För lite och för sent.

För lite och för sent är väl hur man måste se på regeringens förslag om skattesänkning för pensionärer som kommer att läggas fram. En skattesänkning knappast Annie Lööf kan motsätta sig, det vore politiskt självmord. Men det skulle inte förvåna om hon vill göra en ännu större sänkning, det är ju valår nästa år.

Just nu har Centern vind i seglen, de har tagit väljare från Moderaterna och fått med sig människorna runt Stureplan. Men ute i landet har partiet problem och det är där största delen av befolkningen bor. Inte så många i glesbygder, men på små orter som behandlats som någonting nödvändigt ont på grund av utjämningsbidrag. Och att framhållas som ett parti med den bästa miljöpolitiken, kan bara ses som den enes bröd, den andres död.

I artiklar kan man läsa att de med en stabil ekonomi börjat spara i ladorna för sämre tider. Man kan se det som ingen rök utan eld, det finns med andra ord orostecken som inte delgetts invånarna. På sikt naturligtvis förödande för hela det etablissemang som styr invånarnas vardag. Det ges ofta rapporter om landets förbättrade ekonomi, men rapporter om försämringar förstör bilden av ett välmående land.

Men även den relativt ganska stora klicken som är välmående i dag, kommer att drabbas vid en nedgång. Och den kommer, var så säker. Det är betydligt svårare att stoppa en nedåtgående trend, än att stimulera en uppåtgående.

Anders Borg gjorde det vid Alliansens första fyra år, men teorin han använde sig av hade ett bäst före datum, en korttidslösning. Alliansregeringen lutade sig alltså inte bara tillbaka och var nöjd, Borg visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Men han räddades av svenska folket genom en fortsatt hög konsumtion, som hållit landet under armarna. När konsumtionsfesten är över, vet ingen vad som händer.

Vår finansminister letande efter källor till skatteintäkter är därför förståelig. Men nya skatter miskar också konsumtionen så det blir lite som råttan på repet osv. Det skrämmande är att pengarna inte går till det invånarna betalar skatt för att få, ingen tycks veta var de svarta hålen finns där pengarna försvinner. En dag får vi säkert veta det, men då är det för sent.

Moderaternas stora ras bevisar bara att en partiledares akilleshäl är deras rådgivare. Ju yngre de är, desto lättare kan det gå åt helsike. I ungdomlig yra är det lätt att tro sig ha svaren, som efter ett antal år visar sig varit alldeles åt helsike. Man kan beskylla Socialdemokraterna att ta stöd av gamla erfarna politiska "rävar", men de ger sina råd utifrån erfarenhet. Många av dessa var med i början på åttiotalet när räntorna skenade upp till runt tjugo procent.

Var och en förstår hur det påverkade inte bara invånarna, utan också hela vårt land. Räddningen för staten blev då att "låna" av pensionärerna, ett lån som inte har betalats tillbaka. Göran Persson gjorde samma sak och konfiskerade en enorm summa av pensionspengarna vid saneringen av statens och bankerna urusla affärer.

Alliansen konfiskerade pengar från trygghetsförsäkringarna, vilket tog många invånare på sängen. Det här visar att vi knappast längre kan kallas en demokrati där folkviljan styr. Men förr eller senare hamnar vårt land i ett läge, då det inte längre finns pengar att konfiskera, det är då våra makthavande politiker tvingas bekänna färg.

Finns det då inget hopp inför framtiden? Inte med vårt nuvarande styrelsesätt där politiker har ett finger med i allt som händer. Våra makthavande politiker måste gå från styrande till förvaltande, det vill säga placera ut pengar där de verkligen behövs. Det är verkligheten som kommer att styra den utvecklingen, för våra politiker är det bara att följa med och försöka göra det bästa av de möjligheter som kommer att finnas.

Att det skulle saknas läkare, sjuksköterskor, lärare och poliser i ett land som växer har länge varit känt. En åldrande befolkning likaså. Men politiker kan i motsatts vad de säger, inte tänka längre än näsan räcker. Därför kommer budgetunderskott, kriser inom vården, skolan och polisen som en överraskning. Det som läggs fram som underlag till de som styr landet, är bara skrivbordsprodukter utan konsekvensanalyser.

Det kom säkert som en överraskning när deltidsanställda brandmän sade upp sig efter ett nytt avtal som skulle spara pengar klubbats igenom. Tio av tolv deltidsanställda brandmän har sagt upp sig. Region Gävleborg försämrade för ambulanspersonalen och massvis med anställda sade upp sig. Vad det här kommer att kosta invånarna i slutändan vet vi inte än, men det är alltid skattebetalarna som får betala de politiska misstagen.

Inför valet nästa år kommer vi säkert att veta vad det kostat och vilka konsekvenser de felaktiga besluten orsakat. Då faller också domen över de som varit med om de felaktiga besluten. Inte de tjänstemän som tagit fram underlagen, utan de politiska ledningarna. Ser man på det som nu händer i vårt samhälle är det öga för öga, tand för tand som gäller. Vill vi verkligen att samma sak ska hända vid nästa val?