Om hoppet överger människan, vad händer då?

Det är minst sagt märkligt att jag sätter mig ner och skriver det här, eftersom ingen tycks ägna det en tanke. Det jag syftar på är hur den moderna människan förändrats. Efter ett ganska långt liv kan jag göra jämförelser hur vårt samhälle men även människorna förändrats.

Jag växte upp i en tid då den sociala biten verkligen existerade, det vill säga folk umgicks och pratade med varandra. Alla kände alla på något sätt, om än bara till utseendet. Att vara solidariska med varandra ansågs vara en självklarhet, eftersom de allra flesta var fatttiga.

Tvåtusentalet har stått för den totala förändringen i förhållande till hur vårt land och människorna var en gång för länge sedan. I ett samhälle där allt börjat handla om lönsamhet och pengar, blev människorna allt mindre värda, eller snarare delades de upp i närande och tärande. Att det är det största politiska misstag som gjorts i vårt land tänker jag inte gå in på, men konsekvenserna kan alla se i dag. Vi har fått ett människofientligt samhälle.

Det mest skrämmande är att människorna inte vågar vara sig själva, de som är modiga nog att vara det kallas bohemer eller andra mindre smickrande saker. Likformigheten med ängsliga blickar att inte falla ur ramen, har fått många att vantrivas med sina liv. Mobbning börjar på ett tidigt stadium i livet och följer sedan med i arbetslivet. Många som blivit mobbade i sin ungdom, tar gruvlig hämnd när de nått maktpositioner i vårt samhälle. Inte på sina tidigare plågoandar, utan helt oskyldiga människor.

På något sätt ser jag det som leken följa John, men alla som följer ledaren är på väg mot en stupkant. Många har nu skulder som inte kan betalas under en livstid, vi har tagit på oss ansvaret för hundratusentals flyktingar som måste försörjas. Själva kommer de knappast att kunna göra det inom de närmaste tio åren. Vid den tiden är vi på väg in i en tid då smarta maskiner och robotar redan börjat ta över arbetsuppgifter som människor utfört.

Läste Expressens Gunnar Wetterberg sågning av Medborgarlön, som ansåg att en jobbgaranti åt alla skulle vara bättre. Garantijobben måste betalas på samma sätt som en basinkomst, det blir ett bollande med kostnader som inte leder någonstans. Det skulle förresten ses som ett bidrag av politiska motståndare och tvångsarbete som skulle leda till ett folkuppror bland de som då tvingas jobba för svältlöner.

Det är inte jobb åt alla som är viktigast i människornas ögon, det är ett meningsfullt liv. Vi har fått ett sjukt samhälle som skapar sjuka människor och det är det som måste rättas till. Det samhälle som skapats ger knappast utrymme för människorna att njuta av sina liv och vad är då meningen med livet? Allt går i dag ut på att inte bara försörja sig själva, utan också hela den byråkratiska kontrollapparat som styr invånarnas liv. Det är inte invånarna det är fel på, att de börjat tänka i nya banor, det är vårt gammalmodiga styrelsesätt att leda och fördela, som väckt ett frihetstänkande.

Vad människan behöver i en osäker värld där framtiden inte är längre bort än nästa dag, är att ges tid och möjlighet att tänka över hur de vill ha det. Framgången för SD visar med all tydlighet att allt fler vill ha en förändring, men inte lösningen på någonting. Och allt beror på att människorna ser det som att det inte kan bli sämre än det nu är.

Naturligtvis gäller det de sämst ställda i vårt samhälle, de som lever under och till och med långt under EU:s fattigdomsgräns. De som känner att vårt fantastiska välfärdssamhälle inte är för dem. De har blivit en ökande skara som av egen kraft, kan ställa till det för vårt tidigare så stabila land.

Vårt land har blivit oerhört sårbart på grund av alla orättvisor och de samhällsklyftor som skapats. Våra politiker har inte insett allvaret i den växande fattigdomen, trots att det är vad som kommer att söndra hela det politiskt skapade samhället. Det finns inget enade vi stå, de makthavande har inte invånarna bakom sig.

Hur vår värld kommer att bli med Donald Trump som ledare i Amerika kan ingen förutspå. På något underligt sätt får det mig att tänka på Romarrikets fall, för vad händer om landet som tagit på sig ansvaret att vara världens beskyddare blir ett veritabelt hönshus? Risken finns att det kan hända och det skulle verkligen påverka hela vår värld.

Redan nu breder fattigdomen ut sig och oron över vad som kommer att hända med flera Sydamerikanska länder gör inte det hela bättre. Eftersom vi redan har hundratusental fattiga i vårt land, kan vi förvänta oss att det kommer att bli betydligt fler. Några politiska lösningar finns inte i sikte, bara förslag om hur allt ska rättas till om några år.

Det som blivit fel måste rättas till omedelbart, annars ... För de allra flesta står det klart att en regering inte ens vet hur landet ser ut efter en mandatperiod. Det har beslutats om så kortsiktiga lösningar att fyra år blivit en mycket lång tid. Det är dags att vårt politiska maktsystem reformeras för att passa in i ett modernt samhälle.

Jag drar mig till minnes nånting som stämmer överens med hur många fattigpensionärer, arbetslösa, långtidssjukskrivna och de som fått sjukbidrag känner sig. Om önskningar vore en häst, skulle dessa människor rida. Hoppet är det sista som överger människan, men om de makthavande även berövar dessa människor hoppet, kan vad som helst hända.