Det som händer skrämmer mig.

Vår värld är inte längre vad den var en gång. Inte människorna heller, för den delen. Den tekniska utvecklingen verkar inte fungera som det var tänkt, eller så var det ingen som tänkte på konsekvenserna. Tekniska hjälpmedel trodde säkert de som utvecklat de fantastiska robotarna och datorstyrda maskinerna skulle avlasta människan. Men så har det inte blivit – än så länge. Istället pressas människan att jobba både mera och hårdare.

När ATP skrotades, saknades kunskap om hur det nya pensionssystemet skulle fungera. Att det blev helt fel kan kanske skyllas på att det var ett hafsverk som inte var genomtänkt. Men ingen kunde vid det tillfället ens ana, hur fruktansvärt fel det skulle bli. Nu måste hela pensionssystemet ses över, annars kan vi vänta oss en revolution, när pensionerna inte ens kommer att räcka till hyran.

Att lappa och laga nuvarande pensionssystem går inte, ett helt nytt skulle ta alldeles för lång tid att införa och troligtvis innebära kaos. Det bäddar för att vi kommer att se någonting som i dag ses som okonventionellt, att alla måste förses med en grundinkomst som täcker utgifterna för att leva. Det skulle spara in på den enorma och tröga administrationen som hotar kväva landet.

Det finns många faktorer som pekar på att människorna börjat fått nog.  Nyblivna pensionärer känner sig grundlurade, det måste till ett minimibelopp när det gäller pensioner som åtminstone tangerar EU:s fattigdomsgräns. I vårt land lever hundratusentals människor långt under den gränsen. Det är de fattiga som kommer att vara tungan på vågen vid nästa val, de smulor som nu ska delas ut kommer knappast att göra dem mätta.

 Historien upprepar sig även om formerna för upprepningarna förändras med tiden. Men anledningen till att historien upprepas sägs bero på att när ekonomin börjar svaja, blir det krigsledarna som tar över. Det spelar ingen roll om det gäller diktatorer, fascism, kommunism eller demokrati, det finns alltid anledningar för till och med religioner att starta krig. Anledningen är enkel att förstå, det gäller att döda och förstöra. Sätta skräck i människorna som då lättare kan styras..

Men människorna bakom dessa förstörelsekrig är svårare att förstå sig på. När segern är vunnen återgår de till det normala. Kapitalister som legat lågt tittar åter fram med ett glatt: Här är jag igen. Nya pengar kommer att strömma in genom återuppbyggnad av det som förstörts, alla övriga får börja om från noll.

De här tankarna dyker upp tack vare den hotbild vi nu kan se. Överproduktion av många varor har gjort konkurrensen mördande, konsumtionen kan inte hålla jämn takt med det som produceras. Arbetslösheten som en gång fungerade som en reglerare av inflationen, fungerar inte alls längre. Ingen blir klok på varför inte inflationsmekanismen inte fungerat senaste åren, efter samma principer och teorier som tidigare.

Det var länge sedan nya ekonomiska teorier såg dagens ljus, regeringar och riksbanker följer fortfarande gamla teorier. Det enda som inte följt gamla teorier är införandet av minusränta, det såg de gamla ekonomerna som en omöjlighet. Det enda minusräntan orsakat kan liknas vid konstgjord andning, det håller liv i någonting som annars skulle ha dött.

Förklaringen till det komplicerade samhället, beror kanske på att både samhällen och människorna förändrats, att klyftan mellan rik och fattig växt på ett oroande sätt. När ekonomiska experter avlönade av mycket rika kunder, börjar tala om att pengarna måste fördelas mer rättvist, förstår man hur allvarlig situationen är.

Det är inte de rika som spenderar sina pengar, de investerar dem. Gruppen fattiga är med andra ord haken i konsumtionens fortlevnad. De fattiga har inte råd att konsumera mer än det absolut nödvändigaste, de som har en någorlunda hög inkomst har blivit försiktigare. Mättnaden hos de köpstarka kan bero på att de upplever det som att den tekniska utvecklingen, gått alldeles för snabbt. Samtidigt har investerarna pressat producenter till en gräns som börjar bli ohållbar.

Vad som är första tanken i ett sådant läge är, att allt måste nollställas. Om det sker genom krig och förstörelse är likgiltigt för de i dag enormt rika, det är pengarna som räknas. Den fräna ordväxlingen mellan två komplett galna ledare är oroande. I Nordkoreas fall en maktgalen diktator som är berusad av makten, i Amerikas fall en president som tror han gör teveprogram och är fixerad vid tittarsiffror.

Men trots allt har Amerika ett ess i rockärmen, en gemensam aktion av Republikaner och Demokrater kan avsätta Trump, med hänvisning till att han är en fara för landets säkerhet. Frågan är inte om det kommer att ske, utan när. Det skulle gjuta olja på vågorna och öppna upp för en fredlig lösning med Nordkorea. Amerika har inte råd att skaffa sig fiender i ett läge där Putin kan utnyttja situationen. Med en president som trampar de flesta länders regeringar på tårna, får landet allt svårare att mötas med respekt.

Vårt land har gamla anor som ett krigförande folk, men i takt med att pengarna behövts till politiska reformer, kan vi numera inte ens försvara oss vid ett angrepp. Skulle inte förvåna om det finns fler befäl och administratörer inom försvaret, än soldater som kan försvara oss. Innan ens en mobilisering skulle blåsas igång, skulle landet vara intaget av främmande makt.

Det som nu händer skulle ju inte kunna hända. Ändå har spänningen mellan länder ökat ute i världen under de senaste tio åren. Allt har blivit så komplicerat att våld måste mötas med våld. Våra politiker tror att det går att vända den andra kinden till, men så fungerar det inte. Vi är på väg mot en tid då öga för öga tand för tand gäller och det skrämmer i alla fall mig.