Har flyttat hem från sommarstugan och fick lite tid över att sätta mig ner för att skriva. Egentligen har jag inte grubblat på någonting så det kommer säkert att bli lite osorterade tankar. Men har man kommit upp i min ålder, vad gör det då om man tar ut svängarna lite? Jag gjorde det i lördagens Gefle Dagblad och jag har fått många kommentarer, men antagligen betydligt fler fiender.
När det i vårt land talats om nya politiska vägar, har det
visat sig att de politiska partierna istället trampat på samma väg som deras
företrädare. Det som en gång var den ursprungliga politiska vägen, har nötts
ner och skapat diken djupa som skyttegravar. I den moderna värld vi nu lever i,
fungerar de också som sådana, eftersom det blivit allt oroligare och farligare
att sticka upp huvudena.
Men det här med de djupa dikena har skapat problem, kanske
för att det är omöjligt att se upp över kanten. Skulle de klättra upp och se
sig omkring, skulle de säkert bli förvånade, det ser ju inte alls ut som de
inbillat sig. Istället för en blomstrande landsbygd finns bara övergivna
bondgårdar och fula kalhyggen. Kanske de till och med frågar sig vad som hänt
med vårt land under tiden de i lampans sken smitt planer för fler i arbete.
Anledningen till att politiker har en bild av landet och
invånarna en annan beror på att någonstans på vägen, har kontakten med väljarna
tappats bort. Det i sin tur betyder att de så kallade förtroendevalda, isolerats
från vad som händer i den verkliga världen. En värld som blir alltmer osäker
för varje vecka.
Att de så kallade förtroendevalda tappat kontakten med sina
väljare, har gjort att tjänstemannastaben blivit allt viktigare för våra
politiker. De är inte bara idésprutorna som tar hand om beslutsunderlag måste
beredas, de är de som kläcker förslagen. Säg den politiker som orkar plöja
igenom de enorma pappershögar som läggs framför dem och förlitar sig därför till
att tjänstemännen kan sitt jobb.
Det här har gjort att vårt land och då inte minst de
offentliga verksamheterna, hamnat i ett läge då allt blivit byråkratiskt
snårigt, svårbegripligt, ja, näst intill obegripligt. Man brukar skoja om byråkratsvenska,
men faktum är att inte många begriper sig på det som skrivs av
tjänstemannakåren. Det gäller tyvärr även våra styrande politiker, vilket
orsakat minst sagt vansinniga beslut som påverkat många invånare negativt, i
vissa fall förödande.
Byråkratin har bitit sig fast inom hela den offentliga
sektorn. Skolan där lärarna efter kommunernas övertagande av undervisningen
överbelastats med administrativa uppgifter istället för att kunna förbereda
lektioner. Läkare och sjuksköterskor drunknar i administrativa uppgifter och
hinner inte med vad de utbildats till.
Nu har även landets järnvägar tillkommit där ruttna slipers
och undermåliga skenor gett feta rubriker. I alla dessa fall har de ansvariga
informerats om riskerna, men att inget hänt har försvarats med att det inte
funnits pengar. I själva verket har alla larmrapporter fastnat i papperskvarnen
där de malts och malts för att sedan bli liggande.
Eftersom vi under många år fått höra från politiskt håll att
vi varit ett rikt land, är det minst sagt märkligt att det ständigt saknats
pengar till viktiga samhällsfunktioner. Vart alla pengar tar vägen är också en
fråga som aldrig besvaras. Däremot säger regeringar alltid att vi satsar så och
så många miljarder på både det ena och andra. Vi, sa svinskiten, det är svenska
folkets skattepengar som används till allt som det beslutas om.
Egentligen ganska fantastiskt att politiker bitit sig fast
vid överskottsmål, men inte har en aning om konsekvenserna av att hålla fast
vid ett sådant. Man hör ofta politiker säga att de vänt på alla stenar för att
få det hela att gå ihop. Ingen har tänkt på att det är alla de som vänder på
stenarna som blivit det stora problemet för vårt land. Att
"stenvändarna" måste bytas ut mot personal vid skolor, sjukhusen, samt
ruttna slipers och skenor av uselt material.
Vad som hänt under åren är att kostnader inte bara skjutits
på framtiden, utan också att behoven ökat för varje år. Det behövs mer personal
vid sjukhusen och det behövs ännu fler slipers än när problemen påtalades. Man
kan inte tolka det på annat sätt, än att det som kallas välfärdssamhället, är
lika ruttet som de slipers som hotar säkerheten på järnvägsspåren.
Nu slår Riksbanken, Finansinspektionen med flera larm om att
landets låntagare ställt till så att risken för en finanskris är överhängande.
Amorteringstvång har varit på tapeten tidigare, men från politiskt håll har det
setts som ett hot mot konsumtionen. Jag tror uppriktigt sagt att våra politiker
inte insett faran, då skulle de ha agerat för länge sedan. Dessutom bäddar ett
amorteringstvång på toppen av skattehöjningar för ett SD som stadigt växer.
På något sätt känns det som om Riksbanken försöker svära sig
fri från ansvar. Att det inte är en varning om vad som kan hända, utan att
Riksbanken och Finansinspektionen insett, att det kommer att hända en katastrof
om ingenting görs snabbt. Men ett amorteringstvång tar tid att driva igenom och
den tiden finns tydligen inte.
Vad har Riksbanken och Finansinspektionen sett som inte
svenska folket kunnat se? Först och främst har de sett att sänkningen av räntan
eldat på upplåningen av pengar, det har aldrig varit billigare att låna till
hus, bostadsrätt eller en statussymbol. När räntan är så låg, varför inte ta
bort ränteavdraget som kostar staten pengar? Det skulle minska behovet av
skattehöjningar. Amorteringskrav ger inga pengar till statskassan.
Fler än jag hade väntat få höra vad Löfven har att säga, den
här varningen kan ju kullkasta den budget som det nu ska regeras på tack vare
Decemberöverenskommelsen. Kan förstå om allianspartierna sitter och gnuggar
händerna. De problem regeringen tvingas brottas med nu, hade varit deras
problem om de suttit kvar. Det hade klätt av hela upplägget med jobblinjen.
Som avskedspresent lämnade alliansregeringen över alla
problem som jobblinjen orsakat. Det utrymme för folk med jobb att kunna
spendera pengar, skapade många fattiga. Jobb hotar försvinna i samma takt som
nya skapas, folk måste nu vara beredda att betala tillbaka via skatter. Ett
bidrag som jobbskatteavdraget visade sig gräva djupa hål i statskassan, men
även de stigande sjuktalen. Det går inte ihop att folk skulle bli friskare som
alliansregeringen trodde.
Den ekonomiska oron gör inte det hela lättare. Ingen hade
räknat med att oljan skulle bli billigare, det har ruskat om vår värld. Precis
som jobbskatteavdraget har alla fordonsägare senaste tiden kunnat glädja sig
över billigare drivmedel. Att i det läget klubba igenom en skattehöjning på
drivmedel ... Tja, politiska självmord är inte ofta man får se, men visst lutar
det åt att vi får se ett framöver.
Förlorarna är de som inte kan ta sig fram på annat sätt än
med bil. För att inte åkerierna ska tvingas lägga ner, måste priserna höjas
vilket drabbar alla konsumenter. Att det hårdast kommer att drabba norrlänningar
och landsortsbor har inte beaktats, det är storstadsväljarna som är tungan på
vågen vid ett val. Ja, den uppfattningen verkar de etablerade partierna ha, de
bryr sig inte om folk som bor på landet, i glesbygder, eller överhuvudtaget folk
som bor norr om Dalälven.
De röster sossarna fått vid de senaste valen i
norrlandslänen, är av partikamrater som belönats med politiskt skapade jobb.
Samma sak med småpartierna som trots bedrövligt väljarstöd får vara med och
bestämma Tidigare har de varit tillräckligt många vid valen, men nu hotas de
politiska uppdragen av SD och därmed även förtroendeuppdrag.
Man kan förstå att de stackars norrlandspolitikerna börjat få
stora skälvan, det är utanför storstäderna som SD växer. På industriorterna
tappar sossarna till SD, men i Fjollträsk frågar sig ingen varför. Det är i
storstäder vargkramare och vindsnurreälskare finns, men skulle det planteras in
lite varg som fick sig skrovmål av gulliga mopsar och taxar, samt vindsnurror
mitt i städerna så ... Ja, så länge man inte har det in på knutarna så ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar