Tanken bakom jobblinjen var minst sagt enkelspårig, se till
att svenska folket konsumerar för att hålla den ekonomiska tillväxten vid liv.
Otroligt nog har det fungerat de senaste åren, men nu visar sig de negativa sidorna av experimentet. Dessutom har allt fler tröttnat på
att ständigt köpa nya prylar.
Det var inte länge sedan teveapparaterna var klumpiga åbäken
som fick stå där de stod för att de nätt och jämt gick att flytta. Numera är de
platta och relativt lätta att flytta, mobiltelefonerna har övergått i att bli smarta
telefoner som troligtvis kommer att ta död på persondatorerna. Det räcker inte
längre med en kaffebryggare, nu ska det vara kaffemaskiner.
Naturligtvis finns en oro hos tillverkarna, att folk ska
tröttna på att ständigt stå inför det faktum att den nya prylen, är omodern
efter bara några månader. Men eftersom produkterna snabbt blir omoderna, gör det
inte så mycket om hållbarheten inte är långvarig. Den tekniska utvecklingen har
nått så långt, att när användarna väl lärt sig hur den nya prylen fungerar, finns en ny och ännu mer avancerade att köpa.
Men folk måste hålla ut och konsumera är regeringens
budskap. Som det nu ser ut, ingenting att bry sig om vad regeringen säger. Men
hoppet hos regeringen om en ny period vid makten finns kvar och vår finansminister ser en ekonomisk
tillväxt redan om ett par år. Men naturligtvis finns det en hake, hur kommer
invånarna att hantera de skattehöjningar som nu aviserats? De inser ju att om inte staten blir
rik, kommer i alla fall smugglarna att bli det, men så långt har säkert inte
finansministern tänkt.
Att höja skatter är naturligtvis ett allvarligt problem, som
på sikt leder oss tillbaka att vara världens mest beskattade folk. Mindre i
plånboken leder till lägre konsumtion och att folk blir försiktigare med
pengarna, precis som pensionärer, sjuka och arbetslösa tvingats till de senaste
åren. Att spara i bank är inte lockande med den bedrövlig sparräntan som dessutom
beskattas är inte att tänka på. Så för många lär det bli madrassen. Ganska
snabbt inser man att det här barkar åt helsike, frågan är bara hur fort det
kommer att gå.
Egentligen är det som nu sker konsekvenserna av de misstag
som gjorts under många år i vårt land. Vi är ett land som är beroende av andra
och det går inte att ändra på. Eftersom det är skakigt lite överallt i världen,
ökar trycket på vårt land. Vi blir allt fler, men jobben följer inte med i
samma takt, vilket får till följd att arbetslösheten kommer att öka framöver.
Visst kan det döljas genom arbetsmarknadsåtgärder eller att massvis med folk
tvingas in i ett kunskapslyft eller liknande, men de riktiga jobben kommer tyvärr att bli färre än fler.
Lösningen på det problemet kommer alldeles säkert att ställa
det mesta på huvudet. De så kallade folkvalda tvingas tänka i nya banor, den
moderna världen kräver inte bara snabba beslut, utan också handlingskraft. Ska
invånarna dela på de jobb som finns, eller ska de ges fria händer att utnyttja
sin kreativitet?
Vårt land var en gång ett bondesamhälle som sysselsatte
enormt med människor. Politiska beslut har nu nästan tagit död på bönderna, så
visst kan den stigande arbetslösheten sedan sjuttiotalet och fram till dagens höga arbetslöshet förklaras på ett enkelt sätt. Utrotningen av
bönderna började egentligen en gång i tiden när all arbetskraft behövdes inom
våra vid den tiden blomstrande industrier, men precis som med bönder, finns det inte längre så många
kvar i dagsläget.
Politiker har aldrig gillat en mångfald av småföretag, de har hela tiden stöttat de stora företagen som de trodde skulle bära upp vårt land. Och en gång fanns det verkligen industrier som höll arbetslösheten nere. Men borta är vår en gång så stolta varvsindustri, borta är de stora textil-
och skofabrikerna, samt på senare år en av våra biltillverkare. Ja, det är mycket som
försvunnit och inte kunnat ersättas. Våra kvarvarande exportindustrier slåss
med näbbar och klor mot konkurrenter med lägre lönekostnader, en ojämn kamp som
blir svår att vinna. Vi måste därför vara förberedda på att ännu fler jobb kan
komma att försvinna, eller till och med att företagen flyttar till andra
länder. Det sociala ansvaret vilar inte på företagen, utan på de politiska
makthavarna.
Egentligen är det otroligt att så pass många har ett arbete
att gå till, men en stor del av dem är förstås avlönade med skattepengar. Vad
det så småningom leder till finns ett varnande exempel på, nämligen Sovjetunionens
fall. En dag finns det inte pengar till löner för de som avlönas med
skattemedel.
Det kommer man fram till genom väldigt enkel matematik, de
som avlönas med skatter betalar bara tillbaka en del i skatt, resten måste
täckas upp år för år med nya friska pengar. Efter de senaste magra åren och
några magra år framöver, återstår bara att plocka in dessa pengar genom skatter.
För svenska folket är det dags att betala notan än en gång.
Det är svårt att se våra politiker på annat sätt, än att de med den osäkra framtiden för ögonen, känner sig lika förvirrade som
en apa med tre svansar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar