Livet är ett lån mot hög ränta.

Man måste beundra våra politiker som kan hålla masken och låta folk tro att de har koll på allting. Men så är det inte, det finns ingen manual för det som nu händer, det gäller att improvisera så gott det går. Orsaken till det hela är naturligtvis följdverkningar av den ekonomiska krisen, många länder har inte återhämtat sig sedan dess. De som vidtog åtgärder som skulle hjälpa en kortare period (vilket vår förra borgerliga regering gjorde), var enbart ett chanstagande. Tittar man närmare på konsekvenserna, kommer chansningen att få en förödande effekt på både landet och invånarna.

Inom politiken är det en svår balansgång om vad som är viktigast för väljarna. Men att göra någonting som märks kostar pengar och det är tydligen ont om den varan. Någon hjälp från våra stora industrier att få ned arbetslösheten verkar långsökt, eftersom de går på sparlåga. Ändå vill LO fortfarande prata löneökningar i procent. Eftersom vi nu är på gränsen till deflation, borde vi då inte tala om procent med ett minustecken framför?

Pensionärer, arbetslösa och de med permanent sjukbidrag har fått försämringar, borde då inte de som har ett arbete få sina löner sänkta? För att ta sitt sociala ansvar bör politikerna sänka sina löner rejält, de pengarna behövs till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Det som hos mig väcker störst oro är Riksbankens senaste räntesänkning. Det påverkar inte bara kronans värde, vilket också innebär dyrare import som kommer att göra varorna i våra affärer dyrare. På kort sikt betyder det att de med pengar kan passa på att handla innan priserna höjs och vi får kanske en tillfällig ekonomisk tillväxt.

På kort sikt kommer de med pengar inte att märka av höjningarna, de sämst ställda däremot kommer att göra det omedelbart. Det beror på att de tvingas leva ur hand i mun, det vill säga alla deras pengar går åt till att överleva. Bankerna signalerar nu för höjda avgifter för att kunna ha miljardinkomster och alla tvingas vara med och betala.

Och det är just detta många ekonomer kommit fram till är vad som kan stjälpa det stegvis uppbyggda penningtänkande samhället. Ekonomisk tillväxt har inte gjort vårt samhälle bättre, tvärtom har kostnaderna skenat utan någon kontroll. Tydligast kan man se det inom landstingen, där de politiska ledningarna utan någon som helst kunskap om hur den enorma verksamheten ska bedrivas, slösar bort invånarnas pengar.

Börjar man grubbla över hur allt kunnat bli så fel, finns bara en syndabock, nämligen våra så kallade förtroendevalda. I demokratisk ordning har det fattats beslut, som när de visat sig felaktiga, försvarats med, att de hade de inte haft en aning om att det skulle kunna bli så galet. Ibland så galet att det inte gått att rätta till det som blivit fel.

Vi har därför fått ett samhälle där misstag lappats och lagats så att det nu riskerar att falla sönder och samman. Det behövs inte mycket för att det ska hända, alldeles för många lever i dag över sina tillgångar. Man talar inte längre om bostadsbubblan som kan spricka, det är lånebubblan som är det största hotet.

En klurig gubbe jag resonerade med för ett tag sen var orolig över vad som kommer att hända. Jag hoppas få hänga kvar några år till, men det blir kärvare att få det att gå ihop för varje år,  sa han. Men han hade full förståelse för att pengarna börjat tryta för både regering, kommuner och landsting. Allting är ju uträknat vad pengarna ska räcka till, men blir det för många som måste ta del av pengarna går det åt helsike. Det är som att sätta fram bullar på bordet för tio personer och det kommer lika många till som också vill ha. Hur gör man då?

Jag fastnade för det där med bullarna och att det kommer fler än beräknat. Precis så är det ju med flyktinginvandringen, att föda alla dessa tusentals människor som kommer hit, måste betyda att alla andra får dela med sig för att pengarna ska räcka. Jag tror inte de partier som förvarar flyktingmottagning i stor omfattning tänkt i de banorna. Ja, utom SD, förstås, men de begriper ju inte någonting enligt de gamla partierna.

Men gemene man börjar begripa att det påverkar alla, därför växer motståndet mot att vårt land tar emot så många. Det hjälper inte att vädja till invånarna att öppna sina hjärtan och vara solidariska med dessa flyktingar. Det är ingen politiker som talar om att vi måste vara solidariska med de gamla, sjuka och arbetslösa i vårt land!

 

Man kan väl säga att våra politiker bundit ris åt sin egen rygg genom att inte ta tag i att göra vårt samhälle rättvist för alla. Det är dags att tala öppet om vad flyktingmottagningen kostar skattebetalarna, alla försök att mörka vad det kostar kommer ändå fram i dagsljus förr eller senare. Ju senare det blir, desto värre blir det för de gamla etablerade partierna. 

Jag tycker faktiskt synd om de politiker som ska försöka reda ut den härva som skapats. De kan inte göra det utan prestigeförlust genom att tvingas krypa till korset. Men att inte göra det innebär en ännu större förnedring, nämligen att SD växer ännu mera.

 
Vad som väntar framöver är knappast trevligt för någon. Men det är ju så livet ser ut. Eller som ett gammalt svenskt ordspråk lyder: Livet är ett lån mot hög ränta.