Var ligger den ekonomiska smärtgränsen?

De flesta småbarnsfamiljer och pensionärer har säkert märkt av i plånboken eller på bankkontot att mjölkprodukter, kött och till och med falukorv stigit kraftigt i pris. För familjer och personer med pressad ekonomi betyder varje höjning, att någonting annat får stryka på foten. De flesta gamlingar har sagt upp sin dagstidning av kostnadsskäl, men när många tvingas spara in på mat och mediciner har det gått för långt.

Den allmänna uppfattningen bland de jag talat med är att politiker har så höga löner, att de inte ens kan föreställa sig att vissa samhällsgrupper har det svårt. De stirrar sig blinda på statistik och budgetsiffror, hur många som tvingas leva i fattigdom ägnar de inte en tanke. När det beslutas om nya skatter och avgifter drabbar det de svagaste i samhället, inget politiskt parti har än så länge tagit på sig rollen som de svaga gruppernas företrädare.

Många artiklar i tidningar har belyst hur klyftorna mellan fattig och rik ökat bara de senaste tio åren. När de politiska makthavarna skryter om hur rikt vårt land är, kan det liknas vid att sparka på de fattiga som redan ligger. De som av någon orsak inte har ett arbete eller kan arbeta misstänkliggörs på alla sätt, anledningen är att skatteintäkterna inte kommer att räcka till inom bara några år.

Hela vårt fantastiska välfärdssamhälle vilar på att en så stor del som möjligt av invånarna betalar in skatter. Viktigast av allt är att jobben skapas i det privata näringslivet och inte belastar de allmänna medlen. Vad skatterna är till för har glömts bort av våra politiker, att de är en betalning för tjänster som ska utföras av staten, kommunerna och landstingen. Med andra ord är det vad som ska prioriteras, det som blir över ska räcka till den administration som krävs.

Någonting som aldrig redovisas är hur mycket administrationen i form av politiker, byråkrater och tjänstemän kostar skattebetalarna. Det handlar inte bara om direkta lönekostnader, utan också kommande kostnader i form av pensioner med mera. Varje offentliganställd är med andra ord en kostnad som kan komma att hänga med under många år. En kostnad de i dag unga kommer att tvingas betala.

Som ung är det svårt att tänka långsiktigt, men om de gör det är det ett skrämmande scenario de ställs inför. Utöver att ta hand om sina egna liv, tvingas de avstå pengar för att försörja före detta offentliganställda. Finns dessa kostnader avsatta för kommande kostnader kan det fungera, om inte finns en gräns för vad invånarna klarar av.

Regeringens försök att gjuta olja på svallvågorna är förslag om skattelättnader för de med sjukbidrag och pensioner med ett par hundralappar i månaden. De hundralapparna har redan försvunnit i form av kostnadsökningar, de är som en droppe i havet. De unga som i dag tvingas leva på aktivitetsstöd är en ekonomisk belastning för föräldrarna, eftersom de tvingas bo kvar hemma.

Oavsett vilka problemen är i dagens samhälle, har de skapats av politiska beslutsfattare. Att de skapts efter hand under många år är ingen ursäkt, de skulle ha åtgärdats för länge sedan, innan de växt till nästan oöverstigliga problem. Högkonjunkturen är snart över och ladorna är knappast fyllda inför några nödår. Våra politiker kan se fram mot en dyster framtid.

Kravet på ett rättvisare samhälle kommer redan för valet att sätta press på inte minst Socialdemokraterna. Partiets ställningstagande är lite av upp till bevis, tidigare löften som inte infriats ligger partiet i fatet. Lämnar partiet de sämst ställda i sticket kommer de bara att kunna behålla de närmast sörjande, det vill säga de med partibok. I och för sig är det ganska många som fått sina jobb tack vare partiboken, men det är inte tillräckligt många för att ge något politiskt inflytande.

Den stora frågan som blivit allt mer akut är var den ekonomiska smärtgränsen går. Är det vid försakelser av nödvändiga saker eller är det när ett stort antal människor tvingas svälta? Kan någon förklara hur det kan vara möjligt att det blivit så i ett land som vårt?