Vad är egentligen enkla jobb?

I efterdyningarna av det hemska som hände på Drottninggatan, börjar politiker plötsligt tala samma språk. Ja, nästan alla, vi har ju Vänsterpartiet som alltid tycks stå vid sidan om. Hursomhelst försöker man hitta förklaringar till, att någon kan göra någonting dylikt. Hörde någon säga att det beror på att folk går arbetslösa, om alla hade ett jobb skulle det se annorlunda ut. Det är en utopi att alla ska ha ett arbete, så blåögd får man inte vara.

Vi behöver skapa enkla jobb hörs ofta från en del politiker, andra är emot. Att "vanligt" folk är emot kan man förstå,  vi kan ju inte ha hur många politiker som helst. Dessutom är detta enkla jobb inget låglönejobb, trots att inga krav finns på högre utbildning eller ett CV som visar deras arbetslivserfarenhet och kunnande. Att vara politisk företrädare är med andra ord ingenting att skryta med. Hur  man än vrider och vänder på det, ska de fungera som folkets tjänare, ett "pigjobb" helt enkelt som HEN ska utföra.

För politiker i toppskiktet baseras lönen på ansvar har det framförts tidigare, nu hör man inte det längre. Det finns inget personligt ansvar märkligt nog. Ansvaret är kollektivt, helst ska alla politiker oavsett partifärg och block hållas ansvariga. På sätt och vis ett sunt resonemang, alla partier har på något sätt varit med och sagt ja till alla försämringar som genomförts.

Sedan finns förstås politiker som uttalar sig som privatpersoner också. Minns att jag läst någon gång följande: Jag betonar att det jag nyss sa var som privatperson och människa. På något underligt sätt uppfattade jag det som: Något så klokt och förnuftigt kan jag naturligtvis inte yttra som politiker. Har för mig att det var kritik mot att försämra trygghetsförsäkringarna. Säkert fick han en avhyvling av partiledningen.

Misstag som gjorts några år bakåt i tiden försvaras med: Det var då det. Ingen kunde ju veta vid det tillfället att det skulle bli så fel. Men resultatet av felaktiga beslut har påverkat hela vårt land och då inte minst de människor som drabbats. Läste för ett tag sedan att Vänsterpartiet lagt ett förslag, där alla med sjukbidrag ska få lägre skatt. Hela etthundrafemtio kronor i månaden! Vad fick dessa V-politiker i lönepåslag senast?

Problemet är att många heltidspolitiker har lika mycket i månadslön, som en fattigpensionär har att leva på under hela året. Naturligtvis kan inte en politiker med den ekonomiska tryggheten inse att varje krona som fördyrar, drabbar de sämst ställda på ett förödande sätt. Ingen politiker tyckts ha tänk på hur kämpigt fattiga har i dyrtider och att de dessutom tvingas dra en stor del av skattelasset på vilka hela vår enorma byråkrati sitter.

Det här med locket på som funnits och fortfarande finns inom de offentliga verksamheterna, har ställt till mycket elände. När grävande journalister lyft på locket har de kunnat se att det är mycket som gömts och det har verkligen rört om i grytan. Det verkar finnas en övertro hos politiker och chefer att det de säger är rätt och det ska ingen kritisera.

Politiska ledningar har försvarat sig med att visst får de anställda komma med kritik om de anser sig illa behandlade. Men i någon instruktion måste det finnas någonting som gör att de vågar sätta sig på tvären. Om någonting ska ändras så kan de anställda klaga, men det ändrar inte beslutet som ligger fast. Hur dumt det än är.

Man vill så gärna tro att dumheten är någonting som hör vår moderna tillvaro till, men så är det ju inte. Enda skillnaden är att de så kallade förtroendevalda en gång i tiden hade vad man kallade bondförnuft. Uttrycket kom sig naturligtvis av att vi en gång i tiden var ett bondesamhälle, vi hade till och med rika bönder. Men det var då det, i takt med att bönderna försvunnit har tydligen också bondförnuftet försvunnit, det är väl av den anledningen dumheten framträder så tydligt.

Vårt skattesystem baserade sig en gång på skatt efter bärkraft, men det var inte fint nog. Det delade upp folk i socialgrupper, alla skulle vara lika mycket värda och därmed också betala lika mycket i skatt. Det är en av anledningarna till att pensionärer och människor som slitit ut sig i förtid och tvingas leva på sjukbidrag, betalar högre skatt än de som arbetar. Det är svårt att bli klok på hur våra så kallade förtroendevalda tänker, eller om de tänker överhuvudtaget.

Jag har full förståelse för att det svårt att leva i två världar samtidigt, vilket våra politiker gör. I den ena världen finns de människor som lojalt jobbar och betalar skatter för att välfärden inte ska urholkas. I den världen finns också de som jobbat under ett långt liv, men det anses inte vara tillräckligt. I den andra världen, den som anser att deras uppgift är att dra in så mycket pengar som möjligt till staten, kommunerna och landstingen, råder ingen nöd. Tvärtom lever många av dem i överflöd, på skattebetalarnas bekostnad.

När dessa politiker med förvåning ser hur våldet på gatorna ökar, bilar sätts i brand och polisen står maktlös, kan de inte begripa vad som hänt med landets invånare. Terrordådet i Stockholm ruskade om dem rejält. Men naturligtvis är det fel på människorna när sådana här saker händer. Och det är då vår statsminister träder fram med förmaningar om, att så gör man inte i ett land som vårt.

Det som händer i andra länder, kan inte hända i vårt land, för vi har den svenska modellen, har man hört. Men om den svenska modellen är så bra, varför har inget annat land prövat den? Men man kan förstå att de stora företagen och bankerna lovordar den, men för en majoritet av folket har den visat sig vara en katastrof. Får säga som min farfar sa när någonting var helt galet: det går så länge det går, sen är det godnatt.