Ny tid kräver förnyelse, det är dags att skrota den politiska styrningen av vårt samhälle.

Det rör på sig inom politiken, vilket får ses som ganska ovanligt. Allt har ju bara rullat på i samma hjulspår under åren och samma ansikten har talat om samma saker under alldeles för många år. Naturligtvis blir jobbet som politiker slentrianmässigt som de flesta andra jobb, de som varit med länge har allt i ryggmärgen. Men vår värld har förändrats i snabb takt, det blåser nya friska vindar som rör upp gammalt damm.

Förändringens vind rår inte ens våra politiker över, ingenting stämmer längre överens med det gamla invanda. Partierna har inte råd med att trampa på i ullstrumporna, svenska folket har blivit otåligt och vill se förändringar. Naturligtvis till det bättre, istället för sämre. Men problemen är många och några lösningar som kan ge omedelbar effekt finns inte. Björklund skulle ändra skolan under åtta år, men det blev bara kattskit av allting.

Man kan förstå om partiets sympatisörer tappat sugen, Björklund som trott sig ha stöd inom partiet, är nu istället ifrågasatt. Jodå, den inre kretsen av lojala vågar inte annat än backa upp Björklund, men det är ju vad väljarna ute i landet tycker som räknas. Problemet för alla partier börjar bli de gamla trogna väljarna, numera vill de någonting helt annat än partiledningarna.

Ingen tycks ha grubblat särskilt mycket över varför det blivit så lätt att tappa sympatisörer. Men tacka för det om man samstämt idiotförklarar alla som röstade på SD vid senaste valet, men inom de egna partierna har det lekts tysta leken. Naturligtvis borde partiledningarna ställa sig frågan om det är politikerna eller väljarna det är fel på. Svaret kanske får dem att sätta morgonkaffet i fel strupe.

Genom våra politikers ständiga reklam för sig själva och partiet – men också med god hjälp av våra media – har invånarna matats med så många åsikter och så ofta, att de inte behövt ha några egna. Ingen kan sätta fingret på när det började,ja, när de politiska åsikterna och vad folk ute i landet tyckte började gå isär. Kanske berodde det på ren utmattning eftersom det politikerna med en dåres envishet upprepade, inte alls stämde med verkligheten. Följden blev att folk började ställa sig själva frågan: Vet egentligen våra politiker vad de håller på med?

Att misstroendet mot våra politiker växt de senaste åren, får den borgerliga alliansregeringen ta på sig skulden för. Under de åtta år de hade makten, skapades ett samhälle som inte minst de äldre inte kände igen. Vi fick ett samhälle där numera allt räknades i pengar, en massa människor som inte arbetade av skilda orsaker började ses som en kostnad för samhället. I och för sig märkligt, eftersom de flesta av dessa betalar skatt som alla de som arbetar, i pensionärernas fall till och med mera.

Konkurrenssamhället som till och med ska få barn i tidig ålder att prestera, hotar att ställa till det rejält. De moderna kontorslandskapen har visat sig vara förödande för många som har svårt att koppla bort omvärlden. I det fallet har våra politiker och bankledningar mycket att lära ut, de har lärt sig att koppla bort både omvärlden och verkligheten.

Det verkar som om ingen politiker ställt sig själva frågan, vart ett penningtänkande samhälle kan ställa till med. Inte heller verkar det genomtänkt att ständigt försöka styra invånarna i en viss riktning. Det är väl som man brukar säga, att människan är så skapad att vi måste se för att kunna tro. När politiker säger en sak och invånarna ser någonting helt annat, skapar det förvirring.

Hörde en politiker för länge sedan säga: Det är inte meningen att invånarna ska tänka eller ha egna åsikter, inte heller att de ifrågasätter politiska beslut. Om svenska folket blivit klokare eller modigare är svårt att säga, men många gamlingar som en gång teg och samtyckte, säger numera högljutt sina åsikter på offentliga platser.

Naturligtvis borde det hänt för länge sedan, att partierna sållat bort alla retoriker med välsmort munläder och skakat fram folk som får någonting ur händerna istället. Det är inte de skickliga debattörerna som lockar sympatisörer, det är vad partierna kan göra. Att ösa miljarder över till exempel Fjollträsk och låta övriga landet dela på småsmulor är inte speciellt klokt, snarare visar det på en intelligensnivå som bör ifrågasättas.

Det skrämmande är att de så kallade folkvalda faktiskt enligt lag, är skyldiga att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Det politiska ansvaret avskaffade sossarna på sjuttiotalet, men fortfarande gäller lagen om att på bästa sätt förvalta skattebetalarnas pengar. I det fallet finns ingen ansvarsfrihet. Vårt lands invånare har fått uppleva alldeles för mycket av maktmissbruk och storhetsvansinne hos så kallade folkvalda, därför är det som nu händer inte alls förvånande.

Jag använder ofta ordet människofientligt om tillståndet i vårt land, det är inte skapat för invånarnas bästa. Vårt samhälle har byggts upp för att hålla invånarna i tukt och förmaning, men också att förse regering, statliga verk, kommuner och landsting med pengar. Ser man tillbaka sjuttio år, har de politiskt skapade jobben ökat med runt tiotusen procent.

Politik utfördes en gång i tiden på ideell basis, i bästa fall kunde det bjudas på wienerbröd vid mötena. De som i dag engagerar sig i politiken får betalt vid möten, plus fikabröd eller smörgåsar. Många av dessa fortsätter vara lojala för att bli belönade för det, det vill säga få ett politiskt uppdrag med fast lön. Det är lättare att göra karriär inom politiken, än i det privata näringslivet.

Jag tror inte många hört talas om Marie Benyon Ray, men det hon en gång skrev bör alla kunna begripa och det lyder så här:

Obeslutsamhet är ödestiger. Det är bättre att träffa ett felaktigt avgörande än att bygga upp en vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla – och handling är framgångens underlag.

Att ständigt tillsätta utredningar är ett sätt att undgå att fatta beslut. Finns inte kompetensen att fatta politiska beslut, blir det inte bättre om dessa politiker ska sitta med i en utredning. Om någon av de som sitter i alla dessa utredningar hade haft en lösning, hade det inte behövts någon utredning. Vad som däremot bör utredas med det snaraste, är hur vårt politiska styrelsesätt ska kunna passa in i vår moderna värld. För mig är svaret glasklart, det går inte.