oss själva. Svenskarna har varit godtrogna och litat på de politiska företrädarna, det skulle de inte ha gjort.

Det som nu händer, ifrågasättandet om våra politiker klarar av att styra vårt land, skulle ha hänt för fyrtio år sedan. Alldeles säkert skulle vi då haft ett helt annat samhälle, ett där människan blivit satt i första rummet. Allt är politik brukar man säga, men så är det faktiskt inte. Det måste vara två för att dansa tango och om de politiska makthavarna blir nobbade av alla de bjuder upp, vem ska de då dansa med?

Allting har med hur invånarna ställer upp för att göra vårt land bättre, det kanske är bäst utan så kallade förtroendevalda. Att endast de skickligaste och kunnigaste får uppdraget att ge invånarna ett fungerande samhälle. Vårt så kallade välfärdssamhälle fungerar inte och ytterst ansvarig för det är våra politiker. Inom idrotten är det naturligt att den lagansvarige får sparken, det borde att alltså vara lättare att sparka politiker som inte klarat av sitt jobb.

Våra politiker borde kasta en blick bakåt för att se var de allvarliga misstagen gjordes. Om de sedan har kraft, kunnighet och mod att ställa det som blivit fel tillrätta, kanske de får en klapp på axeln. Det är ju det enda de gamla har fått för att de satte vårt tidigare fattiga land på fötter. Men faktum är ju ändå att det inte spelar någon roll hur de försöker, den nya tiden är obarmhärtig mot de som inte kan hantera den.

Det gäller att hitta rätt.

Kylan har kommit på kvällskvisten, den har vi gott kunnat vara förutan. Kanske det kyliga politiska klimatet har påverkat, man vet aldrig. Men det känns bara trist att vi har politiker som inte ens lyckats kravla sig ur sandlådan. Barnsligt, löjligt och omoget, är kommentarer jag hört under dagen.

Om Stefan Löfven väntade sig sympatier för sitt handlande att utlysa nyval, verkar det fungera tvärtom. Har nog aldrig upplevt folk så förbannade över hur våra politiker bara tänker på vem som ska bestämma och fullständigt skiter i invånarna. Det är ju följden av den maktkamp som nu sätter igång och de politiska makthavarna kommer att flänga land och rike runt. Men vem styr landet?

Att det blir ett glapp på flera månader då inte bara skolan, vården, omsorgen, utan också pensionärer, sjuka och arbetslösa hamnar i ett ingenmansland, tycks inte bekymra regeringen. Nu ska det först och främst avgöras vem som ska bestämma och kunna genomdriva sin budget. Löfven sa att han tar sitt ansvar, i helsike heller!

Det här är inte bara löjligt, det är skandal! Ingen politiker tycks ha fattat att partiernas företrädare är deras ansikte utåt. Valresultatet är det betyg invånarna ger de som har haft makten, tappar man väljare är det fel företrädare partierna haft. Tydligast kan man se det i det tidigare röda Gävleborg, där sossarna envist klamrar sig fast vid de tunga posterna. Numera med hjälp av partiers företrädare som offrat sin själ för att få titeln landstingsråd och kommunalråd. Visserligen med partiets god minne, men i alla fall!

Dessa små partierna i vårt län som trott sig satsa på en vinnare, har slagit sig ihop med en som vägrat gå ut på banan och visat sig, istället fortsatt mumsa på hötappen i värmen. Det kan inte vara trevligt att sitta och titta på när andra äter. Den partiledare som inte rensar bort dessa personer, får skylla sig själv. Folk väljer inte längre parti av gammal vana, de har sett skandalerna som sossarna varit inblandade i och vill ha en förändring. Gnäll inte på SD, ta en närmare titt på partiets företrädare istället.

Men nyvalet kommer som en skänk från ovan för en del. En som vädrar morgonluft är Gudrun Schyman, det här kommer verkligen i rätt ögonblick. Många kvinnor som var tveksamma till om en röst på F! var bortkastad, såg hur nära det egentligen var. Att halka in på en räkmacka är inte dumt, men om F! kravlar sig över 4 procent, hur kommer vår riksdag då att se ut? Kommer partiledarna då att beskylla riksdagen för att ha blivit en syjunta? Räkna inte ut Gudrun, hon är en fighter som rest sig många gånger efter nedslagningar.

Nåja, våra politiker anser sig vara utsedda att uppfinna hjulet igen. Eller rättare sagt förändra så att det är möjligt. Man kan likna det här vid att ta en skopa vatten och hälla det på en matta som naturligtvis blir blöt. Vitsen med det hela är att få mattan torr igen, så den viras in i tidningar och läggs på ett element. Efter några timmar är den torr, men det betyder ju inte att man uppfunnit torrheten.

Men även om politiska beslut inte fört länderna framåt, har de i alla fall påskyndat den tekniska utveckling som slår oss med häpnad. När länders regeringar stirrat sig blinda på ekonomisk tillväxt, har de smarta tittat på hur de kan hjälpa både sig själva och kunderna att tjäna pengar. Man kommer helt enkelt med nya produkter i en aldrig sinande ström, kunderna vill alltid ha det senaste. Regeringar gnuggade händerna över invånarnas hejdlösa konsumtion och allt var frid och fröjd.

Men så började det visa sig att de som kunnat låna (med låg inkomst blir det kalla handen hos banken), dragit på sig skulder upp över öronen. Sjuka, arbetslösa och pensionärer med försämrade inkomster har inte råd med de nya dyra produkterna och plötsligt ligger allt det nya och samlar damm på hyllorna. Enda möjligheten är att rea ut varorna, för att ge utrymme för de nya som redan är i produktion. Hade inte någon kunnat räkna ut det?

Minst sagt förvånade stirrar finansministrarna på de dystra tillväxtsiffrorna och plockar fram manualen för hur pengarna ska kunna tas in på skatter istället. Det är ju intäkterna som är avgörande för att ekonomin ska gå ihop. Av någon underlig anledning tittas det på kostnaderna sist av allt, när alla andra möjligheter är uttömda. Det är det värsta scenario en regering kan råka ut för, fråga de länder som drabbades av den ekonomiska krisen.

Den här utvecklingen har klätt av våra politiker in på bara kroppen, de har ingen lösning på allt det nya de ställs inför. Istället kommer allt som försummats och träffar dem som en bumerang de kastade för många år sedan i ryggen. För att hålla allting flytande har pengar flyttats dit där de behövts och tagit där de funnits, nu är det lika illa över hela linjen. På något sätt liknar det Lyxfällan som sänds på teve.

Som tur är har någonting hänt med det tidigare beskedliga svenska folket, de har egna åsikter om hur vårt samhälle ska se ut. De så kallade förtroendevalda har spelat ut sin roll, det finns inte kunskaper för att kunna hantera alla de problem som är självförvållade. När dessutom världen runt omkring oss förändras i rasande takt, hamnar den tröga demokratiska beslutsprocessen i blickfånget. I den värld där snabba ryck gäller, går det inte att stå kvar på startlinjen och vänta att någon ska putta på.

På teve liknas det som nu händer vid en såpopera, jag ser det hela som en dråplig historia. Och visst finns det likheter med en historia jag kommer ihåg och som på ett folkligt sätt, belyser det som nu händer inom politiken.

Det var så här att pigan på en bondgård stod med ändan i vädret och mjölkade. Drängen kom in och frestelsen slog till. Men allt måste gå snabbt för att kunna överraska pigan. Men det gick lite för snabbt och pigan sa sävligt: Du far fel, du far i fisan.

Tja, det är väl så det blivit inom politiken, så det kanske är därför inga "barn" blir gjorda. Det gäller att hitta rätt.

Leve verkligheten och det högteknologiska kunskapssamhället.

Efter Olof Palme hade vårt land en låg profil under många år, när det gäller att lägga sig i andra länders angelägenheter. Ingvar Carlsson trodde på en lågmäld politik och hade dessutom nog med vårt eget lands problem. Göran Persson försökte, men smälte aldrig in bland ledarna i Europa.

Men så tog Alliansen överraskande för sossarna över, och den borgerliga regeringen höjdes till skyarna för sin ekonomiska politik då den ekonomiska krisen slog till. Vårt land fick uppmärksamhet, mest tack vare parhästarna Fredrik och Anders. Alla frågade sig hur de betett för att lotsa Sverige genom krisen var de än kom för att frottera sig med ledarna inom EU. Det här varade några år, men när metoderna för det ekonomiska undret kom fram i ljuset, var det många som drog åt sig öronen. Att ta från de sämst ställda, var det verkligen så klokt?

Det var det naturligtvis inte och de borgerliga förlorade valet på grund av de orättvisor som alla kunde se. Att offra människor för en stabil ekonomi var inte rätt väg att gå. Med Fredriks och Anders utträde ur den politiska maktsfären, blev vårt lands företrädare panelhönor igen. Det förde med sig att den nya regeringar behövde uppmärksamhet för att hamna i rampljuset igen. Regeringens överkörning av riksdagen och erkännandet av Palestina väckte verkligen uppmärksamhet, men inte som regeringen tänkt sig.

Vårt land har många gånger satsat på fel land. De som varit med länge, minns hur vårt land stöttade bland andra Kuba med bistånd och vi har sett vad den hjälpen åstadkom. En verklig Palestinavän som är inne på sin är inne på sin femte rutiga schal för att visa det, sken som en sol när fler länder sa sig kunna tänka sig att erkänna Palestina. Hon hade totalt missat brasklappen, som är det samma som ett tomt löfte.

Vårt land har tillräckligt med egna problem för att lägga sig i andras, men andras problem är bra att ta till när de egna är alldeles för svårlösta. Tyvärr har även miljön använts som en avledande manöver, men det har också gett pengar till staten, som på så sätt kunnat extrabeskatta invånarna.

Vart tar alla pengar vägen som betalas in i form av miljöavgifter av alla de slag? Är det som med bilskatter, att de används för att täcka upp de ständigt ökande kostnaderna för att hålla landet igång? Påhittigheten de senaste tio åren har varit imponerande, lite av många bäckar små gör en stor å.

När det nu krisar till sig har människor på gatan upptäckt vad politik egentligen handlar om. Att förståndet inte är i paritet med den makt många politiker har. Men i och för sig är det inte så konstigt, våra politiker är ett tvärsnitt av folket, ett folk som anses ha lägre genomsnittlig utbildning än i många andra länder. Eftersom problemet med utbildningen i vårt land funnits i runt fyrtio år, måste man ju även räkna in dagens riksdagsledamöter. Har vi bocken som trädgårdsmästare?

Frontfigurerna inom partierna måste ha välsmort munläder och kunna hävda sig i debatter. Att behärska retorik ses som en politisk merit, vanligt folk kallar det skitsnack. Men det är i debatter partierna försöker göra svart till vitt och tvärtom. Ser man närmare på vad debatterna handlar om, visar det sig att alla tvingas försvara fel i sitt eget resonemang. Det blir alltså en ständig rundgång och för inte landet framåt.

Risken för att valet i Mars kommer att föregås av anklagelser om både det ena och andra mellan partierna, får inte bara regeringen ta på sig, utan även oppositionen. Den närmaste tiden blir det lätt att i stridens hetta, häva ur sig saker som definitivt inte väcker sympatier hos invånarna i gemen. Den innersta kretsen i partierna trissar varandra och alla kommer att göra övertramp, som de efter valet kommer att få stå till svars för.

 Om man lyssnar på vad folk på gatan har att säga, skulle de helst vilja avsätta alla politiker. Det finns välutbildade människor som skulle klara av jobbet betydligt bättre. Ett land måste i dag drivas enligt företagsmässiga principer för att allting ska gå runt. Med andra ord behövs företagsledare som kan organisera den övergripande verksamheten, vilket skulle betyda att en stor del av de befintliga offentliga verksamheterna skulle rationaliseras bort.

Vi kan inte ha en byråkrati som lever sitt eget liv, ledd av avdankade politiker som sparkats uppåt när de inte längre är till nytta för sina partier. Generaldirektörer och landshövdingar har fått sina befattningar för lång och trogen tjänst, inte på grund av sin kompetens och duglighet. Hur detta kunnat fortgå är för många ofattbart, men det är så vårt politiskt uppbyggda samhälle ser ut.

Statsministern har sannerligen inte plockat några poäng så här långt. Hörde en äldre man i kön vid mataffären likna vår statsminister vid en envis bulldog. Hur ska någon våga sträcka fram handen mot en ilsken bulldog? Han har strax över 30 procent att luta sig emot, det betyder att han inte kan ställa krav, han måste visa ödmjukhet för sin uppgift.

Men det är inte sossarnas politik som är problemet, enlig många av de "gråsossar" jag talat med, är det Miljöpartiet. Hos dessa ärrade veteraner inom arbetarrörelsen ses MP:s medlemmar och språkrör som snorungar, som inte är torra bakom öronen. De ser hellre ett samarbete mellan de borgerliga partierna än med MP, vilket säger en hel del.

Efter beskedet om nyval är det inte längre de politiska partierna som har makten, det är folket. På något sätt känns det som om statsministern inte alls tar något ansvar, utan skjuter över hela ansvaret på invånarna. Skyll er själva om ni röstar fel, men jag tvår mina händer. Det rätta hade varit att avgå med omedelbar verkan, istället för att klamra sig fast vid ett halmstrå. Det beslut han fattade visade inte handlingskraft, utan bara att han tydligen är en dålig förlorare.

Partiledarens framtoning betyder allt för ett parti, sossarna har haft svårt att få fram en sådan sedan Palme. Ja, Göran Persson tog förstås stor plats, men skrämde bort många gamla trogna väljare. Det gäller att hitta någon som har förankring med gräsrötterna, det är svårt att hitta någon sådan inom Socialdemokratin. Och det kanske viktigaste av allt, att partiet anpassar sig till den verklighet alla invånare tvingas leva i.

Den stora frågan kommer inte att bli vilket block som har den bästa budgeten, det är hur många som gör sig besväret att gå till valurnorna en gång till. Man kan förstå att det i dag finns en stark önskan om förändring som leder bort från alla krav som måste uppfyllas av invånarna. De så kallade folkvalda ska inte ställa krav, de ska uppfylla invånarnas önskningar.

Alliansen tror fortfarande på att skattesänkningar ska få vårt land på fötter, men det är ren utopi. Björklund har ju försökt göra om skolan i åtta år utan att lyckas, varför ska det gå bättre nu? Moderaterna kommer med ny partiledare, vars uppsyn retar gallfebern på många. En partiledare som uppträder arrogant får motståndare även inom partiet. Hägglund sjunger på sista psalmversen, ett förbrukat kapital för KD som kan kosta dem riksdagsplatsen. Centerns Annie gör som Annie Oakley, skjuter skarp mest hela tiden, men är inte lika träffsäker.

Hur det än blir, är det den moderna människan som kommer att avgöra många av våra politikers öde. Leve verkligheten och det högteknologiska kunskapssamhället, som klätt av det politiska etablissemanget.

En ny tid kräver nytt tänkande.

Ett nyval är knappast vad många av de äldre ser fram emot. Många jag pratat med i dag är förbannade, en gammal dam sa till mig att riksdagen är ingen lekstuga, det är ett dagis. Så ilskan mot våra politiker går inte att ta fel på, det kokar i många. De anser att hatet mot SD överskuggar vad politikerna egentligen valts till att göra, förvalta svenska folkets skattepengar på bästa sätt. Det har våra politiska makthavare misslyckats med under många år.

Alla vansinniga beslut har försvarats med att vi måste värna om vårt välfärdssamhälle. Tacka för det, när allt har försämrats för varje år trots alla politiska ansträngningar. Visserligen har de ansträngt sig mera för att få mera betalt och för att få behålla de förmåner andra politiker drivit igenom, men invånarna har glömts bort. När en nedåtgående trenden fortsätter måste det vara fel i det politiska tänkandet, det är definitivt inte invånarnas fel.

Det som nu händer får mig att tänka på gamla filmer med pajkastning och halkande på bananskal, det har definitivt ingenting med ansvarstagande att göra. Med bister uppsyn sade vår statsminister framför kamerorna, att han tillsammans med samarbetspartnern MP skapat en stark budget, som för honom var obegriplig att den röstats ner.

Mest surt måste det ha känts att även ärkefienden Moderaterna fick en släng av SD sleven, eftersom de tänker rösta ner alla förslag, oavsett vilka som lägger fram dem. Nåja, i det fallet måste man ändå hålla med de som anser ett flertal i SD:s ledning vara ärthjärnor. Eller var det maktens berusning som visade sig?

Hade Socialdemokraterna presenterat en "folklig" budget, hade inte de många gamla trogna väljarna svikit partiet. Återställande av trygghetsförsäkringarna och mer till pensionärerna, plus en upprustning av skola, vård och omsorg hade räckt. Att plocka in kompromisser för att hålla MP vid gott mod var ett misstag, eftersom det är ett parti som inte passar ihop med arbetarrörelsen.

Enligt ekonomiska bedömare är den budget regeringspartierna tänker hålla fast vid, en budget som ger med ena handen och tar tillbaka med råge med den andra. Alla (ja, inte Alliansen, förstås) är överens om att vårt trygghetssystem måste rustas upp för att lindra för de människor som av någon anledning blivit arbetslös eller sjuk.

I takt med stigande sjukskrivningar på grund av utbrändhet, har krav ställts att de långtidssjuka måste ges en chans till rehabilitering. Med nuvarande regler blir dessa människor sjukare istället. Så långt är det alltså rätt tänkt, men tillägget om miljösatsningar som ältades av MP:s språkrör, fick många att resa ragg.

Vårt samhälle behöver förändras till det bättre för invånarna. Ansvaret för att det blivit allt vanligare med psykiska besvär på grund av omänskliga förhållanden på arbetsplatser,  vilar helt på de politiska makthavarna. Varningsklockorna har ringt de senaste tio åren, men ingen politiker har brytt sig om dem. Det är inte vår miljö som ska prioriteras, det är människornas levnadsmiljö. Om inte människan mår bra, drabbar det vår miljö.

Bristen på pengar är den största miljöboven av alla. Det klagas över att vårt land kryllar av gamla bilar som inte är miljövänliga. Åtgärden har varit att ge premier till de som har råd att köpa en ny bil. Ingen politiker tycks ha tänkt på att de som har gamla bilar, nätt och jämnt har råd att åka i dem, De kommer aldrig att ha råd att köpa en ny miljövänlig bil.

Men jag kan förstå det politiska tänkandet eftersom de tittar i sina egna kontoutdrag från banken. Att köpa en bil på avbetalning och betala några tusen varje månad, det ska ju alla kunna klara av. Just det tänkandet har skapat de enorma problem vi har i dag. Det är alldeles för många som har svårt att få pengarna att räcka till och alldeles för många politiker med höga löner.

Ser man på alla så kallade fattigpensionärer, som under större delen av sitt arbetsliv hade låga löner, har de drabbats fruktansvärt av oansvariga politiker. Om deras pensioner skulle ha räknats upp och följt de löneökningar som kommit de arbetande till godo sedan de pensionerades, skulle de inte ha varit fattigpensionärer. De hade kunnat känna trygghet de sista åren av sina liv.

 Vi har fått ett orättvist samhälle (man kan till och med kalla det människofientligt) som om det inte korrigeras, kommer att leda till stora problem för de som i dag är medelålders. De som är unga ska vi inte prata om, den tekniska utvecklingen går så snabbt att ingen kan säga vad de kommer att göra. Man kan se ett scenario där en elit av högutbildade sitter och trycker på knappar så att allt rullar på, men hur ska de kunna försörja alla övriga?

För det är ju så hela vårt hemkok till samhällssystem ser ut, det är de som arbetar som ser till att det finns pengar till löpande utgifter för bland annat pensioner. Anledningen är att det blev fel från början och varje försök att rätta till felet, har gjort att det nu är ohållbart. Med vårt nuvarande system lever vi ur hand i mun och det håller inte.

Visst kostar flyktingmottagningen enormt med pengar, men den verkliga kostnaden för invånarna, är ändå vad alla politiker och politiskt skapade jobb kostar invånarna. Vårt lilla land med så få i arbete i förhållande till folkmängden, har inte råd med det politiskt skapade maktsystem vi har. Vårt land är byråkratiskt så till den milda grad, att det utgör en fara för landets framtid. De som utses genom val ska inte se till sitt eget eller partiernas  bästa, de ska arbeta för att invånarna har det så bra som möjligt. Vi får hoppas att det kaos som skapats av våra politiker, ska leda till att vårt gammalmodiga politiska system går i graven.

De politiker som biter sig fast i ideologiskt tänkande, istället för invånarnas bästa, ska inte heller ha några förtroendeuppdrag. Förslaget att en minoritetsregering ska kunna få igenom sina förslag utan att det röstas ner, måste ses som en panikåtgärd. Varför inte se sanningen i vitögat, vi har i dag åtta partier i riksdagen och det kan bli fler. 

Att höja gränsen skulle reducera de som slåss om makten till kanske tre partier, där de två största mer eller mindre tvingas ta det gemensamma ansvaret. Även om det kanske inte är den bästa lösningen, skulle det i alla fall bli billigare för invånarna. Som en början kan riksdagens ledamöter halveras så fort som möjligt, svenska folket har inte råd med extravaganser.

I förlängningen måste man också börja diskutera, om man istället för riksdagen och alla dessa ledamöter, låter väljarna får vara med vid beslutsfattandet. Precis som med Melodifestivalen, Let´s Dance m.m. kan invånarna rösta med sina telefoner, klösplattor, datorer eller på annat sätt på de olika förslagen. Först då kan man anse att ett beslut har gått demokratiskt tillväga. Ett majoritetsbeslut med det system vi nu har, är ingenting annat än en maktdemonstration att kunna klubba igenom ett förslag. Som vi har sett i flera fall under de senaste åtta åren, kan de besluten vara förödande för många invånare.

Ingenting är sig likt inom politiken sa vår statsminister, det är bara att säga välkommen till verkligheten. Det finns ingenting som är sig likt i vårt moderna samhälle, det har politiska beslut sett till. Vad som gäller för våra politiker är att radera allt gammalt de lärt och försöka fatta vad som gäller i vår nya tid. En ny tid kräver nytt tänkande, det är alltså en ohållbar situation för de som i dag jobbar politiskt.