Läste
att de kommuner som tagit emot många flyktingar är oroade över vad som kommer
att hända efter det att stödpengarna från staten försvinner om några år. Redan
har SKL räknat fram hur mycket skatterna måste höjas, men frågan är hur många som
kommer att orka betala dessa höjda skatter. Eller om folk är villiga att göra
det, när samhällsservicen blir allt sämre. Det känns lite som att våra politiska
makthavare inte har tänkt längre än näsan räcker.
Men
flyktingarna är inte enda problemet för kommunerna, nu krävs att plånboken
öppnas för att fylla behovet av behöriga lärare och personal inom äldrevården. För de
ekonomiansvariga gäller det att hålla tungan rätt i mun, eller snarare titta
närmare på vad det kan dras in på utan att invånarna drabbas ytterligare.
Vad
finns det att dra in på som inte drabbar invånarna? Svaret är enkelt, det måste
sparas in på den offentliga byråkratin, det finns alldeles för många
pappershanterare, heltidspolitiker och politiskt skapade dubbeljobb. Någon
annan vettig lösning än att banta bort kostnader finns inte.
Det
är minst sagt intressant att titta närmare på hur de grundläggande reglerna för
en fungerande ekonomi ändrats. Inte ens ansedda ekonomer blir kloka på det som
nu händer och ger därför diffusa svar på vad som kan hända framöver. De teorier
som funnits när det gäller vad som skapar inflation har skjutits i sank, den
enda troliga sanning jag hittat är att det har att göra med tillgång och
efterfrågan.
Lockpriser,
extraerbjudanden och varor som realiseras ut till halva priset har blivit
vardagsmat. Naturligtvis blir folk förbannade om de köpt en vara, men någon
vecka efter läst en annons där den kunnat köpas för halva priset. Det finns en
överproduktion av det mesta just nu, eftersom allt färre har råd att köpa,
vilket knappast motiverar prishöjningar.
Riksbanker
världen över har trixat till det för sig för att tillfredsställa de politiska
makthavarna. Men knappast någon ekonom räknade för tio år sedan med att
Riksbanker skulle införa minusränta. Att sätta ett värde på länders valuta
läste jag har med tillgång och efterfrågan att göra, på samma sätt som med
varor. För ett land kan det dessutom löna sig på kort sikt att en valuta
undervärderas för att ge de inhemska exportföretagen bättre konkurrenskraft.
Problemet
är att efter allt trixande som förekommit börjar pengars värde ifrågasättas.
Eller rättare sagt, folk har blivit misstänksamma mot vad politiker håller på
med som kan påverka deras köpkraft. Politiker är inga ekonomer men ska ändå genom
sina uppdrag försöka förvalta invånarnas hundratals miljarder på bästa sätt.
För mig är det som att ha bocken till trädgårdsmästare.
När
det gäller pengar är det också fråga om ett maktspel, störst är också mäktigast
och kan sitta som spindeln i nätet. De rika har inte sina pengar i ett
kassavalv och badar i dem som Joakim Von Anka, de finns där bara som siffror i
datorerna. Visst lyfter de lön varje månad som de flesta andra, bara lite mer
tilltagen kan man förmoda. Men oron att någonting ska hända finns även hos
dessa rika personer, det har ju faktiskt hänt förr att det blev luft av alla
värdepapper.
Och
kanske är det dit vi är på väg, de som har chansen skor sig därför så mycket
det går i förhoppning om att kunna ligga lågt till dess allt börjar om från
början igen. Den globala ekonomin är i nuläget ingenting annat än ett enormt
Pyramidspel och börjar någon bli nervös och plockar hem sina vinster, bryter
helvetet lös.
Men en sak vet vi, att allt
som händer är följden av tidigare misstag. Det har med orsak och verkan att göra. Misstag har gjorts på löpande band, de makthavande kunde ju inte ens ana att det skulle visa sig så fort. Risken för misstag har blivit större genom den politiska oron som skapades i vårt land när SD kom in i bilden. Det har gjort
att partierna mer sneglar på vilka ställningstaganden kan vara bra för partiet,
istället för vad som är bra för invånarna som helhet.
Vårt land har blivit oroligt. Brottsligheten
ligger hela tiden ett steg före lagstiftarna som stressas till att de nya
lagarna blir halvmesyrer. Ingen kunde ju tro att det skulle urarta som det
gjort, vi lever ju för Jösse namn i ett välfärdssamhälle. Ja, det är vad våra
politiker säger, men folk på gatan håller inte med.
För
inte så länge var det en forskare som ansåg att vi måste bli färre i framtiden
för att allt ska rulla på. Att våra politiker ansett att vi ska vara fler beror
bara på att det behövs mera skatter för varje år, annars rasar hela det
politiskt uppbyggda samhället ihop. Arbetslinjen har därför bara ett syfte,
fler i arbete ger klirr i kassakistan och säkerställer den politiskt skapade kontrollapparaten.
Men
vad händer när nya jobb inte växer fram av naturliga skäl? De en gång
arbetskraftskrävande exportföretagen producerar i dag mer med mindre personal och det
är bara början kan man med fog anta. Än har vi inte sett hur robotisering och
smarta datorer kommer att påverka de traditionella jobben. Kanske just därför
lämnade Löfven i dagarna en brasklapp, att vi kanske måste börja dela på delar med sig av jobben. Löftet om
lägst arbetslöshet i Europa kan antagligen bara lösas genom att alla med ett
arbete jobbar halvtid, men även det är minst sagt långsökt för att få alla i arbetet.
Det
stora problemet för Löfven, men även för hela det politiska etablissemanget är,
att alldeles för många går på knäna och riskerar utbrändhet. Signaler om att de
som redan är utbrända behandlas som skit, har kanske nått fram till slut. Kan
vi ta emot flyktingar i hundratusental ska inte de som jobbat till dess de
klappat ihop, behandlas så fruktansvärt illa som de nu görs av Försäkringskassan. Svaret från Löfven är att han inte varit med om att bestämma varken de idiotiska reglerna vid sjukdom eller arbetslöshet, men att lagt kort ligger. Vad han menar med det får vi nog aldrig reda på.
Invånarna har varit alldeles för snälla och måste börja behandla de politiskt aktiva på samma sätt som många invånare
behandlas. Dagens välinformerade invånare behöver inte politiska företrädare,
de är i dag bara en kostnad som inte invånarna kommer att orka bära. Jag ser
stora likheter med det forna Sovjetunionens och DDR:s kollaps, vi får hoppas
det inte ska behöva gå så långt.
När
vi kan se att arbete inte ger hälsa och välstånd, är det inte dags att tänka
om? För att citera Strix: Arbete är nog bra, men det tar bort så förbaskat mycket
tid. För visst är det så att människor inte bara blir utbrända av sina arbeten,
det är allt runt omkring som gör att de aldrig får tid att återhämta sig. Det
bästa som kunde hända är att Basinkomst införs, då ges en möjlighet att
invånarna kan välja hur de vill leva, inte jagas livet ur sig för att föda ständigt skattehungriga politiska
makthavare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar