söndag 20 april 2014

Att friskförklara människor som är sjuka, skapar ett sjukt samhälle

Jag och säkert många med mig, funderar över när det ska bli bättre. Trots återkommande  förutsägelser att snart rullar hjulen igen, vill det sig inte. En del funderar på om det beror på "marknaden", andra att vi kanske konsumerar för lite. Regeringen försöker ju ge de som har ett jobb mera pengar att handla för, det borde ha knuffat igång konsumerandet.
Men det verkar som om folk blivit försiktigare, även om det fortfarande finns människor som fortsätter att shoppa. Nåja, det gör det inte för regeringens eller den ekonomsiska tillväxtens skull, utan därför att det blivit ett beroende de inte kommer ur, förrän alla resurser är uttömda.
I en osäker värld gäller det att ha självförtroende. Ett sätt som jag läst någonstans stämmer bra överens med hur många människor lever i dag. Det slår mig att det stämmer bra överens med regeringens budskap de senaste åren också. I korthet lyder rådet så här: Vad du än gör så ös ut pengar. Lev över dina tillgångar. Sånt får man självförtroende av.
Riksbanken däremot klagar att svenska folket satt sprätt på alldeles för mycket pengar. Politiker skyller på, att på grund av den utveckling som skett, har folk inte hunnit vänja sig vid vad som krävs för att leva i ett modernt samhälle.
I min enfald trodde jag att utveckling av ett samhälle måste växa fram ur ett behov, inte vara någonting påtvingat genom beslut fattade av politiska makthavare. Synar man de politiska besluten närmare i sömmarna, ser man att de inte följer folkviljan, utan följer råd och påtryckningar från lobbyisters stormrika uppdragsgivare.
Med pengar kan du köpa allt utom ett evigt liv, det är den sanning vi alla tvingas leva med. Men eftersom pengarna styr blir de rika ännu rikare, till dess någonting oförutsett händer. Men vad kan då hända? Svaret kanske är så enkelt som att det oförutsedda egentligen är förutsägbart. Jobb flyttas till länder där det är billigare att tillverka och i hastigheten glöms bort att tidigare köpstarka blivit utan jobb.
Nu fungerar det ju så att även i dessa länder, kommer krav på högre löner att ställas. Ett utmärkt exempel är klädindustrin där rapporteringar om missförhållanden nås av människor över hela världen. Inte bara företagens rykten står på spel, numera finns det gott om människor som kräver att företagen ska bojkottas. Den processen är redan igång, men än så länge märker varken regeringar eller invånare av det. Men det kommer, var så säker.
Den snabba utvecklingen på det tekniska området, har fungerat som en skyddande dimridå för de rika som vill ha ännu mer än vad de har. Men i takt med stigande arbetslöshet i de tidigare ganska högavlönade industriländerna, börjar både regeringar och invånare söka lösningar för överlevnad. Av naturliga skäl säljs allt mindre varor om miljontals människor går utan arbete. Den ersättning de får räcker bara till livets nödtorft om ens det.
Av det kan man dra slutsatsen att det är människor världen över som kommer att tvinga fram en förändring. De rika som genom smarta placeringar som ökar på deras rikedom, är på väg att mista sina inkomstkällor. Pengarna är ingenting värda om de inte kan köpa någonting. För att allt inte ska gå förlorat, tvingas de dela med sig av sina rikedomar, så att människorna har råd att köpa vad de producerar.
För många anses det säkert som overkligt, men vem trodde på den tid det begav sig att Romarriket skulle falla? De miljontals arbetslösa enbart i Europa sätter redan djupa spår i länders ekonomi och värre kommer det att bli om ingenting görs. Skattehöjningar som regeringar ser som den lättaste lösningen, gör visserligen att staten den vägen får in mera pengar, men konsumtionen påverkas negativt.
Vad som hänt sedan den ekonomiska krisen för sex år sedan är, att regeringar varit för optimistiska om framtiden. Den akuta krisen hanterades som en brandkårsutryckning och eftersläckning pågår fortfarande i flera länder. Men ingen tycks lägga ner tid på reflekterat över vad som startade brasan.
Men det stora hotet mot vårt lands framtid är ändå hur länge invånarna ska orka hålla maskineriet igång. Det är ett stort maskineri som kräver mer och mer pengar för varje år. De senaste åren har de svaga grupperna dyrt fått betala driftskostnaderna, nu klarar de inte av att betala mera.
Det märliga resonemanget är att de försämringar som gjorts ska göra sjuka människor friska. Kanske borde regeringen läst det Inger Lovisa Kjöllerström skrev en gång, vilket lyder så här: De som har ett arbete jobbar för mycket och blir sjuka av det. De som utan jobb blir sjuka av det. Var finns det friska i ett sådant system?
Tja, vad ska man säga. Regeringen och övriga politiska partier som tror på arbetslinjen, kanske kan förklara det innan valet i höst.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar