Den ädla konsten att göra invånarna förbannade.

Trots optimistiska tongångar från både ekonomiska experter och politiker, är det svårt att se någon ljusning framöver. Beskedet från finansministern att hon står fast vid att ladan verkligen är tom, betyder att det inte blir några stora förändringar framöver. Nåja, pengar finns, men de är redan är intecknade genom tidigare beslut.

Men massvis med pengar kommer att behövas, inte minst av Försäkringskassan. Folk skulle ju bli friskare av att arbeta, de sjuka behövde komma ut och få ett socialt umgänge. Och så kommer beskedet att den psykiska ohälsan ökar lavinartat, folk går in i väggen i parti och minut.

Hur kan det vara möjligt, när svenska folket getts en möjlighet att förverkliga sina drömmar, är säkert en gåta för de borgerliga. Genom införandet av jobblinjen har många fått råd att konsumera, skaffa bostadsrätter eller hus och utöver det ny bil och alla de tekniska prylar som numera behövs i ett hem. Visserligen genom att inteckna minst de närmaste femtio årens inkomst, men ändå ...

Men lycka kan inte köpas för pengar. Nu grubblar säkert många politiker vad det beror på, att allt fler börjat oroa sig för framtiden? Det finns till och med människor som kan tänka sig att det införs basinkomst eller att trappa ner för att åtminstone känna att de har ett liv.

Att skapa osäkerhet och rädsla var ju tänkt att få arbetslösa att hoppa på alla sorters jobb, det var ju det FAS 3 skapades för. Ingen vågar neka, då blir de utan inkomst. Dessutom skulle inte folk sjukskriva sig för minsta lilla åkomma och jobba mera. Pensionsåldern kunde skjutas framåt några år, det var någonting alla skulle kunna klara av.

Men så har det visat sig att den teorin inte alls fungerade, de sjuka som tvingades ut i arbete blev ännu sjukare. En del så sjuka att de i ren förtvivlan tagit sina liv. Nu har det visat sig att de som var friska när samhällsexperimentet med jobblinjen sjösattes, har så pressad arbetssituation att även de bränner sitt ljus i bägge ändar.

Nu börjar man fråga sig varför så många inte klarar av att utsättas för press både på arbetet och i hemmen. Människorna måste ju lära sig att konkurrenssamhället är här för att stanna. Träningen måste börja redan i skolan för att härda de som ska ta över. Okunnigheten om var gränsen går för vad människan klarar av både kroppsligt och fysiskt är skrämmande.

Centerns ilskna "ettermyra" försvarar de borgerligas ekonomiska politik, men nu börjar det visa sig att den är förödande för både invånarna och landet. Det hade kanske fungerat i en annan värld, men den värld vi lever i vill inte alls samarbeta. Oavsett vad våra politiker tror, är det inte vårt land som anger färdriktningen mot det framtida samhället.

Äran för att ha fört landet genom finanskrisen borde tillfallit alla de grupper som tvingats betala, inte den dåvarande regeringen. Men de som kunnat gotta sig åt en belöning i form av skattesänkningar och mer att leva för, borde skämmas. Utan de svaga gruppernas försämrade levnadsvillkor, hade de inte fått någonting.

Med statistik påstår borgerliga politiker att det inte råder fattigdom hos de svaga grupperna, men siffror visar inte vad som ligger bakom dem. Verkligheten är att alla de som lever på marginalen, dragit in på det som inte behövs för stunden. Det handlar om prioriteringar om vad som är absolut nödvändigt och vad som kan undvaras.

Visst finns det ekonomer som är medvetna om att inkomstklyftorna kommer att orsaka framtida problem, men att åtgärda felet är mer skrämmande än att låta det gå så länge det går. Vi får alltså leva med att de rika blir rikare ett tag till, till dess att någonting drastiskt händer.

Jag har svårt att se hur kostnaden för de offentliga verksamheterna och vår enorma byråkrati ska kunna finansieras inom bara några år. Alla ekonomer är medvetna om att statens intäkter är beroende av det privata näringslivet och att kostnader för offentliga verksamheter minskas. Vi kan därför vänta oss ännu mer privatisering av offentliga verksamheter. Det är inte längre en politisk fråga, utan enbart ekonomisk, som våra politiker helst vill tala tyst om.

Anledningen är att vi har kommit till den punkt då kostnaden för det politiskt skapade samhället hotar att ruinera vårt land. Den enorma byråkratin var vad som fällde den forna Sovjetunionen och dess satellitstater, våra politiker borde tagit lärdom av det.  

Felet med våra makthavande politiker är att de har storvulna drömmar hur vårt land ska vara. Men tiden fram till nästa val är kort, förändringarna måste göras snabbt för att de ska få sola sig i glansen. Men som Friedrich Von Schiller en gång skrev: Bara de som har tålamod att göra enkla ting fulländat kan någonsin förvärva skicklighet att utföra svåra ting med lätthet.

Vad som praktiseras nu av våra politiker, är den ädla konsten att göra invånarna förbannade.