Politik blir ingen klok på, inte ens politikerna själva.

Den brilliante forskaren Stephen Hawkin som nyligen avled, uppmärksammades för sin forskning om bland annat de svarta hålen i rymden. Skulle ha varit intressant om han tittat närmare på de svarta hål där våra skattepengar försvinner. Hawkin kom nämligen fram till att de svarta hålen inte var tomma, det kryllade av saker som var svåra att upptäcka. Jösses, en perfekt beskrivning av vårt lands offentliga sektor, enormt med pengar går åt till att föda de som gömmer sig i de svarta hålen .

Hela vårt politiskt uppbyggda maktsystem har fungerat efter principen att om ingen högljutt klagar är allt frid och fröjd. Undan för undan har det lett fram till att de så kallade förtroendevalda, effektivt skyddats från att höra klagomål av sina lojala partivänner och medhjälpare. De som kommit in i kretsen att kunnat behålla sina uppdrag år ut och år in, upplever de olika partiernas representanter som arbetskamrater, en grupp som håller ihop genom att vara politiskt korrekta.

Nu har vi hamnat i ett läge då politisk korrekthet blivit en belastning och alla skyller ifrån sig när det gäller den stora flyktingströmmen. Alla sa ju att det var bra, ingen pratade om att det fanns nackdelar med att ha öppna gränser. Men faktum är ju att alla de gamla partierna är ansvariga för det som hänt, men vara med för att få fason på eländet har ingen något recept på. Det saknas någon som kan slå näven i bordet och kräva att alla partier tar sitt ansvar.

Naturligtvis har invånarna på olika sätt visat att de känner oro inför framtiden. När våra politiker nu tagit invånarnas oro på allvar, vet de inte hur de ska göra. Tidigare har de beslutat och invånarna fått anpassa sig till besluten, nu är situationen den omvända, det vill säga politikerna måste börja rätta sig efter hur invånarna vill ha det. Men hur invånarna vill ha det, har inte våra politiker en aning om och famlar i mörker.

Nationalekonomen Tino Sanandaji spår att de rödgröna ska göra ett katastrofval och i och för sig är det inte omöjligt. Samregerandet med MP har skadat partiet, eftersom tiden vid makten kantats av kompromisser som drabbat många invånare ekonomiskt. Det är bedrövligt att regeringen inte i tid uppmärksammat den oro som funnits och fortfarande finns över att bli sjuk, eller som pensionär tvingas leva under fattigdomsgränsen.

Ett stort fel de makthavande gjort är att stirra sig blinda på statens intäkter, samtidigt som det slösats med invånarnas skattepengar. Vårt lands stora problem är inte att invånarna kräver sin rätt att få vad de betalar för, utan politikers oförmåga att förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Det demokratiska styrelsesättet kostar så enormt mycket att det måste till stora nedskärningar av inte bara statliga verk, utan också antalet politiker och politiskt skapade jobb.

Att våra politiker blev tagna på sängen av den stora flyktingströmmen är uppenbar, nu säger de själva att de varit för naiva. Men sanningen är att vårt styrelsesätt och den snabba förändringen av vår värld, har gjort att våra politiker hela tiden ligger steget efter. Det måste kännas minst sagt generande att de levt i tron att de gjort rätt, men allting har blivit åt helsike fel. Det går aldrig att lita på interna diskussioner, det måste in oliktänkande för att få perspektiv på det som händer. Men så fungerar det inte inom de politiska partierna, det är partilinjen som gäller.

Men än är det för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna, de sitter med trumf på hand eftersom det kan räcka långt att rätta till de orättvisor som finns. En mycket stor del av invånarna skulle se det som väl använda pengar trots att det kommer att kosta ett antal miljarder. Men eftersom det finns mycket att spara in på, skulle det i slutändan rent av visa sig vara en investering för framtiden.

Befolkningsökningen har redan visat upp de negativa sidorna, ändå är det bara början vi sett än så länge. Vi har nämligen inte sett konsekvenserna av det högteknologiska samhälle som smyger sig på utan att våra politiker ägnat det en tanke.

Det är minst sagt enfaldigt att räkna med att nya jobb kommer att växa fram av sig självt. Ja, egentligen var det regeringens förhoppning att de som begriper sig på det nya ska skapa nya jobb. Hoppet är det sista som överger människan och politiker är ju vanliga människor.  

Efter att ha läst utländska experters syn på Nordeas flytt av huvudkontoret till Finland, blev jag verkligen orolig. De anser Nordeas ledning fattat rätt beslut, att knyta bankens finanser till euron är att säkra framtiden. Med andra ord, vårt lands framtid är oviss, men det har ju många av oss redan konstaterat.

Det finns alltså skäl till oro att inte bara Nordea utan också våra stora exportföretag har en plan B för att överleva. De nationalistiska vindarna som sveper över världen kan innebära handelshinder och fördyrande av för oss viktiga importvaror. De stora företagen har sett till att försäkra sig emot eventuella överraskningar genom att etablera sig i strategiskt viktiga länder, dit de säkert skulle välkomnas vid en flytt av sina huvudkontor.

Våra politiker har aldrig tänkt så långt att allt vårt samhälle är uppbyggt omkring, kan innebära nackdelar för företagen vars inkomster till största delen kommer från export av sina varor. Vårt land fungerar oavsett färg på regeringar efter det socialistiska arvet efter ett långt Socialdemokratiskt styre. I den framtid vi kommer att möta kommer det att visa sig om den svenska modellen är fågel eller fisk. Det kan mycket väl visa sig vara ett rejält bottennapp.

Försvaret av den svenska modellen kan inte ses som annat än ett försvar av en förd politik som inte har gagnat invånarna utan företagen. Rädslan att stöta sig med de stora företagen har funnits länge i vårt land och har blivit värre med åren. Vad som hänt är att svenska folket invaggats i falsk säkerhet, det är inte de stora företagen som är landets framtid, det är invånarna och volken väg de vill välja.

Den gamle Wallenbergs råd när det gäller affärer var att likna det vid att ta sig över en myr utan att ramla ner i ett bottenlöst hål. Blöt om fötterna måste man räkna med att bli, men det gäller också att hoppa på tuvor som bär. När reportern frågade hur man ska kunna veta vilka tuvor som bär blev svaret: Det gäller att hoppa hela tiden och inte stanna upp.

Men stannat upp är precis vad våra politiker gjort och därför blivit kvar när andra hoppat. Förklaringen kanske finns i ett citat av Yngve Larsson: Man tvekar inför trösklar man måste kliva över. Och tvekan kan förlängas till en psykisk förlamning. Kan svenska politiker beskrivas bättre?