Vårt samhälle är inte till för politiker, utan för invånarna.

Idiotin i vår värld fortsätter, det har blivit lite av ett dårarnas paradis vi tvingas leva i. Här talar våra politiker om SD som rasister, men de verkliga rasisterna har det talats tyst om. Oron sprider sig i alla länder, det är inte religion det handlar om, det är herraväldet över världen. Det kan bara sluta på ett sätt, alla slåss mot alla.

I regeringens lilla sandlåda (eller lekstuga som det nu heter) fortsätter godtrogna så kallade folkvalda att aningslöst trampa på i ullstrumporna. Det som händer i andra länder händer inte här, vi är ett fredligt folk som försöker vara alla till lags.

Hörde en politiker säga att visst finna det invandrare och flyktingar som sympatiserar med de extrema terrororganisationerna, till och med åker tillbaka till sina gamla hemländer de flytt ifrån för att kriga. Man kan fråga sig om de reser på bekostnad med svenska folkets skattepengar, eller om flyktingarna har dolda reserver att ta av.

Naturligtvis finns det både goda och onda människor inom alla raser, men som det blivit i vårt land börjar det likna Chicago på tjugo- och trettiotalet. Det går inte att blunda för att i takt med den stora flyktingströmmen har det växt fram ett vi och dem. Man kan lägga skulden på de svenska integrationspolitiken, men visst är den brottsvåg vi kan se ett politiskt misslyckande.

Från politiskt håll pratas om att flyktingarna kommer att behövas i framtiden. Det har vi hört förut, ja, det vill säga att det kommer att bli brist på arbetskraft. På nittiotalet var det våra unga som skulle behövas i vissa yrken, Men när de var färdigutbildade hade utvecklingen gjort att utbildningen visat sig vara värdelös. Samma sak nu, robotiseringen och den tekniska utvecklingen kommer att få många jobb att försvinna, kanske till och med inom vården. Det är alltså inte jobb vi ska diskutera, utan hur invånarna ska överleva i ett helt nytt samhälle.

Många minns säkert att vi exporterade sjuksköterskor till Norge under nittiotalet, det fanns alldeles för många av dem. Psykiatrin skrotades, den behövdes inte i ett högt stående land som vårt. Det bevisar att politiker har svårt att se längre än näsan räcker.

Vårt politiskt skapade samhället fungerade någorlunda innan trettio- och fyrtiotalisterna gick i pension, nu fungerar det inte längre. Vårt samhälle har som utgångspunkt att lönearbete ska hålla det hela i rullning, de som arbetar ska föda de som av skilda orsaker inte gör det. Det har gjort att basen  för samhällspyramiden krympt oroväckande och får hela bygget att svaja.

I andra länder jobbas febrilt med att möta de framtida problemen som den snabba tekniska utvecklingen kommer att skapa. Den förra regeringen såg problemen och försökte lösa det genom att ge den minoritet av invånare som i dag har ett jobb mera pengar att konsumera för. Att majoriteten fick mindre att leva av, var någonting det inte lades någon vikt vid.

När det nu visar sig att just majoriteten är förutsättningen för att hålla konsumtion vid liv, har det kommit som en kalldusch för många regeringar. För att få vårt land i balans igen krävs att runt åttahundra tusen får ett jobb i det privata näringslivet, varje nytt jobb inom de offentliga verksamheterna är en förlustaffär för invånarna. Var beredd på skattehöjningar.

För alla de om köpt hus, bostadsrätter eller lånat till konsumtionsvaror, väntar nu amorteringskrav samt minskat avdrag för räntor. Med andra ord kommer konsumtionen att påverkas för många, för andra kan det betyda att de tvingas sälja. Ekonomisk tillväxtpolitik har tillämpats alldeles för länge, nu väntar det våra politiker haft mardrömmar om, att administrera en överlevnadspolitik.

Den överenskommelse som gjordes för att en regering ska kunna sitta kvar och föra sin politik, kommer att få fruktansvärda konsekvenser. Det går inte att blanda olika ideologier och kompromissa för att hålla ihop en regering, vårt samhälle är inte till för politiker, utan för invånarna. Vår som omtalade demokrati skrotades i och med den kritiserade överenskommelsen, Vad händer när invånarna inte längre respekterar de beslut som fattas?

Det kommer att bli ett turbulent år för regeringen som kommer att tvingas balansera på slak lina över avgrunden. Det är alltid den som har makten som drabbas av missnöje vid försämringar av levnadsvillkoren. Men missnöjet kommer att ge en kollektiv bestraffning, som kommer att påverka hela det politiska etablissemanget. Många kommer säkert att ångra sitt val att ha satsat på politiken.

Men även om det här kan bli ett stökigt år, har vi vår stolta svenska valuta i alla fall. Vad nu den kan vara värd när året är slut ... Tja, man brukar säga att man vet vad man har men inte vad man får. Kanske det var bättre att säga att man vet vad man har, men vet ingenting om vad man har kvar när röken efter alla rykande ruiner lagt sig.