Hur man än vänder sig, har man ändan där bak.

Jag hinner fundera en hel del varje gång gräsmattan klipps, drygt sexhundra kvadratmeter tar längre tid att klippa för varje år. Men man får tid att tänka och det som gnager i takt med gräsklipparmotorn är hur snabbt saker och ting förändras, inte minst det samhälle vi nu tvingas leva i. Naturligtvis växer missnöjet bland invånarna när de ställs inför fullbordat faktum utan att ha haft en möjlighet att säga sitt.

Flyktingmottagningen har skapat problem i vår stad, det ser till och med de så kallade folkvalda som styr vår kommun. Vad som fått dem öppna ögonen är de högljudda protester man kan höra lite överallt. Det här är någonting nytt att folk öppet vågar tala om hur flyktingarna och tiggare blivit ett irritationsmoment i en miljö där bruksmentaliteten gått i arv.

Jag är rädd för att det här bara är början på någonting som blir svårt för våra politiker att hantera. Det finns antagligen ett politiskt skapat regelverk om hur politiker ska uppföra sig, avsett partifärg. Och det kan man förstå eftersom det handlar om ett "yrke" och levebröd, de är alla arbetskamrater. Ett gäng som hänger ihop trots sina olika ideologier. Ja, om man bortser från SD förstås, de får inte vara med och leka med de andra.

Jag skrattade när jag hörde den kontroversielle Donald Trump säga: Det här landet har blivit alldeles för politiskt korrekt. Samma sak är det ju i vårt land där de olika partierna kan samsas om någonting, trots att det inte gynnar svenska folket. Det är det politiska systemet som måste försvaras, annars får de leta efter annat jobb.

Jag ser liknelse med den politik som förs numera och jazzmusiken som spelades överallt vid tiden då jag var ung. Jag minns musiker som ruskade på huvudet åt rockmusiken som kom i mitten på femtiotalet, den skulle inte bli långlivad. Vad som hände var att jazzen blev den stora förloraren, rockmusiken lever fortfarande och har en stor publik sextio år senare.

Anledningen till att jazzen förpassades till en undanskymd tillvaro, berodde på vad jag hört sägas, att musiken blev alldeles för avancerad för den tidigare breda publiken. Det kan bli så när inbördes beundran tar över och publiken glöms bort.

Det finns alltså stora likheter med vad som hänt och händer inom politiken, där munviga, snabbtänkta debattörer och retoriker hyllas av partimedlemmarna. Ju krångligare desto bättre, för då kan inte invånarna hänga med i svängarna. Men så började saker och ting hända som de flesta kunnat se och uppleva, nämligen alla försämringar som inte våra politiker kunnat bortförklara. 

Nu tävlas det verbalt i vem eller vilka som ska kunna rätta till de misstag som gjorts, men ingen vet hur det ska göras i praktiken. Det behövs inte bara förslag som ska få fason på skolan, vården, järnvägsspåren och försvaret, nu gäller det även att få rättsväsendet att fungera. Som grädde på moset har även polisens omorganisation skapat enorma problem och många säger upp sig. Vad jag kan förstå har många äntligen insett att det bara blir värre och värre och därför hoppar av. Man kan se det här inom flera offentliga verksamheter, där oduglig ledning och avsaknad av organisation gör arbetsplatserna till ett helvete.

Nu har våra politiker även fått upp ögonen för att det har byggts för lite bostäder. Det har skapat problem för de hundratusentals unga som inte kan eller har råd att betala de skenande hyrorna. Men att det saknas bostäder är egentligen gammal skåpmat, det har påtalats länge. Vad det beror på är de unga övertygade om, för makthavarna har det varit viktigare att bygga monument över sig själva, än tillgodose invånarnas behov.

Likheten med det som händer inom politiken och Svenska Kyrkan slår mig ofta, varken partilojalitet eller kyrklighet är längre viktigt för invånarna. Massvis med människor har gått ur Svenska Kyrkan för att spara pengar, tusenlapparna behövs till annat. Även politiker ses numera som en kostnad som det måste sparas in på, vilket ofta förs fram bland både yngre och gamla som högljutt pratar vid affären. Ska det dras ner på det ena, måste det dras ner på det andra.

Det nya tänkandet är logiskt, människor ser vad som händer inpå knutarna, det gör inte makthavarna i Fjollträsk. Samhällen har förändrats och de som drabbats mest är de unga och gamla. Den storstadspolitik som förs drabbar en majoritet av landets invånare, naturligtvis blir folk förbannade och vill ge igen. Enklaste sättet som står till buds är SD, för ingenting kan bli sämre än som det nu är, enligt många av de jag pratat med.

Och visst behövs en förändring innan allting har gått för långt. Vi ser tydliga bevis på att politiska företrädare saknar förmågan att organisera de för invånarna viktiga samhällsfunktionerna. Inte heller har de förmåga att rationalisera och förenkla för invånarna. Förenklat kan man säga att med det politiska styrelsesätt vi har, rinner tiden undan snabbare än de politiska besluten hinner fattas.

Eftersom våra beslutsfattare hela tiden hamnar på efterkälken med verkligheten, känns det minst sagt oroväckande. Med en teknisk utveckling som än så länge bara börjat, men som kommer att accelerera inom de närmaste åren, kommer arbetsmarknaden att förändras. Det varnades redan för något år sedan om tomma butiker i stadskärnorna, vilket är både på gott och ont, eftersom det går att bygga om dessa till bostäder. Men för de som i dag jobbar i butikerna blir det naturligtvis problem.

För våra politiker gäller det gamla talesättet: Hur man än vänder sig, har man ändan där bak. Men det gäller att erkänna att det faktiskt är så, det har våra politiker svårt med. Av den anledningen ser vi nu början till slutet på vårt för länge sedan föråldrade styrelsesätt, men det är invånarna som tvingas ta den värsta smällen.