Jag och säkert många med mig, funderar över när det ska bli
bättre. Trots återkommande förutsägelser
att snart rullar hjulen igen, vill det sig inte. En del funderar på om det
beror på "marknaden", andra att vi kanske konsumerar för lite.
Regeringen försöker ju ge de som har ett jobb mera pengar att handla för, det
borde ha knuffat igång konsumerandet.
Men det verkar som om folk blivit försiktigare, även om det
fortfarande finns människor som fortsätter att shoppa. Nåja, det gör det inte
för regeringens eller den ekonomsiska tillväxtens skull, utan därför att det
blivit ett beroende de inte kommer ur, förrän alla resurser är uttömda.
I en osäker värld gäller det att ha självförtroende. Ett
sätt som jag läst någonstans stämmer bra överens med hur många människor lever
i dag. Det slår mig att det stämmer bra överens med regeringens budskap de
senaste åren också. I korthet lyder rådet så här: Vad du än gör så ös ut
pengar. Lev över dina tillgångar. Sånt får man självförtroende av.
Riksbanken däremot klagar att svenska folket satt sprätt på
alldeles för mycket pengar. Politiker skyller på, att på grund av den
utveckling som skett, har folk inte hunnit vänja sig vid vad som krävs för att
leva i ett modernt samhälle.
I min enfald trodde jag att utveckling av ett samhälle måste
växa fram ur ett behov, inte vara någonting påtvingat genom beslut fattade av
politiska makthavare. Synar man de politiska besluten närmare i sömmarna, ser
man att de inte följer folkviljan, utan följer råd och påtryckningar från
lobbyisters stormrika uppdragsgivare.
Med pengar kan du köpa allt utom ett evigt liv, det är den
sanning vi alla tvingas leva med. Men eftersom pengarna styr blir de rika ännu
rikare, till dess någonting oförutsett händer. Men vad kan då hända? Svaret
kanske är så enkelt som att det oförutsedda egentligen är förutsägbart. Jobb
flyttas till länder där det är billigare att tillverka och i hastigheten glöms
bort att tidigare köpstarka blivit utan jobb.
Nu fungerar det ju så att även i dessa länder, kommer krav
på högre löner att ställas. Ett utmärkt exempel är klädindustrin där
rapporteringar om missförhållanden nås av människor över hela världen. Inte
bara företagens rykten står på spel, numera finns det gott om människor som
kräver att företagen ska bojkottas. Den processen är redan igång, men än så
länge märker varken regeringar eller invånare av det. Men det kommer, var så
säker.
Den snabba utvecklingen på det tekniska området, har
fungerat som en skyddande dimridå för de rika som vill ha ännu mer än vad de
har. Men i takt med stigande arbetslöshet i de tidigare ganska högavlönade industriländerna,
börjar både regeringar och invånare söka lösningar för överlevnad. Av naturliga
skäl säljs allt mindre varor om miljontals människor går utan arbete. Den
ersättning de får räcker bara till livets nödtorft om ens det.
Av det kan man dra slutsatsen att det är människor världen
över som kommer att tvinga fram en förändring. De rika som genom smarta
placeringar som ökar på deras rikedom, är på väg att mista sina inkomstkällor.
Pengarna är ingenting värda om de inte kan köpa någonting. För att allt inte
ska gå förlorat, tvingas de dela med sig av sina rikedomar, så att människorna
har råd att köpa vad de producerar.
För många anses det säkert som overkligt, men vem trodde på
den tid det begav sig att Romarriket skulle falla? De miljontals arbetslösa
enbart i Europa sätter redan djupa spår i länders ekonomi och värre kommer det
att bli om ingenting görs. Skattehöjningar som regeringar ser som den lättaste
lösningen, gör visserligen att staten den vägen får in mera pengar, men
konsumtionen påverkas negativt.
Vad som hänt sedan den ekonomiska krisen för sex år sedan
är, att regeringar varit för optimistiska om framtiden. Den akuta krisen
hanterades som en brandkårsutryckning och eftersläckning pågår fortfarande i
flera länder. Men ingen tycks lägga ner tid på reflekterat över vad som
startade brasan.
Men det stora hotet mot vårt lands framtid är ändå hur länge
invånarna ska orka hålla maskineriet igång. Det är ett stort maskineri som
kräver mer och mer pengar för varje år. De senaste åren har de svaga grupperna
dyrt fått betala driftskostnaderna, nu klarar de inte av att betala mera.
Det märliga resonemanget är att de försämringar som gjorts
ska göra sjuka människor friska. Kanske borde regeringen läst det Inger Lovisa
Kjöllerström skrev en gång, vilket lyder så här: De som har ett arbete jobbar
för mycket och blir sjuka av det. De som utan jobb blir sjuka av det. Var finns
det friska i ett sådant system?
Tja, vad ska man säga. Regeringen och övriga
politiska partier som tror på arbetslinjen, kanske kan förklara det innan valet
i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar