Fel arbete ger ohälsa och fattigdom.

Man kan tro att det är en Norge historia, men klassningen av lakritspipor som tobaksvara i Norge är verkligen sann. Från att ha varit en anonym vara som knappast såldes, säljs lakritspipor som aldrig förr. Samma sak är det ju med nya förbud och skattepålagor på varor folk vill ha, men är till för att kringgås och smugglarna gör finfina svarta affärer. Märkligt att ingen politiker fattat att det är ärligt folk  och staten som förlorar pengar när beslutsfattarna gör dumheter.

Varje beslut som drabbar invånarna slår tillbaka mot staten och det politiskt styrda samhället, det blir lite som droppen som urholkar stenen. Den misstro som finns mot det politiska etablissemanget är följden av beslut som visat sig vara förödande för många invånare.

Nu börjar felaktiga beslut även ställa till kriser inom många av de offentliga verksamheterna och kommunerna. Enligt Löfven existerar inga kriser och tidigare beslut är känsliga att ta tag i. Antagligen måste det bli slut med svetstråd i landet innan någonting kan benämnas kris.

Hörde en orolig kommunalpolitiker säga att den verkliga flyktingkrisen får vi uppleva om några år. Med det menade han att då kommer de ekonomiska problemen att göra "rasister" av en stor del av befolkningen ute i landet och anledningen till det är skatter kommer att höjas utan att invånarna får någonting för dem. Eftersom många gamla och sjuka redan i dagsläget lever under fattiggränsen, kommer det att bli droppen som får bägaren att rinna över.

Det är inte okej som Löfven brukar säga, att folk känner sig lurade av de politiska företrädarna. Beslut fattas som någon ska utföra, men denna någon förlitar sig till marknadskrafterna, det vill säga att någon annan tar tag i det som måste göras. Politiska företrädare har informerats om det prekära läget med ökande fattigdom, men det är ju kris överallt så handlingsutrymmet är begränsat.

Det som startade den misstro som nu växer bland invånarna var hur Alliansen såg på trygghetsförsäkringarna. Att de sannerligen inte var några försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom utan ersättningen skulle ses som bidrag. Märkligt att inte pensionerna av politiker kallas för bidrag, det är ju faktiskt samma sak.

Naturligtvis är det ett hån mot de hundratusentals gamla med usla pensioner, de genom långvarig sjukdom hänvisade till att leva på en usel "sjukpension" om våra politiker kallar det för bidrag. Hur en försäkring kan vara ett bidrag är svårt att förstå, men att jobbskatteavdraget är det står utom all tvivel. Ändå försvaras det inte bara av Alliansen utan även av en Socialdemokratiskt ledd regering.

Jag har misströstat när det gäller hur vi ska kunna komma ur det politiskt skapade kontrollsamhället, men nu kan man tydligt se att det som skulle vara idiotsäkert, istället bara är ett korthus. Det är bara så länge vårt kontrollsystem kan styra människorna att jobba livet ur sig, för att föda den armada av tjänstemän och politiker som finns så att de kan överleva. Nu växer skaran av människor som anser att skatterna ska fördelas rättvist så att alla har en säkerställd grundinkomst.

Information om det som kallas Basinkomst eller Medborgarlön har mött hårt motstånd och desinformation. Men i takt med att allt fler länder börjat titta närmare på fördelarna, har det uppmärksammats av människor som insett att det inte är arbete som ger hälsa och välstånd. I dagens Sverige borde vi istället säga att fel arbete ger ohälsa och fattigdom. Eller som någon lär ha sagt: Arbete är nog bra, men det tar bort så förbaskat mycket tid.

Men det många ekonomer påpekat måste vara en väckarklocka för många människor, vi har passerat toppen och är på väg utför. Anledningen anges inte bara vara att vi blivit för många i förhållande till jordens resurser, utan också snedfördelningen av inkomster. Senast för någon dag sedan såg jag att det fört med sig att många med ekonomiska möjligheter, nu börjat sparar för sämre tider. De fattiga däremot spenderar alla sina pengar för att överleva. Vad händer med alla dessa människor när det hela rasar ihop?

Man kan förstå de som börjat spara, för varningsklockorna har ringt i drygt två år. Den minskade konsumtionen har kommit smygande i takt med att allt fler blivit fattiga. Det har kommit som en chock för många företag som haft fullt upp med att köpa upp konkurrerande företag för att kunna bli Herre på täppan. Men när det börjat visa sig att de som har råd att köpa deras varor börjat hålla hårt i plånboken och de fattiga inte har några pengar att handla för,  kan det inte bli annat än en avmattning av efterfrågan. Det är en av anledningarna till svårigheten att få upp inflationen till två procent och om allt blir dyrare säljs det ännu mindre och vi kan vänta oss deflation istället.

Går man tillbaka lite i tiden var rea någonting som återkom vår och höst, nu reas varor ut under årets alla månader. Den som har is i magen väntar några månader efter lanseringen av en ny vara kan köpa den till nästan halva priset. Visserligen blir glädjen kortvarig, för några månader senare kommer en uppgradering som gör varan ännu bättre.

En pensionär visade mig en gammal mobil med stora sifferknappar inköpt för hundra kronor för något år sedan. Jag kommer att gråta blod den dag den här går sönder. På den här ringer jag till alla vänner och bekanta för nittiofem kronor i månaden och pratar hur mycket jag vill, sa han.

För inte så länge sedan var det vad vi använde den fasta telefonen till, men med fasta avgiften och kostnaden för samtal blev det till slut för dyrt. Nöden har ingen lag så många äldre har ersatt den fasta telefonen med en enkel mobiltelefon och ett billigt abonnemang. De är inte intresserade av att surfa, de ser det som en säkerhet genom att kunna ha telefonen med sig överallt.

Efter samtalet slog det mig att en åldrande befolkning kommer att påverka konsumtionen ytterligare framöver, vilket även kommer att påverka det politiskt skapade kontrollsamhället. Alla politiska makthavare under åren har varit medvetna om det ökande "köttberget" som Nuder uttryckte det en gång och "fick äta upp". Men ingen har haft kraft att ta tag i problemet.

Vad våra politiker har hållit på med kan liknas vid att bygga paradgator med snygga fasader för att gömma undan ruinerna av det som byggt tidigare men inte underhållits. Det som nu händer inom sjukvården, skolan och polisen är följden av ett enormt politiskt fiasko. Det handlar om verksamheter som en gång var förebilder för andra länder, men nu i artiklar utomlands används som varnande exempel på hur ett land kan förfalla.

Problemet allt bottnar i är att politiker lovat saker som ställt förväntningar hos invånarna som därför kräver mer och mer för sina skattepengar. Tyvärr är det en omöjlighet genom att byråkrati föder ännu mer byråkrati och de som producerar och inte avlönas med skattepengar blir allt färre. Välfärden i vårt land kan bäst beskrivas med det jag hörde en person säga: Jag började med två tomma händer, nu har jag jobbat ihop skulder på över två miljoner. Det är vad som kallas framgång i vårt fantastiska land.   

Med det åker min fru och jag bort i två veckors för att fira vår sextioåriga bröllopsdag. Jag har förbjudits av min fru att ta med datorn, vi ska koppla bort allt och känna att vi finns till. Men det som skapas i huvudet under tiden kan hon ju inte förbjuda att samla på mig, så vi får se vad som samlas under de kommande två veckorna.