En fundering på grund av det grå höstvädret.

Ibland upptäcker jag förvånad att jag börjar skriva, utan att ha tänkt göra det. Ska jag vara ärlig reflekterar jag inte över det jag skriver, det har byggts upp under veckan och kommer därför osökt. Vad som triggar igång det hela vet jag inte själv, men den dumhet våra politiker uppvisar blir ofta en tändande gnista. Men många gånger kan det vara vädret som gör mig på dåligt humör, men att skriva med musik från flydda tider i öronen brukar gjuta olja på vågorna.

Vädret kan påverka människor, inte alla men för en stor del är det ett problem. Vi vet att höst och vår har stor inverkan på många och kan orsaka depressioner. Själv avskyr jag hösten och de långa vintrarna, men det har antagligen med åldern att göra. Men visst pratas det mycket väder i vårt land, inte minst i de politiska debatterna, det är fantastiskt prestation av våra politiker att kunna ha båda fötterna stadigt förankrade i tomma luften.

Men för det mesta är det klagomål på det dåliga vädret man får höra, i vårt land gäller det att hålla koll på vädret inför kommande utomhusaktiviteter. Någon större träffsäkerhet har ju inte ens meterologerna, trots hjälp av sina datorprogram som tar hjälp av vädersatelliter. Till och med vädret är oberäkneligt i den tid vi lever i. Men man har tröttnat på tjatet om global uppvärmning, det borde ju innebära att vi får det varmare, men istället har det varit tvärtom med undantag för korta perioder.

Alla politiker säger sig värna om miljön och det kan man förstå. Miljötänkande är en viktig inkomstkälla för staten, det finns därför gott om både miljöskatter och miljöavgifter. Av den anledningen påminns invånarna ständigt om att vi måste rädda vår miljö. Det är inte billigt att rädda vår miljö när man ser till vad svenska folket får betala. Men är det verkligen miljön vi betalar för att rädda?

Miljön i all ära, men nu har det gått så långt, att alldeles för många människor måste räddas. Det är inte fråga om en katastrof som ligger långt fram i tiden, det börjar bli akut. Fattigdomen ökar oroväckande och ju färre som har råd att konsumera, desto färre jobb blir det framöver. Så långt verkar inte våra politiker tänkt, det har däremot ekonomer i andra länder gjort och söker lösningar. Många av dessa ekonomer uppbär lön av stora företag.

Och det kan man förstå, de som producerar varor vill ju också kunna sälja dem. Men färre i arbete innebär också mindre skatteintäkter, man kan därför förstå politiker som förespråkar arbetslinjen. Men finns det inga jobb, hur gör man då? Många har insett att det nu bildligt talat ställts upp Dominobrickor på högkant och väntar andlöst på att den första brickan ska falla. Kedjereaktionen är känd sedan gammalt, faller en så faller alla. Det är resultatet av den globala värld som skapats, det finns för och nackdelar med allting.

Det här sätter naturligtvis press på människorna. De blir alltmer stressade, det går så fort att de har svårt att minnas det som hänt bara några dagar tidigare. Med all stress på jobbet och fritiden blir det till slut för mycket. Många irrar runt som levande tryckkokare och i alldeles för många fall, flyger locket av med katastrofala följder. Oprovocerat våld får rubriker titt som tätt och kvinnor misshandlas i hemmen. Någon stackars sate, sambon eller frugan, får ta emot de sparkar och knytnävsslag arbetsledningen eller oförstående politiker skulle ha haft.

Storstadsbor lever med ständigt brus i öronen, nästan alla tvingas lyssna på givna instruktioner eller moralpredikningar, men bara ett fåtal gör sig tid att lyssna på sig själva. Visst, ibland dyker frågorna upp i huvudet när allt står upp i halsen: Vad ända in i helvete är det jag håller på med? Bra fråga som borde få ett svar, men det stannar vid frågan. Det är för jobbigt att ta itu med alla problem som hopat sig. Vantrivsel på jobbet, prestationsångest, den ständiga tidsbristen, bristen på pengar, en begynnande sjukdom  ...

Det här gäller många som är mitt uppe i livet och borde ha framtidstro. men väldigt få vågar planera någon längre tid framöver, vi vet ju faktiskt inte hur vår värld ser ut om ett år. Det sker saker som varken regeringen eller vi själva kan göra någonting åt, varför då planera flera år framåt? Vi har fått en galen värld, det är bara att acceptera och det hjälper ingen att oroa sig i förskott.

Men visst är det lätt att oroa sig i förskott. Jag möter många som misströstar om framtiden, de kan inte se någon bättring på sin livssituation. Det är både fattigpensionärer och de som efter att läkarvården inte längre kunnat få dem arbetsdugliga, tvingas leva under svåra ekonomiska förhållanden. Det gäller även de som blivit arbetslösa, det rör sig om människor vars liv varit uppbyggda på det jobb och den lön de hade, men genom sjukdom eller arbetslöshet slås hela deras ekonomi och livssituation sönder och samman. Tyvärr finns det även en stor grupp som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, ett resultat av "förvaringen" i skolan för att inte ungdomsarbetslösheten skulle sticka i ögonen.

Våra politiker har inte fattat innebörden i de orättvisor som skapats. De kan gnälla över SD som skakat om det gamla politiska etablissemanget, men det är de själva som bäddat för SD:s framgång. Att SD skulle etablera sig och kan peka finger åt MP, V, L, C och KD, vem hade kunnat tro det för något år sedan. Men nu kan de göra det, eftersom de blivit runt tre gånger större. Det kan knappast hända något av de uppräknade småpartierna. Vad händer om exempelvis MP och KD åker ur riksdagen, eller båda gör det?

Moderaterna har gjort uttalanden om hur de vill försämra trygghetsförsäkringarna ytterligare. Partiet måste ha usla strateger som helt saknar grepp om hur vårt land börjat se ut efter Alliansens åtta år vid makten. Det har inte en aning om hur många de retat upp och som ser rött när de ser någonting blått. Dessutom är Moderaterna ett parti som inte kan skilja på försäkringar och bidrag. En sjukersättning eller a-kassa är inget bidrag, det är någonting som det betalats in till ifall någonting ska hända.

Jobbskatteavdraget däremot är ingenting annat än ett bidrag. Ganska fantastiskt att människor med ett arbete ska få ett bidrag som grädde på moset. Detta fantastiska bidrag har betalats och betalas fortfarande av de sämst ställda i vårt samhälle och som dessutom betalar mera i skatt än de med ett arbete. Ett parti med en så snedvriden (rätt ord kanske är människofientlig) syn på en så stor del av invånarna, kommer aldrig att bli ett statsbärande parti.

Men den största anledningen till det är ändå att Moderaterna bara kan dra till sig sympatisörer genom att lova skattelättnader, någonting annat har inte partiet att komma med. Att de kan hantera landets ekonomi är en myt, gå tillbaka till när den borgerliga Moderatledda regeringen fick fnatt, när George Soros gjorde en attack mot vår stolta svenska krona. Maken till hönsgård hade vi aldrig sett tidigare, därför fick den regeringen respass. Men stor skada åstadkom den virriga regeringen och Soros bättrade på sin förmögenhet rejält och det var svenska folket som fick betala.

På tal om George Soros så får vissa företrädare för Moderaterna mig att tänka på Donald Trump, det finns en kaxighet som jag märkt retar upp många. Det straffar sig att ständigt förvränga verkligheten. Men det gör tyvärr också den Socialdemokratiskt styrda regeringen, där V:s och MP:s stöd bidrar med osäkerhet om hur det ska gå för vårt land. Man kan börja fundera över varför det inte finns vettiga politiker med sunt förnuft, bara knäppgökar som tror sig kunna mera än de kan.

Efter Björklunds uttalande om eventuell samverkan med Socialdemokraterna, har det verkligen börjat surra i bikupan. Inte ett surr från arbetsbin, utan alla  drönare som nyvakna funderar vad ända in i helsike som står på. Man kan inte ens använda det idiotiska Hen i det här sammanhanget, men kvinnorna befinner ju sig i en manlig miljö så varför inte ta med även dem. Hursomhelst har uttalandet rört om rejält och det enda alla tycks vara eniga om, är att SD ska hållas utanför även i framtiden och inte tillåtas någon vågmästarroll. Ja, trots att Moderaterna förnekar det, får man en känsla av att de inte skulle tveka att samarbeta med SD om de på det sättet kan komma till makten.

Det är ganska skrattretande att de politiker som på alla sätt vill hålla SD utanför, är ansvariga för att SD fått fäste i politiken. De borde för många år sedan haft kontakt med sina gräsrötter om hur de vill att vårt samhälle ska se ut, istället för att med utgångspunkt för statens och sitt eget bästa forma vårt samhälle. När makthavande politiker ställer invånarna inför fullbordat faktum utan att först ha frågat, får de också ta konsekvenserna av sitt handlande.

Som det ser ut kan man räkna med att det instabila politiska läget kommer att bli ännu värre än det är. Det måste till krafttag för att återinföra demokrati i landet. Man kan börja med att banta riksdagen till hälften och förbjuda kommuner och landsting att tillsätta massvis med kommunal- och landstingsråd som tack för hjälpen att stötta största parti. Det är ett slöseri med invånarnas skattepengar som inte kan tolereras.

Tok gjorde som tok sa brukar man säga, men varför leds våra politiska partier av tokstollar? Den frågan skulle jag ville ha besvarad.