Skall vi sätta en dumstrut på huvudet på våra politiker?

Det här med att vädret växlar är ingenting nytt, vad som är nytt är att det gör det över hela vår värld. De zoner som tidigare ansetts vara stabila drabbas nu av överraskningar precis som alla andra. Saker händer som det med förundran beskrivs som att det inte hänt på över hundra år, men det har alltså hänt liknande saker tidigare.

Skillnaden nu är att människan påverkat de naturliga cyklar som är en del av vår planets förändring. Skillnaden mot när den gamla Bondepraktikan var någorlunda tillförlitlig är nästan ofattbar, vädret växlar i en takt som gör att inte ens väderobservatörer hinner med i svängarna. I takt med att människan försöker rädda vår miljö avlöser katastrofer varandra på löpande band, det kanske är dags att ta Time Out och utvärdera de försök som gjorts.

Samma sak med att politiker är de som avgör invånarnas framtid. I den komplicerade värld som växt fram är det de minst kunniga som fattar beslut. Naturligtvis borde en utvald expertpanel med hjälp av konsekvensanalyser om hur invånarna påverkas utforma de beslut som skall fattas. Alla de felaktiga beslut som tagits gör att vårt land en dag hamnar vid vägs ände.

Politiker har ett bäst före datum precis som nästan allting annat. Människan når sin topp vid en viss ålder, sedan går det långsamt utför. Att vara folkvald skall ses som exempelvis tränare inom olika idrotter. Om inte önskat resultat uppnås byts tränarna ut, det är spelets regler. Visst finns det tränare som hållit på i många år men det är tack vare att de visat sig kunna prestera resultat.

Många politiker har aldrig kunnat uppvisa några resultat utan i många fall bara misslyckanden men finns ändå kvar. Det om något visar att det politiska system vi har är förkastligt. Jag vill gå så långt som att klassa politiken som en hobby som helst skall utföras ideellt. Många säger sig brinna för att förändra men lågan slocknar ganska så snart i det tunggrodda så kalla demokratiska styrelsesätt vi har.

Vårt politiska styrelsesätt har övergått från att vara demokratiskt till att fatta majoritetsbeslut till varje pris. Det är av den anledning även småpartier som MP kunnat få igenom förslag som slagit hårt mot inte bara de svagaste grupperna i vårt land, de har även drabbat de som bor utanför storstäderna.

Våra politiker har inte lyssnat på hur invånarna vill att vårt samhälle skall se ut och har därför hamnat i den situation de nu befinner sig. Omställningen kommer att bli smärtsam för många som vant sig vid att folk har knorrat men mer har det inte blivit. Nu har de hamnat i ett läge då minsta felsägning eller ställningstagande kan vara avgörande för både dem själva och partiet. Ett utmärkt exempel är Annie Lööf och Centern som hamnat totalt snett i hur svenska folket tycket och tänker.

Motståndet mot SD visar att de vissa partier fattat allvaret i hur en mycket stor del av invånarna ser på det politiska misstaget att ta emot alla dessa "flyktingar". Det är inte bara flyktingar som kommit hit utan även organiserade stöldligor, svartarbetare, tiggare mm som påverkar många orter i vårt land. Har en känsla av att det inte är de som kommit hit som skulden skall läggas på utan de politiker som inte vågat ta tag i den heta potatisen.

Man kan inte hantera någonting så sprängladdat som ilskan hos de som upplever att det var helt fel att släppa in en massa människor i landet utan att veta vad de kan tillföra vårt land. Den första tanken borde ha varit om vårt land verkligen har råd att ta emot så många. Redan innan flyktingströmmen gjordes neddragningar av det svenska folket betalar skatt för att få utfört.

Om jag inte tar alldeles fel kommer det att bli en kostnadsfråga våra politiker inte kan prata sig ur genom att använda retorik. Eller som Morgan Johansson ljuga om hur duktiga våra byråkrater var vid storbränderna och hur fantastiskt bra vårt land fungerar. Det fungerade inte vid Estonia katastrofen, inte heller vid tsunamin i Thailand och fungerade definitivt inte efter de stora bränder vi haft.

Frågan är om vi har haft en så stor samling klantiga ministrar någon gång som gör bort eller säger bort sig gång på gång. Vårt utrikesdepartement verkar vara en samling snedtänkande människor som ställer vårt land och vårt lands säkerhet i skottgluggen. Det var till och med på vippen att en så klantig person som Kristersson kunnat bli statsminister. En man som vid tidigare förtroendeuppdrag fått skattepengar att om inte gå upp i rök så i alla fall hamna i fel händer. Dessutom totalt ovetande om vad som är försäkringar eller bidrag, enbart det borde rendera en dumstrut på huvudet.

Det är bara dumt folk som jobbar åt andra.

Vill man vara säker på att få någonting utfört, måste man göra det själv. Så fungerar det inte inom politiken, där fattas beslut om hur det skall vara för att sedan överlåta ansvaret på andra att se till att de utförs praktiskt. Bara detta en utmaning för de myndigheter som berörs eftersom många beslut inte är förankrade i verkligheten utan måste ses som önsketänkande att de skall fungera.

Går vi tillbaka och tittar närmare på de senaste fem åren har politiska beslut skapat någonting som kanske aldrig går att reparera. Det kommer inte att spela någon roll vilka politiska beslut som fattas, de kommer inte att fungera på annat sätt än att ytterligare reta upp invånarna. Den politiska okunskapen om hur det fungerar ute i samhället är skrämmande för inte minst de som ser hur deras livssituation drastiskt har förändrats.

När politiska beslut drabbar en allt större del av invånarna sker någonting som setts som omöjligt för bara några år sedan, att svenska folket sätter sig på tvären. Varje partiledning måste noga överväga hur de bäst skall kunna stryka de flesta medhårs. I det läget är det verkligen en straffspark att vara i opposition eller som SD stå utanför och som lobbyister försöka påverka M och KD. I opposition kan det dessutom lovas vad som helst eftersom det bara kan ses om en ropandes röst i öknen.

De partier som plockar politiska poäng just nu är V, SD och KD som hamnade utanför den slutliga tandlösa kompromissregeringen. Inte konstigt att Moderaterna föll på Kristersson, han är knappast någon att hålla i handen när åskan går. Men visst var de som var inblandade i regeringsstriden de stora förlorarna, vinnare blev de som ser möjligheten att kunna locka väljare till ett alldeles nytt parti. Med rätt sakfrågor är det möjligt att göra samma resa som SD enbart genom att vända sig till de drabbade och på annat sätt missnöjda.

Kan inte annat än ruska på huvudet åt det som händer i Göteborg, slitningarna inom Socialdemokraterna börjar bli uppenbara. Har full förståelse för de utbrytare som försöker införa demokrati på dagordningen, märkligt nog behövs det inom partiet numera. Den Socialdemokratiska ledningens mångåriga företrädare har dessutom svårt att acceptera de ungas krav på ett rättvisare samhälle, de vill istället ta i med hårdare tag för att styra de unga.

I framtiden är dessa gamlingar döda och troligen också det en gång stora partiet. Mycket på grund av den vänskapskorruption partiet införde och som gjort att vårt samhälle raserats bit för bit. Vi har nog bara sett början på vad de politiska företrädarna ställt till med. En god vän skrev i en krönika att politikerna själva vill framhålla att de har förtroendeuppdrag, med andra ord är inte politiken ett yrke och skall därför inte behandlas som ett sådant.

Det måste bli klara regler om hur länge en politiker får ha förtroendeuppdrag, till och med två mandatperioder är för länge för många så kallade förtroendevalda. För att det skall fungera mellan valen kan det införas rullande förtroendeuppdrag, det vill säga byten kan ske vid mitten av en mandatperiod. Det skulle om inte annat få många politiker och partiledningar att anstränga sig.

Hur man än ser på den politiska kartan numera har vi ett vänsterparti och tre högerpartier, den regering vi nu har måste ses som mittenpartier. Det skälls mycket på Björklund och Lööf men de gjorde precis som Löfven ville ha det för att få fortsätta vara statsminister. Enligt dem själva tror de sig fattat rätt beslut, det var bara det att de missuppfattat hur en mycket stor del av svenska folket vill ha det.

Som vanligt fattar politiker beslut och ser sedan i eftertankens kranka blekhet hur tidigare väljare flyr partierna. De båda ytterpartierna tackar och tar emot, men det är ju bara för en kortare tid de kan gotta sig åt de stigande opinionssiffrorna. De partier som fortfarande sitter i riksdagen lever nämligen farligt, de har gett utrymme för att nya partier kan se  dagens ljus och precis som SD stiga upp som en sol.

Kan med säkerhet säga att de beslut den nuvarande regeringen fattar får till följd att skaran av missnöjda kommer att växa. Den moderna människan vill inte styras utan vill ha frihet. Hur våra politiker skall kunna hitta på någon lösning på det övergår mitt förstånd.

Skulle inte förvåna om kravet på Medborgarlön eller Basinkomst som en del kallar en statlig lön utan krav på arbetsprestation kommer att föras fram. Är inte främmande för att MP blir det parti som kommer att föra fram det kontroversiella förslaget. Partiet har under de senaste åtta åren framfört de mest vilda idéer men efter "Lille Fridolfs" avgång ges partiet en chans att lyssna på medlemmarna.

Har talat med flera Miljöpartister som med vår miljös bästa för ögonen, inte kan se något annat alternativ för invånarna än att leva annorlunda. Lättare sagt än gjort eftersom arbetslinjen är den största miljöboven av alla, den tvingar människor att förstöra vår miljö. Det är först när människan kan välja hur de vill leva som vårt samhälle kan förändras.

Jag har varit kritisk till hur människor beskattas för att rädda vår miljö, det kommer aldrig att lösa problemet med den klimatförändring som blir tydligare för varje år. För den som varit med länge så började bilfabrikanter få ned koldioxidvärdena i bilar för över trettio år sedan och är nu nere på värden där vi i vårt land knappast förorenar miljön i förhållande till många andra länder. Vad vi gör för miljön i vårt land är knappast mätbar i det stora hela.

Har talat med ett flertal unga sammanboende med barn där båda jobbar heltid men upplever att den extra lönen inte ger dem någon ekonomisk trygghet. Tvärtom lever de hela tiden på gränsen att det skall gå ihop. Ingen verkar tänka på det, men det är dyrt att jobba i vårt land. De allra flesta har för kort restid för att få dra av resor till och från jobbet, eller kommer inte upp i det belopp som inte får dras av. De med långa avstånd till jobben med bil får genom den milersättning som inte ens täcker de fasta kostnaderna betala en del av lönen för att jobba. Inte säger de sig glad att vara svensk.

Börjar man tänka i de här banorna kan man fundera över varför våra så kallade förtroendevalda tvingar invånarna att jobba. Ingen blir rik på att arbeta i ordets rätta bemärkelse, ser man på alla miljonärer och miljardärer i vårt land lönar det sig bättre att låta pengarna jobba. Dumt folk som jobbar finns det ju gott om resonerar de säkert. Hur har vårt land kunnat bli så här?