Visst lever vi i en föränderlig värld.

Regnet har skvalat ner och de kyliga kvällarna påminner om höst. Tydligen blev det ingen sommar i år, den har hållit sig kvar runt Medelhavet. Man vågar inte ens tänka på hur många kommer att känna sig efter semestern, några laddade batterier av vår livgivande sol har det inte blivit. Ska bli spännande att se hur många som kommer att gå på knäna i vinter.

Våra politikers fixering vid jobblinjen och miljöfrågor har gjort att det viktigaste glömts bort, hur invånarna mår. Alldeles för många upplever arbetet som ett tvång och resultatet blir därefter. Vantrivsel på arbetsplatser blir allt vanligare, ett problem som för med sig andra problem. Det dåliga humöret tas i många fall ut i hemmen istället för på jobbet, de urusla arbetsledningarna klarar sig än så länge undan utbrotten.

Skulden till att det blivit så här kan härledas till ett grundfel i det politiska uppbyggda samhället, man glömde helt enkelt bort att samhället är till för att tillgodose invånarnas behov. Istället blev utgångspunkten att förtroendevalda skulle ta fram förslag om vad som ansågs vara bäst för invånarna. Lite av jobba på ni och bry er inte, så ska vi ta hand om allting annat. Men priset var att alla måste jobba på och betala skatter, det kostar pengar att hålla i allting. Till det behövs nämligen många förtroendevalda.

Med ett samhällssystem som skapats för ett högt skatteuttag, ställde skattesänkningarna den borgerliga alliansen genomförde verkligen till det. Ja, egentligen var ju inte jobbskatteavdraget en skattesänkning, utan ett bidrag till de med ett arbete. Vad det skulle innebära för de som av skilda anledningar inte kunde jobba, upptäcktes när allt var spikat och klart. Pengarna hade inte ramlat ner från ovan, de hade tagits där de fanns. Att det var pengar som regeringen inte hade rätt att använda sig av, tystades ner.

Nu är vi tillbaka till att ingenting är gratis, därför måste skatter höjas på saker som är nödvändiga för invånarna. Men att nagga jobbskatteavdraget i kanten genom skattehöjningar, kommer att ställa till det ännu mer än att ta bort det. Ännu en gång kommer sjuka, arbetslösa och pensionärer i kläm, bidragen måste höjas för att de ska kunna överleva.

Framtiden ser knappast ljus ut eftersom vi står inför en situation, där företagen i allt snabbare takt effektiviserar för att spara pengar på dyr personal. Att det skulle bli inom handeln som personalminskningar skulle märkas först är inte förvånande. Trots det har facken redan räknat ut hur mycket lönerna ska ökas, det gäller att försöka pungslå företagen så länge det går. Men visst kan man se slutet på ständigt ökade löner, tack vare de nya tekniker som kommer att förändra hela arbetsmarknaden.

Företagen måste jobba långsiktigt och framtiden för deras del är att kunna producera så billigt som möjligt. Människan har varit, men är inte längre nödvändig för att producera på samma sätt som tidigare. På något sätt känns det som om någon räknat alldeles galet, för vem ska köpa varorna om miljontals människor mister sina jobb?

Lösningen enligt allt fler ekonomer är att tillgängliga pengar måste fördelas så att alla ska kunna leva och konsumera. Teorier om hur det ska gå till kan man läsa om i utländska tidningar, i vårt land har varken våra media eller politiker kommit så långt i sitt tänkande. Men tänker man efter, finns det något annat sätt?

Det tar tid innan ett nytt samhälle omformas till någonting som är anpassat efter invånarnas behov och önskningar. Hur vår omvärld kommer att se ut under tiden har vi inte en aning om, men det kommer inte att finnas några likheter med den värld vi trott skulle rulla på i evighet. Varningssignaler om att det mänskliga psyket inte klarar av att ständigt vara under press får vi bevis för allt oftare. Det går inte längre att säga att det inte händer mig, alla kan falla offer för det politiskt skapade samhälle som sätter allt hårdare press på invånarna.

Tidigare har det funnits ett missnöje med hur vårt samhälle styrs av politiska företrädare, nu har det övergått i misstro mot vad politiker egentligen kan uträtta för invånarna. När det nu läggs fram förslag om hur inte bara skolan, utan också annat som förfallit under åren ska åtgärdas, frågar sig folk varför de förtroendevalda inte sett eller gjort någonting tidigare. Larmrapporter har duggat tätt senaste åren, men allt krut och pengar har lagts på att fler ska komma i arbete.

Var finns inbesparingarna på både riksdag, statliga verk och vår enorma byråkrati? Vår offentliga kostym är alldeles för stor i förhållande till de privata företag som finns och de som arbetar inom dessa. Det spelar ingen roll hur mycket de offentliganställda konsumerar, det blir ändå ett stort penningglapp som måste täckas upp. De pengarna måste plockas fram på något sätt, men det blev betydligt svårare efter att jobbskatteavdraget genomfördes.

Inte många förstod vad vår finansminister talade om när hon pratade om att ladorna var tomma. Varför hon inte i klartext sa att de pengar som finns, inte kommer att räcka till, var väl inte tillräckligt dramatiskt. Vad man kan förstå var besvikelsen stor över att vårt land inte var så rikt som hon väntat sig. I det fallet var hon inte ensam, svenska folket har aldrig fått någon redovisning om, vad exempelvis jobbskatteavdraget egentligen kostar. 

Jobbskatteavdraget var en chansning för att få fart på konsumtionen och därmed den ekonomiska tillväxten. Ett rent ut sagt idiotiskt experiment, följden har blivit att det nu fattas pengar som måste komma in på något sätt. Någonting som inte går att undvika i längden är att jobbskatteavdraget försvinner för att skapa rättvisa. Men det säger sig självt, att det kommer att ta hus i helsike hos alla som vant sig vid detta bidrag. Av den anledningen är det någonting som kommer först när alla andra möjligheter är prövade.

Man kan tro att det ligger några år framåt i tiden, men det kan gå betydligt fortare än vi ens kan ana. Greklandskrisen är inte löst på långa vägar, ingen vet vad som kommer att hända. Alla försök att rädda Grekland har berott på att EU:s framtid står på spel. Inom loppet av bara någon månad kan det se helt annorlunda ut, det är nämligen grekiska folket som har sista ordet. Jag har en känsla av att de inte riktigt fattat vad de kommer att få utstå, men när de gör det ... Hatet kommer att riktas lika mycket mot EU som de nuvarande ledarna. Skulle inte förvåna om det slutar med att Grekland framöver begär sig i konkurs och lämnar EU.

Frågan är vad som då händer och hur det kommer att påverka övriga länder. Det globala värld vi nu lever i har blivit som ler och långhalm, alla är beroende av varandra. Oavsett vad som händer framöver, kommer även vårt land att påverkas. På vilket sätt har inte ens våra så kallade auktoriteter svar på. Tänk hur snabbt allting kan förändras på kort tid. Visst lever vi i en föränderlig värld.