Finns ett skyddsnät för invånarna?

På något underligt sätt tror verkligen svenska folket, att det finns en skyddsnät om någonting händer. Det är säkert vad alla långtidssjuka och de som efter lång kamp med Försäkringskassan fått tillfälligt sjukbidrag trott. Istället har tillvaron blivit en mardröm. Inte nog med att sjukbidraget ska omprövas vart tredje år, det innebär också ett ekonomiskt bortfall som gör dessa människor fattiga.

Det absolut mest idiotiska är att det inte ens finns en garanti för att du får sjukpenning om du blir sjukskriven. Enbart det är någonting som är svårt att förstå, eftersom det är en försäkring du som arbetstagare betalar in till. Vad jag kunnat hitta finns ingenting finstilt som säger att en läkares intyg inte är någonting värt. Inte heller att handläggare utan medicinska kunskaper ska kunna ifrågasätta läkares diagnoser. Det är definitivt inte en demokrati vi lever i, det luktar översitteri och diktaturfasoner lång väg.

Trots att människor är för sjuka för att arbeta, finns hela tiden ett hot att deras lilla levebröd kan tas ifrån dem av en handläggare vid Försäkringskassan. De nya hårdare direktiven gör att vi med nuvarande regering, kan ses som att det människofientliga samhället knappast blivit vänligare. Det skrämmande är den ökande gruppen med diagnosen psykisk ohälsa, en benämning som är alldeles felaktig. Felaktig eftersom för de flesta, är det krafterna som tagit slut, efter att ha tvingats arbeta alldeles för hårt. Politiska beslut med neddragningar som följd har skapat denna sjukdom.

Tyvärr har den politiskt skapade myten om att vi lever i ett välfärdssamhälle ingen grund för påståendet. Vad vi fått är ingenting annat än ett kravsamhälle. Alla ska utöver att dra det tunga lasset att försörja de allt mer byråkratiska offentliga verksamheterna, även försörja det stora antalet flyktingar som kommit till vårt land. Naturligtvis kostar de pengar, den som tror något annat lever knappast i verkligheten.

Men har verkligen svenska folket råd att vara världens samvete och vara en fristad för flyktingar? Redan före flyktingströmmen tvingades flera verksamheter att skära ner på det invånarna betalar skatt för att få utfört. Landets befolkning har all anledning att känna oro inför framtiden.

Uppvaknandet har verkligen tvingat våra politiker att ta till åtgärder, som inte ens fick diskuteras för bara ett par år sedan. Det jäser på många ställen i landet och vad det handlar om är det politiska styrelsesättets överlevnad, någonting som kan liknas vid de fruktlösa försöken att rädda vår varvsindustri en gång i tiden. Vårt land står inför stora förändringar, men den största förändringen kommer att drabba våra politiker.

Men effekterna av orättvisor som skapats av våra politiker har gjort vårt land lika instabilt som många andra länder. Misstron mot våra politiker har ökat i samband med allt som hänt de senaste åren. Det är inte Sverige, sa Löfven i något sammanhang, jag hör det nästan dagligen från gamlingar som varit med om att bygga upp vårt land.

Men hur ser då det Sverige ut som våra makthavande politiker tror att vi har? Just nu gnuggar våra politiker händerna över den högkonjunktur som fått optimismen att flöda, men vad väntar runt hörnet? Det kortsiktiga tänkandet eftersom det är val nästa år, gör att ingen politiker i det här läget vill göra någonting åt jobbskatteavdraget, det skulle vara ett politiskt självmord. Därför dribblas det istället med skatter, vilket bara kommer att göra det hela värre.

Naturligtvis kommer ett bakslag i form av en lågkonjunktur. Marknaden är överhettad kunde jag läsa i en artikel. Det gäller inte bara aktiemarknaden, utan också bostadsmarknaden. I början av åttiotalet skenade räntorna iväg till upp emot trettio procent, det är alltså en skör tråd vårt land hänger i.

Vad händer den dag räntorna stiger och regeringen drar i nödbromsen när det gäller ränteavdragen? Vad vi har nu är en sak, men hur ser det ut om sex månader? Regeringen gör samma misstag många har gjort, nämligen skryter över sin egen plånbok. Staten, kommunerna och landstingen har en ständigt stigande kostnadsökning men också en ökande pensionsskuld, som ingen vet om det finns pengar till om runt tjugo år. Det är helt beroende på vad som händer i vår omvärld, men även i vårt land.

En mycket stor del av pensionspengarna är placerade i aktier. Vad händer om aktiemarknaden kollapsar? Från att ha varit en marknad för långsiktiga placerare, är det i dagsläget som att spela på Lotto. En majoritet av de som spelar på aktier står som förlorare, endast ett fåtal kammar hem en storpott. Men är det verkligen så vi vill att vårt lands framtid ska se ut?

När man hör människor med missmod i rösten säga att om de kunde, skulle de flytta från vårt land, måste det finnas en anledning. Kanske är inte vårt land så fantastiskt som våra politiker ständigt framhåller. Om så var, skulle inte skaran av missnöjda öka i allt snabbare takt. Vad det här leder till vid nästa val, vågar jag inte ens tänka på.