Svenska folket måste få höra någonting som de kan tro på.

Det är inte underligt att tidningars ledarskribenter och läsare, försöker förstå sig på den politiska kris som utspelas inför öppen ridå. För en kris för de etablerade partierna är det utan tvekan, av den allvarligaste formen nämligen förtroendekris. Invånarna har inte längre något förtroende för  de politiker, som säger sig företräda väljarna. Med andra ord är det skarpt läge, det kan knappast bli allvarligare än så här.

Som läsare av indianböcker i unga år, kom osökt tanken att politiker talar med dubbel tunga. Ja, det vill säga säger en sak men menar en annan. I stridens hetta sägs och lovas det guld och gröna skogar för att nå eller har kvar makten. Men det politiska spelet gör att invånarna förs bakom ljuset. Som tur är finns folk som med ljus och lykta letar efter det som gömts undan. Och visst har en hel del dragits fram i dagsljuset, men i ärlighetens namn har faktiskt verkligheten varit grymmare mot våra politiker.

Verkligheten som smugit sig på är det högteknologiska samhället som kräver inte bara utbildning, utan också flexibilitet att anpassa sig till de nya förhållandena. Det politiska system vi har är föråldrat och trögflytande, den demokratiska beslutsprocessen gör att det tar tid att komma till skott. Olof Palme var i många fall före sin tid, han insåg faran med att benhårt hålla fast vid de uråldriga rutinerna. Ingen tycks ha läst eller kommer ihåg att han sa: Ingenting har ställt till så mycket skada för människor, som i demokratisk ordning fattade beslut.

Man kan bara spekulera om varför han sa det, men ser man till hur beslutsprocesserna fungerar , finns egentligen ingen ansvarig för de beslut som fattas. Om någon klagar hänvisas det till att det varit ett kollektivt beslut. Ingen enskild kan pekas ut, utan alla som varit med när beslutet klubbats igenom måste ta ansvar för sin handling. Låter enkelt, men hur ska en hel drös kunna ställas till svars för de misstag som gjorts?

Men har verkligen besluten fattats i demokratisk ordning? Med det förfaringssätt som finns är det en uppenbar risk att den som kan mobilisera flest ja-sägare, kan driva igenom beslut som inte är demokratiska. Och det är faktiskt dit vi nått genom Decemberöverenskommelsen. Nu måste varje beslut ses som en maktdemonstration, eftersom en majoritet av folket körs över.

Med det informationsflöde som i dag är tillgängligt för alla och de sociala medier som sprider information vidare, fungerar det inte längre att använda retoriska uttalanden. Den politiker som försöker vända vitt till svart eller tvärtom kan räkna med att bli ifrågasatt. Politikerspråket kanske fungerar i maktens korridorer, men ute i verkligheten gäller det att kunna tala invånarnas språk och vara lyhörd för deras värderingar.

Inte det lättaste, eftersom så mycket förändrats i vårt land de senaste tio åren. Samtidigt som många fått det bättre, har ett stort antal människor fått det betydligt sämre. Det har gjort att prisökningar slagit hårt mot alla de som drabbats utan att de kompenserats. Läget är alltså akut, men den politiska beslutsprocessen skjuter en lösning framför sig. Man kan inte annat än ta sig för pannan, vårt land styrs av inkompetenta pratkvarnar.

Vad kan man då göra för att få våra politiker att anpassa sig till verkligheten? Tja, många av landets invånare har tagit till den enklaste lösningen, att lägga sin röst på SD. Många har säkert väntat sig att de gamla partierna skulle slå ihop sina huvuden och snabbt åtgärda det SD påtalat. Men inte då, istället kan man höra politiker fortsätta anklaga de som tar steget över till SD för att vara rasister.

Så länge som inte de gamla partierna inser sina egna brister och felaktigt tänkande, kommer SD att fortsätta växa. Det är ganska märkligt att inte någon politiker ifrågasatt sina partiledningar, när de ser hur deras platser som förtroendevald hotas. För det är vad det hela handlar om, ju fler röster desto fler platser i Riksdagen, Kommuner och Landsting.

Man kan förstå den oro som sprids inom de politiska partierna, den här utvecklingen hade de definitivt inte räknat med. Det hade inte heller en majoritet av invånare väntat sig efter valet, ett skadeskjutet Socialdemokratiskt parti tillsammans med två ytterlighetspartier. Det är lätt att förstå varför SD växer, svårare att förstå vad de gamla partierna håller på med.

I det här läget skulle det bästa för landet och dess invånare vara ett nyval och en skrotning av Decemberöverenskommelsen. Varför tjatas det om vänster eller högerblock inom politiken? Utåt sett har de olika åsikter, men alla är beroende av sina välbetalda jobb och försöker klamra sig kvar med alla medel.

Är det inte dags att alla partier samarbetar för landets bästa? Och det är definitivt inte att få alla i arbete, utan att det skapas ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda. Så är det inte i dagsläget, det är en av anledningarna till att invånarna börjat sätta sig på bakhasorna för att bromsa upp de styrandes fartblindhet.

Någonstans måste våra politiker börja ta tag i de grundläggande problemen som fört oss fram till det läge vi befinner oss. Kanske ett citat av Ralph Waldo Emerson kan hjälpa, det lyder så här: Det finns ingen olycka som icke de rätta orden kan börja att reparera.