Varje bortslösad skattekrona är stöld.

Partiledardebatter brukar vara förutsägbara och rena sömnpillret, politisk korrekthet har alltid varit det som gällt. Men efter SD:s inträde i politikens finrum har pajkastning blivit allt vanligare och de värsta beskyllningarna står vår statsminister för. Löfven bortförklarade att han kallat SD för nazister med att det var en felsägning, men de flesta förstår säkert att det är det ord, Socialdemokraternas högsta ledning använder vid sina sittningar.

Jag har förståelse för att Löfven är förbannad över, att runt en fjärdedel av LO:s medlemmar sympatiserar med SD, men han tycks inte ha en susning om varför. Det var länge sedan han befann sig på golvet tillsammans med arbetskamrater som tvingas leva i verkligheten. Men om han skulle dra på sig blåstället igen, skulle han säkert få höra hur de beslut han varit med om att fatta påverkat arbetskamraterna och deras familjers liv och vardag.

Det politiska etablissemanget vill få oss att tro det, men problemet är inte SD, det är de parallella samhällen politiker och invånarna lever i. Precis som vid den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi, är det nu fråga om att helvetet lurar runt hörnet. Ändå stretar våra politiska makthavare emot och försöker rädda det gammalmodiga politiska system vi har. Det gäller alltså att övertyga invånarna om att så här vill ni ha det. I helsike heller, en majoritet av invånarna vill inte ha det "välfärdssamhälle" som skapats!

För att bevara det politiska kontrollsystemet krävs att det sparas in på det invånarna betalar skatt för att få utfört. När inte det räcker, görs besparingar på vissa "svaga" grupper och skatter måste höjas på arbete. Den enklaste lösningen borde vara att ta bort jobbskatteavdraget, det bidrag som bidragit till att allt fler blivit fattigare samt ta bort ränteavdraget, och med de pengarna återställa trygghetsförsäkringarna fullt ut.

Jag har full förståelse för att de som drabbas av politiska beslut vill hämnas, det finns inte många sätt för dem att kunna göra det. I princip finns det två möjligheter, att inte rösta, eller rösta på ett parti de andra partierna avskyr som pesten och smutskastar. SD har blivit en symbol för hur många människor behandlas av vårt så kallade välfärdssamhälle, och kan de ställa till oreda för de andra partierna känner de människor som drabbats av politiska beslut skadeglädje. Många av dessa människor ser det som att det inte kan bli sämre om SD skulle komma till makten.

När vårt välfärdssamhälle blivit ett människofientligt för en betydande grupp av invånarna genom politiska beslut, kan man inte vänta sig annat. Det mest oroande inför framtiden är att kampen om makten tycks vara viktigare, än den ökande skaran av fattiga i vårt land. Ingen tror att något politiskt parti kan få rätsida på de orättvisor som skapats, att regera ett land utan att ha invånarna bakom sig brukar leda till de mest fruktansvärda saker.

Bernie Sanders trampade på många ömma tår när han beskyllde det politiska etablissemanget i Amerika att stryka storfinansen medhårs. Det är samma sak här i vårt land, många av våra politiker tror till och med, att ju fler rika, desto bättre får alla. Problemet är att när de rika räknar sina pengar på bordet faller inga ner på golvet och kan plockas upp, de som sitter på pengarna vaktar dem som hökar över sina ägg.

Titt som tätt kan man läsa varningar om att svenska folkets skuldbörda har växt och fortsätter att växa. Vart går gränsen då det hela kommer att spricka? Naturligtvis finns det en gräns för hur stora skulder många invånare kan ha. När nu dessutom medelklassjobb försvinner och med det även de ekonomiska möjligheterna att klara av de stora lån många har, kan man känna marken börja gunga under fötterna.

Nu låter Riksbanken minusräntan vara kvar ett bra tag framöver, det är tji helsike att få upp inflationen till 2 procent. Samtidigt kan man läsa att det inte har sparats så mycket pengar på år och dag, trots att det inte är lönsamt precis. Ser man på det nationalekonomiskt, är det förkastligt att de rika blivit rikare, de placerar sina pengar för att få högsta möjliga avkastning, istället för att konsumera.

Ett uppdämt behov att konsumera finns hos alla de, som fått det betydligt sämre ställt genom att de pensionerats, blivit allvarligt sjuka eller arbetslösa. Utöver Ericssons stålbad kommer genom beslutet att drönare omfattas av en lag ingen politiker fattat innebörden av, runt femtusen jobb att försvinna. Vår värld har blivit alldeles för komplicerad för att styras av politiker.

Politiker har verkligen förmågan att se granden i andras ögon men inte bjälken i sina egna. Nu är det personer i behov av assistans på grund av grava handikapp det ska sparas in på. Följden kommer att bli katastrofal för de anhöriga, som kommer att tvingas göra det de betalar skatt för att få utfört. Så länge de orkar. Sedan blir de också en ekonomisk belastning för staten.  

Man tar sig för pannan när åtgärder måste vidtas, därför att kostnaderna skenat de senaste tio åren utan att "brukarna" ökat i samma omfattning. Det mesta kostar mer än för tio år sedan. Har någon politiker räknat på hur mycket kostnaderna för de med politiska uppdrag ökat under samma period? Det är faktiskt samma sak och betalas med samma skattepengar.

Naturligtvis inte, de som vänder på alla stenar för att hitta kostnader det kan skäras ner på, omfattas inte av någon underlig anledning. Fuskare som utnyttjar systemet finns, men de finns till och med i riksdagen eller jobbar inom riksdagskansliet. Läste om statssekreteraren som rest för över 800.000 kronor och uppburit dagtraktamente för lediga dagar. Nu sparkades visserligen personen med omedelbar verkan och som plåster på såren får över 2 miljoner! Det finns med all säkerhet massvis med tjänstemän som sätter sprätt på skattepengarna på grund av bristande kontroll.

De senaste tio åren har tillkommit ett stort antal kommunal- och landstingsråd, av den enkla anledningen att största parti måste ha hjälp att fatta ett majoritetsbeslut i demokratisk ordning. Att landets tredje största parti inte får vara med i maktleken, försvaras med att partiet är rasistiskt. Det är anledningen till att så många av de övriga partierna måste samarbeta. Låter helt vansinnigt, eller hur?

Rasism kan ha många ansikten, är det inte rasistiskt att straffa det stora antalet människor med låga pensioner, de som drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller handikapp? Misstanken finns att de ovanstående grupperna anses vara mindre värda, en annan ras helt enkelt än de kärnfriska skattebetalarna med ett jobb och som har råd att betala för sig och konsumera. Det är därför jobbskatteavdraget tillkom, för att de privilegierade skulle kunna gå ut på restaurang för att äta, och konsumera ännu mera prylar. De som inte belastar samhället med kostnader måste premieras, på bekostnad av de som anses göra det. Det är väl så man måste tolka de politiska besluten.

Vad våra politiker inte ägnat en tanke är, att även de som under alla år burit sina egna kostnader och betalat in till sin pension anses mindre värda. Man kan inte komma fram till annan slutsats än att det är skillnad på folk och folk i vårt land.

En gång ansågs folkviljan vara ledande för våra politiker, det är ju grunden för en demokrati. Nu är frågan om vi ens längre är en demokrati, eftersom det numera måste samlas ihop ja-sägare representerande olika ideologier för att kunna fatta beslut. Det största partiet kallar de löften som måste infrias i gengäld för de allierades ja-röster för att ge och ta, andra kallar det kohandel. Vad kostar eftergifterna skattebetalarna? Vi har kommit långt bort från det Socialdemokraten Gunnar Möller sa en gång: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Vi måste ifrågasätta politikernas roll i det komplicerade samhälle vi kan se växa fram. Enligt den lag som finns, att de förtroendevalda ska förvalta skattepengarna på bästa sätt, inte leda och fördela har inte följts på många Herrans år. Det är därför svårt att försvara det stora antal heltidspolitiker vi har. Det är de pengar som blir över när invånarna fått den service de betalar för, och som ska utföras av de skattefinansierade offentliga verksamheterna, som ska bekosta de så kallade förtroendevaldas löner samt den administration som krävs.

Det är en kunskapskrävande framtid vi går tillmötes, där tekniska innovationer tar över många traditionella arbeten. Den roll man kan se morgondagens politiker i är att med hjälp av de nya tekniska hjälpmedlen fungera som kontrollanter i invånarnas tjänst, istället för som många politiska makthavare ser sig själva, företagsledare. Makt berusar, men baksmällan lurar alltid runt hörnet.