Ineffektiviteten i vårt land tycks vara organiserad.

Centerpartiets Annie Lööf har ambitionen att bli regeringschef, om inte vid nästa val så valet efter. Hon är en ettrig retoriker som eldar på sina anhängare, men att runt nittio procent av invånarna inte sympatiserar med henne än naturligtvis ett aber. Det är svårt att se framåt i tiden när faktum är, att en stor del av landets invånare inte ens orkar tänka på morgondagen utan släpar sig igenom dag för dag som de kommer. Det finns ingenting att se fram emot, bara oroa sig över vad som kan hända.

Moderaterna har en poäng i att SD måste få vara med i den politiska leken, att "portförbjuda" runt en femtedel av invånarna därför att de har fel åsikt enligt övriga partier är naturligtvis ohållbart. Men det kan ta en ända med förskräckelse att lägga fram ett sådant förslag, reaktionen lät inte vänta på sig.

Men om man tittar på de små partierna var för sig, är det runt nittiofem procent som tycker att V, KD, MP och L har fel åsikter. Råkar något småparti bara ha strax över nittio procent emot sig, uppstår glädjeyra, vilket får "vanligt" folk att fundera över vad politik egentligen handlar om. Men att V åker jojo har vi vant oss vid, med det är S och MP som blir lidande varje gång. Men det brukar gå över som allting annat.

Politik handlar definitivt inte om att representera invånarna och se till att det inte uppstår orättvisor. I jobbet ingår att försöka rätta till de fel som gjorts, både egna och andras. Beslutsfattarna är bara människor med alla de fel och brister vi alla tyvärr har. Det är mänskligt att göra fel, eftersom ingen är ofelbar. Men problemen har växt till oanade proportioner de senaste åren. 

Utöver flyktingmottagningen är det gamla problem och bekymmer som hotar växa vårt lands styrande över huvudet. Det stora politiska misstaget har varit att försöka forma ett samhälle där ideologier fått styra, inte invånarnas behov. När det politiska läget blivit så att flera ideologier måste kompromissa för att kunna fatta beslut, blir det hela som ett lapptäcke med olika färger.

Politiker som vill förverkliga sina drömmar, tappar bort verkligheten. Vi blev kvar längre i det gamla industrisamhället än andra länder, våra politiker togs därför på sängen av den tekniska utvecklingen. Av den anledningen har vi fortfarande rester kvar av det gamla industrisamhället än i dag. Det finns till och med politiker i riksdagen som grät när Berlinmuren föll och DDR gick i graven.

Vad ingen tycka ha tänkt på är att våra politiker inte är skolade utan självlärda. Ja, egentligen har de varit lärlingar och "rövslickande" har undan för undan lett dem fram till toppositioner i vårt samhälle. Med lite sunt förnuft inser man varför utbildning inte prioriterats, ett folk får inte vara både kunnigare och smartare än de politiska företrädarna. Av den anledningen har skickliga tjänstemän och konsulter fått ersätta den bristande kompetensen. Men det är folkets skattepengar som används till att betala extrakostnaderna.

Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen; de är i majoritet i folket, skrev en gång författaren Hjalmar Söderberg. Nackdelen med det styrelsesätt vi har är att våra politiker är ett tvärsnitt av folket, det vill säga är inte klokare än invånarna i övrigt. Vi har kunnat läsa att till och med högskolestuderande inte har de baskunskaper som krävs. En majoritet av folket är lågutbildade, många saknar till och med godkända avgångsbetyg.

Makthavande politiker har under många år blundat för de felaktiga beslut som togs en gång. Den största skadan har utökad skolgång orsakat. Elever som saknat läshuvud eller helt enkelt varit skoltrötta, har tvingats kvar i skolan. Det angavs aldrig att största anledningen till utökad skolgång var den växande ungdomsarbetslösheten, också det på grund av felaktiga politiska beslut.

Ingen tänkte på att värdefulla hantverksyrken skulle försvinna med den nya inriktningen att bli ett högt stående land. Det skulle skapas forskningscentrum som skulle dra till sig forskare från andra länder som genom fantastiska resultat skulle ge landet en status de makthavande suktat efter i många år. De för landet livsviktiga yrkena glömdes bort och av den anledningen har vi nu personalkris inom sjukvården, skolan och polisen. Försvaret skrotades bit för bit för pengarna behövdes till annat, det skulle aldrig mer kunna inträffa ett krig.

Med lite sunt förnuft hade våra politiker insett att utan renhållningspersonal skulle vårt land bli hälsovådligt. Utan rörmokare och elektriker skulle det vara stopp i avloppen och folk skulle få sitta i mörker. De yrkesgrupper som ser till att vårt land fungerar är inte rädda att få skit under naglarna, men tacken för det blir en dag usel pension.

En stor del av en befolkning sysslar inte med saker som behöver en högre utbildning, många yrken måste nytillkommande ledas in i av yrkeskunniga yrkesmänniskor. Vissa saker går helt enkelt inte att lära sig enbart genom teori. Det handlade inte om teori tidigare när hantverksyrken gick i arv, det var se och lära. Dessa ovärderliga kunskaper är nu på väg att försvinna, vilket vi på sikt kommer att få känna av.

En gång fanns en yrkesstolthet som gjorde att vårt land blev känt för sina kvalitetsprodukter. Men så trissades lönsamhetskraven upp och resultatet är det vi nu kan se. Eftersom det saknas människor som kan reparera har vi fått slit och släng. Inom loppet av bara några år blir tekniska prylar omoderna, det är enda sättet att få folk som behöver dessa varor att köpa nytt. Men det räcker inte med att köpa nytt för alla kommuner som sparat in på underhållet av sina gamla vatten och avloppsnät som vittrar sönder, någon måste kunna göra jobbet så det håller lika länge som det gamla, annars blir det dyrt.

Men det verkligt stora problemet är att väntan på att det ska gå sönder istället för ständigt underhåll blivit en kostnadsfråga. Det gräver stora hål i kommunernas budget att byta ut ledningsnäten, vilket visat sig i form av ökande kostnader för vatten. Det är alltid invånarna som får betala i slutändan.

Våra lokaltidningar är ett utmärkt exempel på vad som händer när någonting blir för dyrt. Många gamla prenumeranter togs på sängen när de tvingades betala extra för en digital upplaga. De gamla trogna prenumeranterna fick betala för någonting de inte kunde använda och eftersom allt fler tvingats leva på låga pensioner har den gamla kära dagstidningen sagts upp.

Tyvärr är det Sverige i ett nötskal, invånarna tvingas betala för någonting de inte vill ha. I takt med att allt fler blir fattiga påverkas hela vårt lands ekonomi och lösningen har politikerna trott vara fler i arbete. Men så fungera det inte i verkliga livet, det blir istället fler som måste dela på de medel som kommer in. Gränsen för när allt gått för långt har passerats, nu kan vi bara vänta på vad som kommer härnäst.

Vi klagar över ett de offentliga verksamheterna saknar organisation, men orsaken är kanske att det verkligen finns en byråkratiskt skapad organisation. Skriven på byråkratspråk på ett sätt, som gjort det omöjligt för våra makthavande politiker att förstå. Väldigt få invånare begriper nämligen den byråkratsvenska som flitigt används av våra myndigheter. Detta slog mig efter att ha bläddrat i mina gamla anteckningar, där jag kunde läsa följande citat av Henrik Tikkanen: Det krävs goda byråkrater för att hålla en välorganiserad ineffektivitet igång. Tänk på det.