När kommer våra politiker att se sig själva som en tärande grupp?

Konsekvenserna av många politiska beslut, kan liknas vid att tappa oersättliga föremål i golvet och de går i tusen bitar. Det räcker inte att säga förlåt, eftersom det handlar om saker som inte kan ersättas. Alla försök till lagningar gör att skadan blir ännu mer framträdande och synliga för alla. Av den anledningen har politiska besluten legat fast, trots den skada de orsakat och fortsätter att orsaka många invånare.

Tro det eller inte, men många politiska makthavare är övertygade om, att vad de beslutar är för allas bästa. Hur det rimmar med att invånarna måste hållas i Herrans tukt och förmaning är svårt för dem att förklara. Beslut har fattats för att minska de snabbt stigande sjuktalen, men av någon anledning har fler blivit sjuka. Nu är det kris, men vad händer om sjukförsäkringen försämras ytterligare? Kan förstå de politiker som ställer sig frågande till, varför det inte går att påverka vissa saker som sker.

Politiska beslut måste ses för vad de är, först och främst måste den politiska styrningen av vårt samhälle bevaras till varje pris. Alla försök att locka unga att satsa på politiken har blivit allt svårare. Återväxten behövs nämligen för att bibehålla en stabil bas för den politiska plattformen. Med andra ord är lojala ja-sägarna viktiga för de politiska ledningarna. Det kan vara orsaken att de gamla trogna väljarna glömts bort vilket man inte gör ostraffat. 

Många av de som provat på politiken har hoppat av, anledningen till det är att de verkligen trodde att de via ett parti skulle kunna medverka till samhällsförändringar. Den smärtsamma erfarenheten blev att försöka förändra, var som att dunka huvudet i väggen. De uthålliga som fortfarande klamrar sig kvar är karriärrister, som med rymligt samvete ställer sig lojala med partledningarna.

Lojaliteten inom blocken är ingen väl bevarad hemlighet, taktikröstning har skett under många år. KD har hängt på fallrepet under många år, utan sina Alliansvänner hade de knappast varit representerade i Riksdagen efter senaste valet. Hur det kommer att gå för MP är svårt att säga, de ses numera precis som SD, som en katt bland hermelinerna.

Det som fick MP att växa var väljarna i storstäderna, det är både enkelt och billigt att utnyttja kommunala färdmedel. Naturligtvis drar storstadsborna slutsatsen att alla borde använda kommunala färdmedel, istället för att åka i egna bilar. Nåja, det är inte som en partiledare sagt att storstadsbor är smartare än landsbygdsbor, de är bara bortskämda med att ha alla bekvämligheter. Nu har storstadsborna genom amorteringskravet börjat bli riktigt oroliga och rädslan för att bostadsbubblan ska spricka, börjar ses som ett betydligt allvarligare hot än framtida naturkatastrofer.. 

Naturkatastrofer kan vi återkommande läsa om i tidningar och se på de olika tevekanalerna. Vi får veta att torka och översvämningar är de värsta som hänt på ett visst antal år, det har alltså hänt liknande saker tidigare. Vår jord har funnits i miljoner år, så visst har naturkatastrofer inträffat tidigare..Vi vet inte om det är värre nu än för hundratusentals år sedan, men bevisligen återkommer naturkatastrofer på samma sätt som historien upprepar sig.

Samma sak tycks det vara inom politiken. Trots svidande misstag av regeringar har ingenting förändrats i vårt styrelsesätt, vilket det borde ha gjort för länge sedan. Nu börjar vårt styrelsesätt visa allvarliga brister, eftersom vår värld på kort tid förändrats betydligt snabbare än vad våra politiker ens kunnat tänka sig. På något sätt känns det som att invånarna tvingas hantera de förändringar som sker och ändra sina vanor efter de nya förhållandena, inte de politiskt styrande.

Våra politiker har format ett samhälle med stöd av en gammal myt. Svenska folket betalar höga skatter för att de offentliga verksamheterna ska kunna ge invånarna gratis service. Och det var faktiskt nästan sant för länge sedan, men så började invånarna ses som kunder och de offentliga verksamheterna skulle drivas enligt lönsamhetsprincipen. Många tänker inte på det, men de tevekanaler som kallas gratiskanaler, kostar i själva verket över tvåtusen kronor per år.

Anledningen till att de offentliga verksamheterna måste bli lönsamma, var att skattepengarna inte räckte till. Trots detta räcker inte pengarna till, men ingen politiker har ägnat en tanke åt att de är en betydande kostnad för invånarna. Om det finns en tärande grupp i vårt land, är det alla de som har sin inkomst från politiska uppdrag, men hur kan svenska folket få till en ändring av det?

Som företrädare för folket borde regeringen titta närmare på vad som kan bantas bort redan nu. De som säger sig ha förtroendeuppdrag i invånarnas tjänst, måste också ta sitt sociala ansvar. Vårt land blir inte mer demokratiskt genom alla politiskt aktiva, det blir bara fattigare. När kommer våra politiker att se sig själva som en tärande grupp?