Vad blir kvar av vårt välfärdssamhälle?

Jag är av den gamla stammen, född på trettiotalet och som fick som ung uppleva hur vårt land reste sig ur arbetslöshet och fattigdom. Efter krigsslutet glömdes ransoneringstiden brist på varor och andra vedermödor bort och vi kunde se framåt.

Vid den tiden var vi fortfarande ett bondesamhälle, men andra världskriget och våra stora företag och naturtillgångar, gjorde att vårt land förändrades. Inte genom politiska lösningar, utan på grund av ett krigshärjat Europa, som behövde de produkter vi tillverkade för att bygga upp sina länder igen. Man kan se det som den enes död, den andres bröd.

Från ett bondesamhälle övergick vi på kort tid till att bli ett industrisamhälle. Alla behövdes inom våra stora exportindustrier, både män och kvinnor. Många och då inte minst de politiska makthavarna, trodde uppgången skulle vara för evigt, vårt land hade ju ett stort försprång. Men redan tio år efter andra världskrigets slut, började flera länder komma ikapp och till och med förbi.

Men när vårt land blomstrade förändrades även människors sätt att leva och politiska löften att ta hand om allting åt invånarna var ingenting folk protesterade emot. Det var bara det att de dåvarande politiska makthavarna tog ut framtiden i förskott. Enda framgången vi kan se tillbaka på är hur de stora exportföretagen brett ut sig över världen. Men om det är någonting som får ett land att stå med bägge fötterna stadigt placerade i marken, är det självhushållning.

Det var vår självhushållning som tog oss genom krigsåren, när kriget var slut minskade böndernas roll. De fanns många små jordbruk som kunde försörja en familj, men för staten var de inga "kassakossor". Det var en medveten politik att försvåra för dessa småjordbruk och locka duktiga arbetsamma småbönder till industrijobben istället. Under många år levde en grupp bönder vidare på sina små jordbruk som "månskensbönder", det vill säga ägarna arbetade inom industrin och skötte sina små jordbruk på fritiden.

Genom att kvinnorna gick ut i arbetslivet förändrades också människorna. Många av de unga fick epitetet "nyckelbarn" på grund av en nyckel till bostaden runt halsen. Pengar var drivkraften för många familjer och visst fick de flesta det bättre ekonomiskt. Det gjorde att staten och kommunerna kunde öka skatteuttaget och  fick mera pengar, men de räckte inte till i alla fall, så skatterna höjdes med jämna mellanrum. Löneökningar blev till luft i plånböckerna och missnöjet började sprida sig.

Vårt land hade dominerats av Socialdemokraterna som i folkmun började kalla vårt land för en enpartistat. De redan på sjuttiotalet märkbara förändringarna gjorde att det stora partiet tappade sina trogna väljare. Det var någonting som knappast förvånade några andra, än den dåvarande partiledningen och de trogna sympatisörerna. De hade inte lyssnat på sina väljare och på den vägen är partiet fortfarande. Att den dag skulle komma när de gamla vände dem ryggen, har partiledningarna genom åren aldrig räknat med. Tänk hur det kan bli när ett arbetarparti kapat sina rötter med de människor de säger sig företräda.

Jag hade förmånen att växa upp i ett samhälle där sociala kontakter var en självklarhet, alla kände alla. Ja, i alla fall till utseendet. Grannar och ytligt bekanta talade med varandra, det fanns alltid möjlighet att umgås. Var det inte Folkparken, var det alltid dans sommartid på någon holme eller loge. Vem av oss äldre minns inte de stora 1:a Maj tågen på femtio- och sextiotalet.

Men redan i början av sextiotalet kunde man ana den kommande förändringen. Lite till mans hade folk skaffat bil och teve, vilket gjorde att folk började glida ifrån varandra. En planerad utflykt med bilen eller ett program på teve som inte kunde missas, luckrade upp den sociala samvaron som tidigare funnits. Den sammanhållning som tidigare funnits blev allt mer sällsynt.

Därför har det inte förvånat mig att förändringen kommit att skapa ett splittrat folk. För runt tio år sedan började förändringen till ett människofientligt samhälle, men ingen gjorde sig tid att reflektera över, att vårt land var på väg mot en katastrof. Den då kaxiga Alliansregeringen införde jobbskatteavdraget, ett bidrag till alla de med ett arbete som bekostades med försämringar av trygghetsförsäkringarna. Ingen  förutsåg konsekvenserna och de tragedier som följt i dess spår.

Istället för trygghet är det nu många som känner otrygghet, de har sett vänner och bekanta drabbas. Allvaret har kommit för nära och det har blivit svårt att skjuta det ifrån sig med, att det händer inte mig. Det kan hända alla. Arbetslinjen som det så vackert heter, borde istället heta Arbetstvångslinjen. Trots det har neddragningar gjorts inom de verksamheter, vilket gjort att det nu saknas utbildade inom de viktiga funktionerna skolan, vården och poliskåren. Invånarna betalar skatt för att dessa saker ska fungera, därför är det saker de makthavande inte får spara in på. 

Just bristen på personal och för hög arbetsbörda har skapat ett nytt fenomen i vårt land, psykisk ohälsa. Egentligen är det fel namn på en diagnos, de som drabbas har helt enkelt bränt sitt ljus i båda ändar. Försäkringskassan har övertagit läkarnas roll som bedömare av arbetsförmåga, någonting det inte går att bli klok på. 

Det kan man däremot bli på reaktionerna och den allt större misstron mot vad politiker egentligen kan göra för invånarna. Staten är ju till för invånarna, inte tvärt om. Så här långt har inte invånarna krävt en rationalisering av politiskt skapade jobb, men det kommer. Med de tekniska hjälpmedel som redan finns, behövs bara politiska företrädare som kontrollanter som tillvaratar invånarnas intressen. Tiden att leda och fördela hörde industrisamhället till, inte i en högteknologisk kunskapsvärld.

I takt med alla försämringar ställer jag mig ofta frågan: Vad blir kvar av vårt välfärdssamhälle?