Än så länge har vi bara sett början.

Som det nu ser ut, kommer vårt land aldrig mer bli sig likt. På gott eller ont har vi inte den blekaste aning om. Den enorma flyktingströmmen kommer att påverka hela Europa på ena eller andra sättet, men just nu är det hjärtat som styr handlandet, förståndet kommer i andra hand.Vad det handlar om är ju faktiskt en omflyttning av människor, som kommer till för dem helt främmande kulturer.

Naturligtvis ska vi känna empati och i möjligaste mån hjälpa de som drabbas av krig. Men priset kommer att bli högt, inte minst för EU och regeringschefer i de länder dit flyktingarna kommer. Redan nu bråkas det om flera länders ovilja att ställa upp för flyktingarna, försöker EU tvinga dem vet ingen vad som kommer att hända.

Här hemma ska kommuner tvingas ta emot flyktingar, men tyvärr är det att sätta vår redan illa sargade demokrati ur spel. Under många år har ett stort antal människor farit illa i vårt land tack vare att de blivit sjuka. Varför har inte de politiska makthavarna visat empati för dessa människor? Det kaos som uppstått visar att det inte finns någonting genomtänkt bakom det regeringen tänker driva igenom.

För visst kommer det här att ställa till problem för både kommunledningar och invånarna i små kommuner när flyktingar kommer i stora skaror. Många orter har haft problem under flera år med hög arbetslöshet och svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Det kommer knappast att bli bättre på dessa orter.

  

Och som det ser ut är det bara början. Som en ekonom påpekade, det som nu händer kommer att innebära ekonomiska uppoffringar för invånarna i många länder. Att ta hand om flyktingarna kostar pengar och kommer att påverka många länders ekonomi. Därför kommer det en dag att letas syndabockar till de ekonomiska försämringarna och vad det innebär i förlängningen är inte alls trevligt att tänka på.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som kommer att hända, efter att läsarna, lyssnarna och tittarna tröttnat på rapportering om miljontals människor på flykt. När de egna problemen börjar gnaga  på grund av höjda skatter och fördyring av varor i butikerna, blir det annat ljud i skällan. Att höja skatter i det här läget är minst sagt dålig tajming.

Inte minst drivmedelsskatten kommer att bli tungan på vågen vid nästa val. Varorna kommer inte gratis till butikerna och eftersom det mesta levereras med lastbil, gör den aviserade drivmedelsskatten att de transportörer som kan måste höja sina priser. De som sitter fast med kontrakt kommer att gå en kärv tid till mötes, kanske gå i konkurs.

Det förhastade löftet (eller var det en vision?) om lägst arbetslöshet i Europa, har redan gått i stöpet. Men vi kanske kan uppnå att bli världsledande när det gäller skatter i alla fall. Det har vi ju varit förut under Socialdemokratisk ledning. Om det är någonting att skryta över för de övriga Europeiska ledarna är tveksamt, men visst kommer vårt land att bli omtalat.

Daglig dags hör man gamla trogna sosseväljare gnälla över Löfven, i en del fall är det inte vackra ord som sägs precis. Partiet blir i alla fall diskuterat av gatans parlament, även om det mesta som sägs inte är smickrande. Trots allt har just skitprat gett SD ett enormt lyft, men det är ju inte samma sak förstås. I fallet SD är det ju det politiska etablissemanget som stått för skitsnacket, nu är det "vanligt" folk som odugligförklarar regeringen.

Men visst märks det att Löfven fått myror i byxorna, det som nu händer fanns definitivt inte på den politiska karta som skulle visa färdriktningen. Någon beredskap för de problem som följer med när en stor mängd flyktingar kommer till vårt land har inte funnits. Inte de pengar som behövs heller, för den delen. Det blir till att försöka omfördela så gott det går, vilket många av de gamla sossarna i den innersta kretsen varit med om flera gånger tidigare.

Egentligen är det märkligt att just Socialdemokratins företrädare, framstår som klantiga och har svårt att få någonting ur händerna. Dessutom har många av dem uppfattats som "fisförnäma" och stöddiga, de har helt enkelt bytt socialgrupp. De väl tilltagna lönerna gjorde att "arbetarnas" företrädare, för länge sedan kapade rötterna till det partiet växte fram ur, eftersom det inte var fint nog. 

När nu folk börjar säga att det inte kan bli värre, visar det på ett misslyckande att föra sina väljares talan. De ser ingen skillnad på Socialdemokratisk och borgerlig politik.Trots allt har inte den nuvarande regeringen folket bakom ryggen, eftersom en majoritet är emot den. Det här visar på svårigheten med när politiker delas upp i ideologier istället för att samsas om vad som är bäst för invånarna. 

Men märkligt nog har ideologierna omformats att passa storstäder, vilket orsakat att inte minst Socialdemokraterna tappat väljare ute i landet. Genomfartsleder i Fjollträsk ger inga röster norr om Dalälven eller ute i övriga landet. Det är inte meningen att invånarnas skattepengar ska användas till att genomföra politiska experiment och fiska röster i storstäder, de ska användas till att ge service till invånarna i hela landet och se till att allt fungerar.

Att det blivit som det är beror på att de politiska makthavarna trott sig göra rätt, eftersom protesterna varit svaga. Eller det kan ju vara så att locket lagts på, vilket varit vanligt inom de offentliga verksamheterna. Ingen som inte är politiskt aktiv ska kritisera politiska beslut. Men på grund av att politikerna inte lyssnat och tagit till sig av den kritik som förts fram på senare år, har de satt sig själva i en prekär situation. Nu ifrågasätts politikers löner och förmåner, men även vad de kan uträtta och om de verkligen behövs.

Det som fungerat som droppen som urholkar stenen är ändå, att politiker försöker truga på invånarna sina värderingar. Den moderna människan kan tänka själv och genom erfarenhet skaffat sig egna värderingar. De flesta människorna i vårt land behöver ingen förmyndare som talar om för dem hur de ska tycka och tänka eller leva sina liv, men det är så politiska beslut uppfattas numera.

Politik är inte någonting man ska kunna ha som yrke från unga år till pensionen, men så har det tyvärr blivit inom politiken för alldeles för många. Precis som allt annat har politiker ett bästa före datum, att ha politiska uppdrag skulle därför maximeras till åtta år. Det är nämligen lätt att uppdragen övergår i slentrian och att den som tappat stinget hankar sig fram på ren rutin.

Läste förresten om alkoholvanorna hos politiker i det övre skiktet. Vad dessa försöker döva är kanske dåligt samvete över de beslut de varit med om att fatta, eller så är jobbet dödande tråkigt och enahanda. Politik är bara en jävla syjunta, sa en avhoppad politiker till mig.

Visst finns det fortfarande folk som engagerar sig ideellt inom politiken, men i alldeles för många fall förväntar sig dessa gentjänster. Ja-sägarna är viktiga inom partierna och hur många jobb som skapats genom att ideellt arbete övergått i en anställning går inte att överblicka. Nåja, en dag kommer vi att få svaret. För med den utveckling vi har framför oss kommer det politiskt skapade kontrollsamhället att kunna skötas utan en massa förtroendevalda.

Än så länge vet vi alldeles för lite om vilka förändringar de intelligenta maskinerna kommer att innebära för landet och dess invånare, men vi kan räkna med att det kommer att påverka alla. Eftersom det sägs att det finns en mening med allting, måste man ändå vara optimistisk. De artiklar jag läst förutspår att när jobben försvinner, ges människorna möjlighet att utnyttja inte bara sina kreativa förmågor, utan också att själva kunna bestämma över sina liv.

Det stora politiska misstaget har varit att skapa ett form av förmyndarsamhälle som övergått till att bli ett kravsamhälle. Välfärdssamhället har bara gynnat ett stort antal med möjlighet och makt att ställa krav på invånarna. Men ser man till det ökande antalet människor som inte klarar av den press som sätts på dem, har en gräns passerats. Än så länge rör det sig bara om tiotusentals som drabbats, men skaran växer och vi har antagligen bara sett början. Som jag ser det en början, jag bävar för hur slutet kommer att se ut.

Att sjunka ner i dyn eller inte sjunka, det är frågan.

Ständigt händer saker som kan hänvisas till orsak och verkan, det är ytterst sällan någonting händer utan anledning. De problem som blivit komplicerade att lösa, beror huvudsakligen på politiska beslut som visat sig få oanade konsekvenser. Trots att invånarna inte haft en möjlighet att påverka, är det ändå alltid de som måste betala, när de politiska misstagen ska rättas till.

Att driva politik går ut på att göra saker som ska tilltala en stor del av befolkningen, men det gäller att det framstår som att dessa saker är en "gåva" till invånarna. Jobbskatteavdraget var en sådan "gåva" till alla de med ett arbete, inte många fattade att någon måste finansiera denna fantastiska "gåva". När det stod klart för allt fler att de blivit förda bakom ljuset, visade de som gått "gåvan" ingen tacksamhet.

Och det är så det fungerar här i världen, skapas det orättvisor slår det tillbaka på de som skapat dem. Fredrik och Anders dröm om Moderaterna som ett statsbärande parti föll på eget grepp, de splittrade landet istället för att ena det. Att ha en dröm är inte samma sak som att kunna förverkliga den.

När den nuvarande regeringen nu försöker rätta till så att trygghetsförsäkringarna gör skäl för namnet, är det svenska folket som får betala genom höjda skatter. Jobbskatteavdraget har orsakat att rejält hål i landets skattekista och det rinner ut mycket pengar som skulle behövts för de åtgärder regeringen signalerat ska genomföras. Säkert finns det några från den gamla regeringen som i eftertankens kranka blekhet insett, att de inte skulle infört en bortre gränsen i sjukförsäkringen. Att det var ett av de mest vansinniga beslut, som tagits av politiska beslutsfattare.

Invånarna blev inte friskare, men de sjuka fick sin privatekonomi raserad. Tyvärr har många slagits ut och tvingas leva på (eller till och med under) fattighetsgränsen resten av livet. De stigande sjuktalen kan härledas till försämringarna av trygghetsförsäkringarna och vi har inte sett slutet på hur mycket det kommer att kosta både ekonomiskt och i mänskligt lidande.

I samma veva som beskedet om att vansinnigheterna ska rättats till, landade vår före detta statsministers självbiografiska bok med titeln Halvvägs på bokdiskarna. Med tanke på den skada många beslut han som regeringschef orsakat en stor del av svenska folket, var det en välsignelse för svenska folket, att han inte fick möjlighet att gå hela vägen.

Tyvärr är det så att när den nuvarande regeringen försöker återställa det som förstörts av den föregående regering, ger det inte några politiska pluspoäng. Det kommer att kosta pengar och det blir lite som att ge med den ena handen och ta tillbaka med den andra. Socialdemokraterna har ett rykte om sig att försöka lösa alla problem med höjda skatter, men tyvärr skapar det bara nya problem. Många välbärgade pensionärer kommer säkert att fly landet, kvar blir de som kostar pengar.

Det är egentligen ett jätteprojekt regeringen tagit på sig, som måste betalas på något sätt. Ekonomi är inte så lätt, trots att det borde vara det. Om man använder sunt förnuft, alltså. När politiker väljer den enklaste vägen att klubba igenom skattehöjningar, använder företag metoden att kapa kostnader. Det finns mycket onödigt att spara in på för staten, problemet är att det är politiskt omöjligt.

Inbesparingar skulle försvaga den enorma kontrollapparaten, eftersom det är inom den det finns alldeles för många som tär på statskassan. När det talas om närande och tärande har det aldrig förts fram att det är alldeles för många som har sin lön från skattepengar. Det dräller av politiskt skapade jobb som om de tas bort, inte bara skulle spara pengar åt skattebetalarna, utan vårt land skulle också fungera smidigare.  

Jag upplever ibland att Stefan Löfven inte förstått vad han som statsminister har för funktion. Det är inte meningen att han ska förhandla eller kohandla med de världsfrånvända partierna MP och V, han ska vara den som bestämmer. Att tala om för de partier som stöttar honom att nån jävla ordning måste det ändå vara. Han har yttersta ansvaret inför svenska folket att se till invånarnas bästa och får stå till ansvar för de skattehöjningar som aviserats. Om allt urartar är det Löfven som får stå med hundhuvudet.

Politik har blivit lite av Gycklarnas Marknad, mycket tack vare att de politiska partierna sitter fast i gammalt tänkande och egenhändigt skapade regelverk, som nu kan leda till att vi kommer att få samma politiska kaos som i exempelvis Italien. De gamla partiernas stelbenthet har bäddat för att nya partier växer fram, det gör att det blir fler som slåss om rösterna. Resultatet av det blir att det måste till en hel hög med partier som måste samarbeta i regeringsställning.

Det här gör att Decemberöverenskommelsen framstår som ett försök att rädda det gamla politiska etablissemanget, inte svenska folket. Av den anledningen får den politiska överenskommelsen helt motsatt verkan. Vad överenskommelsen åstadkommit är nämligen att det politiska etablissemanget fått invånarna mot sig. Meningen var antagligen att hålla SD borta från allt inflytande, istället växer SD så det knakar. Om SD blir största parti, hur gör då de övriga partierna? Man brukar säga att den som gräver en grop åt andra faller själv däri och det är precis vad Decemberöverenskommelsen gjort.

Jag har svårt att förstå hur det överhuvudtaget är möjligt, att fatta beslut som de styrande borde begripa, kommer att reta gallfebern på många. Det är helt enkelt inte läge för att genomföra skattehöjningar som kommer att påverka inte bara invånarna, utan också hela vårt samhälle. För mig liknar det här den politik sossarna försökte föra på åttiotalet, det som fick ekonomer att använda ordet Hawaiiekonomi och fick en erkänt skicklig nationalekonom och finansminister att kasta in handduken.

Men det är väl som historien lärt oss som varit med länge, vårt lands regeringar har haft problem med att hantera kriser oavsett vänster eller högerledd. Attacken mot kronan i början på nittiotalet, Estonia och tsunamin i Thailand fick de styrande att framstå som odugliga i krissituationer. Nu är det kris på alla håll och kanter och någon som tar tag i det hela finns inte.

Men den kris som nu pågår kan vara allvarligare än någonting annat vi varit med om tidigare. Vårt land har hamnat i ett gungfly där det gäller att hoppa på de tuvor som bär. Men finns det någon som kan leda oss mot fast mark? Att sjunka ner i dyn eller inte sjunka, det är frågan.

Tänk att allt kunnat bli så fel i vårt land.

Jag läser några utländska tidningar varje dag, men i motsats till de svenska, märker man i dessa tydligt den ekonomiska oro som satt skräck i aktiemarknadens aktörer. Vad beror det på att det har varit upp och ner den senaste tiden och vad väntar framöver? Är en ny finanskris på väg att blossa upp och vad kan den få för förödande konsekvenser för ett Europa, som nu översvämmas av flyktingar? Att EU blivit tagen på sängen av den stora flyktingströmmen och drabbats av handlingsförlamning är oroväckande.

Som vanligt är det Tyskland som får ta initiativet och är också det land som får ta den värsta smällen, men det är bara en tidsfråga innan Tyska folket börjar säga ifrån på skarpen. Kan det vara så att Merkel genom sitt agerande sjunger på sista versen? Vad hon gjort är ju att fungera som ryggraden inom ett EU, där resten bara består av en hel drös ryggradslösa. Naturligtvis kommer det här också att påverka vårt land, kanske till bristningsgränsen.

Vårt land börjar kännas minst sagt skakigt. De för invånarna viktigaste frågan nämns inte ens i Riksdagshuset, däremot tycks ett medlemskap i Nato vara på gång. De oroligheter som finns i vår värld kan mycket väl utvecklas till ett världskrig, det behövs bara en tändande gnista. Och något försvar att tala om har vi ju inte och det tar långt tid att bygga upp ett. I vårt land kan man verkligen tala om att inte sakna kon förrän båset är tomt.

Mitt i oron om framtiden har Löfven det självförvållat kämpigt just nu och värre kommer det säkert att bli. Inte bara partiet går bakåt under hans ledning, förtroendet för honom själv sjunker stadigt. Fel framtoning eller fel budskap till väljarna ...? Nja, det finns säkert fler anledningar till det än vad jag kan komma på, men att luta sig mot MP och V har fått Decemberöverenskommelse att framstå som det mest odemokratiska som hänt i modern tid. Eftersom DÖ gjordes i samförstånd mot bättre vetande, kommer även allianspartierna att få en släng av sleven.

När man läser om den ekonomiska avmattningen i Kina, förstår man omfattningen av det allt kärvare läget på den globala marknaden. Men också hur osäkert det blivit sedan vår värld blivit global och att alla blivit beroende av varandra. För Kinas del har förstås börsras och devalvering påverkat en del, men  det kan också bero på att den höga arbetslösheten ute i världen börjar märkas av. Kanske är det också så att de som har pengar blivit försiktigare med dem, eftersom kontanta pengar kommer att behövas om tiderna blir kärva.

Att vårt land kommer att påverkas finns ingen tvekan om, frågan är bara i vilken omfattning.

Det stora problemet som måste lösas är inte att få fler i arbete, det är hur alla akuta problem och de frågetecken om framtiden som finns ska kunna lösas. Det känns fel att i det här läget slösa bort pengar för att få folk i arbete. Pengarna skulle göra bättre nytta, om de används till att få ett rättvisare samhälle.

Lägst arbetslöshet i Europa har blivit en prestigesak för Löfven och partiet, men de gamla trogna väljarna håller inte med och flyr därför till V och SD. Men tydligen är det färre vänstersympatisörer bland de s-väljarna som bytt fot, än de som ser invandring och flyktingmottagning som ett hot mot vårt lands framtid.

Hade vårt land haft den ekonomi vi hört att vi har (hade?) och organisationsmässigt varit rustat för att ta emot alla dessa människor, hade situationen kanske varit en annan. Istället har vi en politiskt uppbyggd byråkrati som är konstruerad att skydda de makthavande. Någon ansvarig fanns inte, ingen förvånas därför över handlingsförlamningen och den kaosartade mottagningen av flyktingar.

Utomlands ger det här vårt land dåligt rykte, ett land som saknar organisation och alla frånsäger sig ansvar och skyller på varandra, är ju rent ut sagt löjeväckande. Fortsätter Löfven på den inslagna vägen kommer partiet att bli ett i mängden av småpartier och SD landets största parti.

Egentligen är det en välförtjänt snyting det tidigare stora partiet får genom sin kräftgång. När makthavande s-politiker för runt femtio år sedan satsade på att göra Sverige till ett framstående industriland, kapades rötterna med det samhälle som skulle varit hållbart. Övergången från att ha varit ett bondesamhälle har orsakat stor skada för landet. Jag tänker närmast på vikten av självhushållning, som kommer att bli ett måste inom de närmaste tjugo åren. Men hur bygger man upp någonting politiska beslut raserat?

Ingen politiker tycks förrän nu insett hur viktig bönderna är, för att ett land ska kunna överleva. Istället för att som i andra länder hjälpa bönderna, har det skapats hinder av alla de slag som fördyrat böndernas produkter. Larmrapporter om att svenska bönder konkurrerades ut av andra länder, viftades bort som en envis fluga.

Under galgen serveras vi nu därför politiska lösningar, som ingen egentligen tror på. Det stöd till bönderna som aviseras kommer alldeles för sent, skadan är redan skedd. Den mest rättvisa lösningen skulle vara att alla med politiska uppdrag, tvingas avstå tio procent av sin lön. De pengarna skulle gå till bönderna så de får en skälig lön för sitt arbete, Det är inte svenska folket i gemen som ska betala för tidigare politiska misstag.

Apropå misstag, visst är utbildning viktig, men en stor del av landets arbetslösa skulle med en vettig politik, i dag fört gamla hantverk vidare. Folk som är duktiga med sina händer kommer alltid att behövas, det är medelklassjobben som kommer att ryka när robotar och intelligenta datorer tar över.

Att just det gamla arbetarpartiet under många år varit ovilligt till att ungdomarna fått komma ut i lärlingsjobb, har skapat ett glapp som blir svårt att täta till. Vårt land kommer alltid att behöva människor som är skickliga att jobba med sina händer, det finns massvis med jobb robotar inte kommer att kunna utföra. Vem eller vilka ska annars reparera de intelligenta maskinerna när de går sönder.

Att i det läget satsa på utbildningar till yrken där robotar med all säkerhet kommer att ta över, är att kasta pengar i sjön. Teori kan vara behövlig inom vissa områden, men för den som med handledning praktiskt får lära från grunden, behövs inga teoretiska kunskaper. Ett stort antal av dagens arbetslösa har läs- och skrivsvårigheter, att sätta dem på skolbänken kommer bara att få dem må dåligt.

Jobblinjen har inneburit förnedring för alla de som inte har ett jobb, men de måste ändå ha ett "överlevnadsbidrag" där Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialkontoren är inblandade. Trycket på dessa verksamheter har ökat senaste åren och personalen mår allt sämre. En förenkling till att det istället betala ut en villkorslös "lön" kan förbilliga och lösgöra resurser som förbättrar för alla.

Man kan förenklat säga att de som inte har ett jobb ges en frihet under ansvar. Att få möjligheten att söka sig till det yrke som är deras passion, skulle kunna göra underverk. Slopa betygskraven och låt företagen prova vem som är bäst lämplig för jobbet. Genom den villkorslösa "lönen" skulle de unga utan betyg, kunna ta kontakt med ett företag för utan lön lära sig inom något tekniskt yrke.

Med ett mjukare samhälle utan krav på att snabbt komma i arbete, skulle långtidssjuka i egen takt kunna rehabilitera sina kroppar och psyken. Vad än våra politiker tror, är det ingen som självmant väljer att bli sjuk och inte kunna leva livet fullt ut.

Det här blev bara en gamlings funderingar om vad som skulle kunna fungera. Med den erfarenhet man drar på sig under ett långt liv, ser man när någonting är dödfött. Det som regeringen nu ser som en lösning på landets framtid är dödfött. Förutsättningarna ändras snabbare än regeringen hinner sortera sina pappersbuntar som tjänstemän framställt. Tänk att allt kunnat bli så fel i vårt land.

Svenska folket måste få höra någonting som de kan tro på.

Det är inte underligt att tidningars ledarskribenter och läsare, försöker förstå sig på den politiska kris som utspelas inför öppen ridå. För en kris för de etablerade partierna är det utan tvekan, av den allvarligaste formen nämligen förtroendekris. Invånarna har inte längre något förtroende för  de politiker, som säger sig företräda väljarna. Med andra ord är det skarpt läge, det kan knappast bli allvarligare än så här.

Som läsare av indianböcker i unga år, kom osökt tanken att politiker talar med dubbel tunga. Ja, det vill säga säger en sak men menar en annan. I stridens hetta sägs och lovas det guld och gröna skogar för att nå eller har kvar makten. Men det politiska spelet gör att invånarna förs bakom ljuset. Som tur är finns folk som med ljus och lykta letar efter det som gömts undan. Och visst har en hel del dragits fram i dagsljuset, men i ärlighetens namn har faktiskt verkligheten varit grymmare mot våra politiker.

Verkligheten som smugit sig på är det högteknologiska samhället som kräver inte bara utbildning, utan också flexibilitet att anpassa sig till de nya förhållandena. Det politiska system vi har är föråldrat och trögflytande, den demokratiska beslutsprocessen gör att det tar tid att komma till skott. Olof Palme var i många fall före sin tid, han insåg faran med att benhårt hålla fast vid de uråldriga rutinerna. Ingen tycks ha läst eller kommer ihåg att han sa: Ingenting har ställt till så mycket skada för människor, som i demokratisk ordning fattade beslut.

Man kan bara spekulera om varför han sa det, men ser man till hur beslutsprocesserna fungerar , finns egentligen ingen ansvarig för de beslut som fattas. Om någon klagar hänvisas det till att det varit ett kollektivt beslut. Ingen enskild kan pekas ut, utan alla som varit med när beslutet klubbats igenom måste ta ansvar för sin handling. Låter enkelt, men hur ska en hel drös kunna ställas till svars för de misstag som gjorts?

Men har verkligen besluten fattats i demokratisk ordning? Med det förfaringssätt som finns är det en uppenbar risk att den som kan mobilisera flest ja-sägare, kan driva igenom beslut som inte är demokratiska. Och det är faktiskt dit vi nått genom Decemberöverenskommelsen. Nu måste varje beslut ses som en maktdemonstration, eftersom en majoritet av folket körs över.

Med det informationsflöde som i dag är tillgängligt för alla och de sociala medier som sprider information vidare, fungerar det inte längre att använda retoriska uttalanden. Den politiker som försöker vända vitt till svart eller tvärtom kan räkna med att bli ifrågasatt. Politikerspråket kanske fungerar i maktens korridorer, men ute i verkligheten gäller det att kunna tala invånarnas språk och vara lyhörd för deras värderingar.

Inte det lättaste, eftersom så mycket förändrats i vårt land de senaste tio åren. Samtidigt som många fått det bättre, har ett stort antal människor fått det betydligt sämre. Det har gjort att prisökningar slagit hårt mot alla de som drabbats utan att de kompenserats. Läget är alltså akut, men den politiska beslutsprocessen skjuter en lösning framför sig. Man kan inte annat än ta sig för pannan, vårt land styrs av inkompetenta pratkvarnar.

Vad kan man då göra för att få våra politiker att anpassa sig till verkligheten? Tja, många av landets invånare har tagit till den enklaste lösningen, att lägga sin röst på SD. Många har säkert väntat sig att de gamla partierna skulle slå ihop sina huvuden och snabbt åtgärda det SD påtalat. Men inte då, istället kan man höra politiker fortsätta anklaga de som tar steget över till SD för att vara rasister.

Så länge som inte de gamla partierna inser sina egna brister och felaktigt tänkande, kommer SD att fortsätta växa. Det är ganska märkligt att inte någon politiker ifrågasatt sina partiledningar, när de ser hur deras platser som förtroendevald hotas. För det är vad det hela handlar om, ju fler röster desto fler platser i Riksdagen, Kommuner och Landsting.

Man kan förstå den oro som sprids inom de politiska partierna, den här utvecklingen hade de definitivt inte räknat med. Det hade inte heller en majoritet av invånare väntat sig efter valet, ett skadeskjutet Socialdemokratiskt parti tillsammans med två ytterlighetspartier. Det är lätt att förstå varför SD växer, svårare att förstå vad de gamla partierna håller på med.

I det här läget skulle det bästa för landet och dess invånare vara ett nyval och en skrotning av Decemberöverenskommelsen. Varför tjatas det om vänster eller högerblock inom politiken? Utåt sett har de olika åsikter, men alla är beroende av sina välbetalda jobb och försöker klamra sig kvar med alla medel.

Är det inte dags att alla partier samarbetar för landets bästa? Och det är definitivt inte att få alla i arbete, utan att det skapas ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda. Så är det inte i dagsläget, det är en av anledningarna till att invånarna börjat sätta sig på bakhasorna för att bromsa upp de styrandes fartblindhet.

Någonstans måste våra politiker börja ta tag i de grundläggande problemen som fört oss fram till det läge vi befinner oss. Kanske ett citat av Ralph Waldo Emerson kan hjälpa, det lyder så här: Det finns ingen olycka som icke de rätta orden kan börja att reparera.