Bedrövliga tider, eländiga tider.

Det som händer är inte klokt, det skulle bara inte kunna hända. Ingen var förberedd, eller som vi fått veta i efterhand så brydde sig inte ansvarig myndighet om varningen från Kina. Har svårt att tänka mig hur de styrande tänkt, eller det har de kanske inte. Det har varit fullt krig om opinionssiffror och SD var det stora orosmomentet och sossarna gick kräftgång. Inte minst för Löfven kom det här som på beställning, det var bara att hålla låg profil och låta hälsomyndigheten sköta allting.

 

Det är ju faktiskt vad som hänt utöver spridningen av viruset men opinionssiffrorna har stigit trots att regeringen i stort sett inte gjort någonting. Kan förstå att omvärlden reagerat på hur vårt land hanterar en pandemi, ansvaret har ju lagts helt på invånarna att vara försiktiga. Precis som vanligt är det invånarna som skall se till att allt fungerar.

 

Går inte att undvika men man börjar tänka efter vad det egentligen är för samhälle vi fått. Nu först börjar folk inse att från det gamla industrisamhällets trygga lunk, har vi övergått till ett osäkert tjänstesamhälle. Att det nya inte är hållbart har de flesta insett vid det här laget. Och hur skulle de kunnat bli det när det formats efter nya idéer om hur marknaden skulle ta hand om allting och leveranser precis i tid då de skulle behövas. Lagerhållning, det var bla ha bla ha det.

 

Våra politiker följde aningslöst med i det nya tänkandet, eller snarare fantasierna om ännu bättre ekonomisk tillväxt. Högtflygande planer om höghastighetståg skulle trots enorma kostnader vara värt det, pengar skulle det inte vara något problem med. Strykpojken Arbetsförmedlingen behövdes inte, det skulle privata aktörer se till att få folk i arbete.

 

Tror inte privata aktörer är speciellt intresserade av att leka arbetsförmedlare ett bra tag framöver, ingen vet hur många företag som finns kvar när krisen är över. De stora företagen ligger redan i startgroparna för att installera smarta maskiner eftersom det hotas med ytterligare en form av pandemi framöver. Robotar och smarta datorer kan jobba dygnet runt och de blir sjuka går det lätt att göra dem friska igen. Arbetsförmedlare kan inte skapa jobb, så enkelt är det.

 

Det varnades för många år sedan att befolkningsökningar måste stoppas, det hade tydligen inte våra politiker hört talas om när flyktingar började välla in i vårt land. Visst var en stor del av dem analfabeter men låglönejobb skulle det komma att finnas gott om. Tydligen hade våra politiker inte heller läst om att invandrare utvisats därför att de haft för låg inkomst. Man blir aldrig klok på vare sig lagar eller politiker.

 

Det har sagts att storstäder är motorn i vårt samhällssystem men en stor del av dessa städers intäkter kommer från turism och invånarnas konsumtion, som nu kommer att lysa med sin frånvaro. Storstäderna drabbas värst när det gäller de som nu blir utan arbete och utländska turister kommer knappast att invadera Stockholm. Krisande butiker, barer och restauranger står på konkursens brant, hela vårt tjänstesamhälle är i gungning. Inget märkvärdigt med det eftersom tjänsteföretagen måste ha kunder som betalar för deras tjänster. Med alla varsel och uppsägningar försvinner presumtiva kunder på löpande band.

 

Hög arbetslöshet blir som ringar på vattnet, det sprider sig från ett företag till nästa och till slut sitter alla i samma eländiga sits eller går i konkurs. Konkurserna har ökat under april och i maj kan vi vänta oss bli det stora raset. För varje vecka försämras de små företagens möjlighet att kunna starta om den dag krisen är över. Som det ser ut kommer det att kunna bli någon gång efter sommaren och då finns inte många småföretag kvar.

 

Kan förstå regeringens oro när pengarna rinner ut i strid ström men ändå inte räcker till. Kan också förstå partiledarna som sliter sitt hår i försök att komma på någonting genialiskt som kan få fart på landet igen efter krisen. Med den tröghet som finns i vårt land genom vår enorma byråkrati, kommer det säkert att ta minst tio år innan det blivit balans i statens, kommunernas och landstingen/regionernas ekonomi. Skall bli intressant att följa den rationalisering som blir absolut nödvändig, de offentliga verksamheternas administration måste slimmas precis som skett inom vården och det privata näringslivet.

 

Skillnaden är att det som slimmats inom vården måste nu byggas upp igen genom nyanställningar. De som får hantera det problemet blir precis som på nittiotalet kommuner och landsting, har svårt att se våra bypolitiker kunna hantera det enorma problemet. Storvulna planer kommer att få läggas på is och alla politikers arvoden kommer knappast att rymmas inom de krisbudgetar som ledningarna kommer att tvingas till.

 

Vi har varit med om det här tidigare, men inte i samma omfattning. Då löstes arbetslösheten genom att de som haft svårt att få jobb på grund av usla betyg eller inga alls, eller led av någon form av handikapp blev förtidspensionerade. Knepet var egentligen det samma som hade använts med utökad skolgång för att minska ungdomsarbetslösheten, eller snarare förhala den i hopp om bättre tider. För bättre utbildade har knappast flertalet blivit som skoltrötta både skolkat eller sovit sig igenom lektioner.

 

Man kan spekulera i hur de förtroendevalda kommer att försöka lösa det gigantiska problemet när ett nytt samhälle måste formas. Det gamla höll inte så det gäller att bygga ett hållbart. Nu är även lobbyisterna på tapeten hur de kunnat styra både partier och politiska företrädare, inte en dag för tidigt men de flesta har ju varit inblandade i någonting som inte kan ses som annat än korruption. Vad man kan hoppas på är att inte det makthavande lyssnar på lobbyisterna utan på landets invånare.

 

Allt hänger nu på hur regeringen skall undvika den enorma kritik som framförs den dag det hela är över. Det kan ju vara som pessimisterna säger att det här eländet får vi dras med en lång tid framöver. Hur våra politiker skall få rätsida på allting övergår mitt förstånd, de har ju inte klarat av att skapa ett hållbart samhälle trots en lång högkonjunktur.