När vi ser hur det blivit, hur tänkte svenska folket en gång för länge sedan?

Besvikelsen över hur vårt land blivit, fick mig att tänka tillbaka för att förstå hur politiker kunnat få den makt de har. Hur tänkte egentligen svenska folket en gång för länge sedan, när de tillät att en stor del av deras löner skulle få fördelas av våra politiker? Vad som hände var i princip att invånarna omyndigförklarade sig själva.

I dagens hektiska och osäkra värld är enbart tanken att politiskt förtroendevalda ska ta hand om allting absurd. Vad vet de som inte alla vi andra vet? Dessutom får vi ständigt bevis på att de så kallade förtroendevalda, inte ens klarar av att ta hand om sig själva.

På grund av att kunskaperna inte räcker till, tvingas de politiska makthavarna förlita sig

till konsulter och anställda tjänstemän. Av den anledningen fungerar inte längre vårt land demokratiskt. Själva grunden för att vi betalar skatt, är att staten och de offentliga verksamheterna skall utföra tjänster inom bland annat skola, vård och omsorg.

Eftersom skatterna började få allt svårare att räcka till, beslutades att införas lönsamhetskrav, det vill säga driva staten, kommunerna och landstingen efter företagsmässiga vinstprinciper. Det har inneburit att invånarna istället för arbetsgivare för de offentliganställda, nu ses som kunder hos de olika verksamheterna. Att det kunnat gå så långt har att göra med att svenska folket inte sagt ifrån på skarpen.

Anledningen till att vårt land och dess invånare är som det är, beror antagligen på den "programmering" som påbörjades redan på femtiotalet och som avtrubbade invånarna. På sätt och vis kan man förstå att folk inte brydde sig, för vid den tiden började nästan alla få det bättre. Nåja, mest beroende det på att kvinnorna gick ut i arbetslivet, men det gav också utrymme för att höja skatter.

Vårt land hade gått igenom en tid med hög arbetslöshet och ett världskrig som även påverkade vårt land. När nu båda i familjen jobbade och lönerna dessutom steg, kom någon på idén att staten skulle ta hand om att skapa trygghet för från vaggan till graven. Budskapet från de politiska makthavarna var att jobba på och tjäna pengar, njuta av livet och inte tänka själva, det skulle de förtroendevalda ta hand om.

Men det kostade mycket pengar att försörja alla som skulle fördela invånarnas skattepengar. De räckte inte på långa vägar att förverkliga Folkhemmet som det kom att kallades och skatterna steg till oanade höjder. Skolan fick bli det medel där alla redan från barnsben, fick lära sig att vara nyttiga skattebetalare, den som inte infogade sig i ledet var en fara för samhället. På den punkten har ingenting förändrats, nu måste alla jobba för att bevara Välfärdssamhället.

Under åren har de stora företagen fått bidrag från staten, men tumskruvarna sattes istället på de små inte så lönsamma företagen och småbönderna. Fortfarande är det småföretagen som kläms åt på alla möjliga och omöjliga sätt, de är lättare att komma åt än de stora företagens fifflande med siffror. 

Då sades det att all tillgänglig arbetskraft behövdes inom exportföretagen och övriga stora industrier, det var nämligen de som ansågs skapa jobb och dessutom fungera som reklam för vårt land. Den verkliga anledningen var antagligen att det var för många små företag och bönder att hålla reda på, men inte gav så stora skatteintäkter. Det nämndes heller aldrig att jobb inom det privata näringslivet, innebar att inkomstskatterna var ograverade.

Det är förvånande att det aldrig diskuterats hur påfrestande skattefinansierade jobb är för skattebetalarna. Jag har hört politiker säga att de sannerligen betalar skatt, men i princip betalar de bara tillbaka i bästa fall hälften, resten får de allmänna medlen skjuta till. Eftersom det här pågått i många år, har många andra viktiga saker blivit lidande. Den ekonomiskt tärande delen av den gemensamma ekonomin, har under många år varit den offentliga byråkratin och administrationen.

De politiska budskapen och ständiga påminnelserna om att vi måste jobba både mer och längre, har inneburit att många börjat tänka efter vad livet egentligen handlar om. Sätts det press på människorna upplevs det som piskrapp på ryggen, istället för att det delas ut morötter. En majoritet av invånarna tror inte på talet om välfärd, utan är rädda för att det ska bli ännu sämre.

Läste att sju av tio går till jobbet trots sjukdom. Inte för att vara solidariska med sina arbetsgivare, utan för att alla är medvetna om, att en sjukskrivning gör ett stort hål i privatekonomin. Naturligtvis går det inte att pressa människokroppen för hårt och för länge, att gå till jobbet istället för att kurera sig, kan påverka resten av livet.

Den trend man kan uppfatta är att invånarna ser på det samhälle vi nu har, på ett sätt som skiljer sig helt från hur de makthavande vill ha det. Vi har fått ett samhälle som inte är skapat efter invånarnas behov och önskningar. Det verkar som att makthavande politikerna inte är medvetna om att det skapats ett ekorrhjul som är svårt att ta sig ur. vilket sår tröstlöshet istället för hopp.

Partiledardebatten i TV för en tid sedan, gav en försmak om hur valrörelsen kommer att se ut om drygt två år. De senaste månaderna har invånarna sett den ena kappvändningen efter den andra hos de politiska partierna, med allt fler kritiska invånare, gäller det att hålla tungan rätt i mun.

För politiker som övat på debatteknik och att med hjälp av retorik försöka smita undan vad saker och ting egentligen handlar om, har det nya läget skapat kortslutning hos många av dem. Det faktum att inget parti har någon lösning på de akuta problemen märks tydligt. Istället gnälls det på nuvarande regering, men egentligen är det de båda blockens misstag som vi nu dyrt får betala för.

Partiledarna skäller på varandra och sjunger med falska röster allt du kan göra kan jag göra bättre. Det låter mest som operetten Annie Get Your Gun, men som svensk buskisföreställning med medverkande personer på högsta politiska nivå. Politik har blivit ett enda stor skämt, men det som händer får skrattet att fastna i halsen.

Efter partiledardebatten kom tittarnas och mediernas dom, som vinnare utsågs Jimmie Åkesson. Den mest utskällda visade sig vara den enda som hade någonting på fötterna och visade sig vara mest vederhäftig. Jag ser det som en total sågning av övriga partiledare, att ingen av de andra kan ses som trovärdiga. Säga vad man vill, men märkligare land än vårt får man leta efter.