Tre veckor på Gran Canaria har lärt mig en hel del om vad krisen inneburit för öborna. De jag talat med har alla sagt samma sak, de trodde inte att någonting sådant här skulle kunna hända. När krisen slog till i Grekland var det inte någonting att bry sig om, det var Grekernas eget fel, ingenting annat. Men inom loppet av bara några månader var den Spanska krisen ett faktum och ingen fattade vad som hänt.
Just nu har mina Spanska vänner svårt att se när det ska vända, de räknar med att det kan ta flera år. Det är ju flera länder som har problem och alla är insyltade med varandra genom EU. Men som vanligt kan andras olycka hjälpa upp det hela. Oroligheterna i Turkiet och Egypten gör att Kanarierna kan hoppas på att Svenskarna hittar tillbaka. Trots allt är det ju ungefär halva restiden i förhållande till Thailand och det är fortfarande billigt att gå ut och äta, hyra bil eller vad man nu vill göra. Vädret kan man inte göra någonting åt, men de Kanariska öarna har ett underbart klimat, åtminstone drygt tio månader om året.
När jag sitter och nästan huttrar framför datorn, längtar jag tillbaka. De ljumma kvällarna på balkongen, den lugna takten utan jäkt känns avlägset. Man hinner inte mer än hem förrän det finns en massa som måste göras på direkten, inte skjuta på det till nästa dag. Varför är obegripligt, men på något underligt vis har Sverige förändrats till ett land där alla jäktar för att hinna med så mycket som möjligt. Naturligtvis är det som att bränna sina ljus i bägge ändar, vilket också de i snabb takt ökade sjukskrivningarna visar.
Man kan börja fundera om vad som kommer att hända först, en ekonomisk kris, eller en mänsklig.