Är våra politiker otroligt naiva, eller otroligt dumma?

Rubriken är befogad på grund av alla misstag som görs. Istället för att ta itu med de enorma problem som finns, görs försök att lära svenska folket vad som är rätt åsikt om saker och ting. Löfven vill ha ordning och reda, och det kan behövas när man ser hur hela samhällsbygget krackelerat och är på väg att falla sönder och samman. Men det känns som att rökridåer läggs för att skyla över de allvarliga problem vårt land dras med.

Vår så kallade välfärd har tagits ut i förskott, sorgligt nog med pengar som skulle lagts på underhåll och förbättringar. Inom dessa områden har istället gjorts besparingar som till slut gett den negativa effekt vi alla kan se. Det har konfiskerats pensionspengar, pengar avsedda för underhåll av vägar, järnvägar, vårt försvar och inte minst trygghetsförsäkringarna som använts till bidrag för de med ett arbete.

Den som sköter vårt lands kassabok tvingas vara kreativ för att få det att gå ihop. Det finns inte längre pengar till politiska monument, men att reparera det som fallit söner ger inga politiska poäng. Av den anledningen har skolan, sjukvården och vårt försvar blivit hängande i luften och ingenting gjorts under många år. Kaoset inom sjukvården och skolan är inte skrämmande, men när Putin nu börjar bli hotfull, håller många politiker på att göra i byxorna. Snålheten bedrar alltid visheten.

För politiker gäller att göra saker som märks och kan locka väljare. Den förra regeringens satsning på jobbskatteavdraget trodde de själva skulle vara nyckeln till, att Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti. Nu blev det inte så beroende på att de svagaste grupperna fick betala bidraget till de med ett arbete. Vad hjälpte det att tala om hur mycket mindre skatt de med ett arbete fick betala, när vänner och bekanta som var sjuka, arbetslösa eller pensionärer fick dra det tunga lasset.

Eftersom vårt land hankat sig fram på inhemsk konsumtion, kan man förstå att de makthavande måste skapa köpkraft hos invånarna. Vad de inte räknat med är den ständigt växande gruppen av människor som tvingas leva på fattigdomsgränsen. Istället för att kunna utnyttja lägre moms för att gå ut att äta, har köerna vid soppköken blivit längre. Men rapporterna om ökande fattigdom har tystats ner, det förekommer inte i ett välfärdssamhälle.

Våra politiker har drivit fram en utveckling som kommer att ta en ände med förskräckelse. Svensk ekonomi är inte stark som det sägs, det är en balansgång på slak lina. Ju kraftigare det börjar blåsa förändringens vind, desto mer problematiskt blir det att inte falla. Eftersom viktiga säkerhetsnät tagits bort, kommer fallet att göra ont för många, till och med för våra politiker.

För den som blir heligt förbannad är det svårt att tänka klart, det är hämnd som gäller. Att det är nästan tjugo procent som tänker så är därför inte förvånande. Men så har vi också den grupp som mer eller mindre gett upp och alldeles för många ser som enda utväg att ta sina liv. För makthavande politiker som beslutat om saker som påverkar invånarna så drastiskt, gäller det att ha ett rymligt samvete.

Man får en känsla av att de politiska makthavarna inte har en aning om hur "vanligt" folk lever. Vad de tvingas brottas med för problem varje dag. Trycket att passa in i ett samhälle de inte känner någon samhörighet med, plus att de har fullt upp med sina egna privata problem. På något underligt sätt känns det som att invånarna programmerats till att leva liv de inte alls vill ha. Jag har full förståelse för att psyket till slut inte klarar av pressen och att allt fler slår bakut eller går in i väggen.

Ett land som sedan sjuttiotalet saknat en fungerande bostadspolitik har nu nått vägs ände. Politiskt har många felaktiga beslut förklarats med att de inte nådde ända fram, aldrig ett erkännande att de varit helt fel ute och aldrig borde beslutat om det. Men misstagen har kostat pengar, som till en del kan förklara vart skattepengar tagit vägen under åren.

En förutsättning för framgång är service, men service existerar knappast i dag utan vi tvingas göra saker och ting själva. Det är ingen service att affärerna är öppna till sent på kvällarna, det bevisar bara att det gått så långt, att många av invånarna inte hinner handla på normala öppettider. Hur vi klarade oss när affärerna var öppna till klockan sex framstår därför som ett mysterium för många unga i dag.

Med möjlighet till lång tillbakablick på grund av min ålder. kan jag inte hålla med om att vårt land utvecklats. Människorna har möjlighet att leva mera bekvämt än för sextio år sedan, lönerna är svindlande mycket högre än vid den tiden, men pengarna är definitivt inte mera värda. Det som kallas utveckling är i själva verket bara kosmetiska förändringar, men hur invånarna mår har glömts bort.

Naturligtvis är det helt fel att kalla de med makthavande förtroendeuppdrag för företrädare för väljarna. De är inte folkvalda i ordets rätta bemärkelse, utan utsedda av sina partier. I det fallet får väljarna skylla sig själva, de har rätten att stryka namn från de listor som upprättats. Men som någon sa: Vem har tid med det? Våra politiker kan känna sig nöjda så länge invånarna gör sig tid att rösta, nästa val kanske en stor grupp inte har tid att göra det.

Det ser ut att bli ett intressant val om två år. De demokratiska spelreglerna har satts ur spel, mycket beroende på det instabila politiska maktläget. Oavsett vad man tycker om SD, uppbär de en vågmästarroll som gör sig allt mer märkbar. Har full förståelse för att Åkesson tröttnat på att behandlas som någonting katten släpat in och ger igen på det sätt hans mandat medger. Det skiljer ju inte mycket fram till de båda stora partierna.

Alla försök att smutskasta SD har gett partiet nya sympatisörer, det är så det fungerar. Kastar man skit fläkten blir alla nerstänkta. Alla partier har lik i garderoben, Vänsterpartiet är värst i det fallet och Socialdemokraterna är inte fläckfri, det fanns en period då vårt land fungerade som en enpartistat och de makthavande tog sig friheter.

Man hoppades på att politiken skulle förändras i takt med att allting nu påverkas globalt. Men så har det inte blivit utan våra politiker hänvisar till den svenska modellen, en politisk och facklig skapelse från industrisamhällets dagar. Med nya tekniker och jobb som försvinner tvingas de makthavande till att anpassa vårt land till den bistra verkligheten.

Politiker har lätt att använda klyschor när någonting händer, bland annat att företag måste ta sitt sociala ansvar. Senast hörde jag det i samband med Ericssons besked att runt tretusen jobb ska bort. När det gäller den sociala biten är det inte företagens bord, det är de förtroendevaldas. De har tagit de stora företagen för givna, att kratta manegen för företagare har aldrig varit politikers styrka.

Att mjölk- och köttbönder varit på väg att utrotas under många år har inte brytt våra politiker. Tvärtom har vårt land försökt sudda ut att vi varit ett bondesamhälle, det är ingenting att skryta över tillsammans med andra statsledare. Fint ska det vara och helst ska vi ses som ett högt stående land. Men vad har det skapats för sorts samhälle? Egentligen.

Över hela landet saknas utbildning och kompetens inom flera yrkesområden, ingen politiker tycks ha varit förberedd på den snabba tekniska utvecklingen, men bristen på kompetens påskyndar användandet av robotar och smarta datorer. Människan må ha skapat dessa fantastiska saker, men ingen hade räknat med att dessa maskiner skulle komma så snabbt. De finns redan och det är bara en tidsfråga innan de stora företagen börjar använda dem. Det allra värsta är ändå att dessa maskiner blir smartare och smartare med tiden eftersom de lär sig själva.

För människorna tycks det gå åt andra hållet, det kan bli så när inte människorna tillåts tänka själva. De hamnar i en ond cirkel de inte kan bryta sig ur, nämligen att skaffa fram pengar för att överleva. Om det inte går genom det arbete de har, tvingas de låna och resultatet blir att skuldbördan till slut växt sig så stor att den blir omöjlig att hantera. Det är i det läget lånebubblan spricker och får förödande konsekvenser för alla, även de som på grund av sin låga inkomst inte fått låna i bank. Den finansiella oron pekar på att det inte ligger så långt borta i tiden.