Med mäktiga vänner kan man ta ut svängarna.

Med mäktiga vänner kan man ta ut svängarna utan att det händer någonting. De mäktiga rycker i några trådar, marionetterna sprattlar och vips sopas det hela under mattan. Vad det handlar om är det politiska skyddsnät som byggts upp under många år, politiker ska inte kunna ställas ansvariga för sina misstag och förseelser.

Visst har det fungerat under åren, därför var det säkert många i den politiska eliten som pinkade i byxorna, när Mona Sahlin tvingades göra en snöplig sorti. Mona får mig att tänka på ett gammalt teveprogram där en blondin sa: Har jag gjort bort mig nu igen? Bevisligen har Mona haft svårt att hantera sina egna pengar, nu finns bevis på att hon slösat med invånarnas pengar också.

Naturligtvis frågar sig folk hur många fler som använder invånarnas pengar som om det vore deras egna. När någon politisk makthavare säger att vi har satsat så och så mycket på det eller det, är det invånarnas pengar det handlar om. Problemet är att inte invånarna tillfrågats om det är okej, som Löfven brukar säga.

Nåja, det har blivit betydligt kärvare för det politiska etablissemanget att rättfärdiga sin makt. Under åren har lojala partikamrater drivit igen inte bara höga löner och förmåner. Med den egna ekonomin fixad för all framtid, har dessa personer tagit sig friheter att tala om hur invånarna ska leva. I full visshet att inte behöva oroa sig för sparkrav som påverkat de offentliga verksamheterna, är det lätt att bli stöddig.

Med tanke på det som händer i andra länder, borde åtminstone någon i regeringen inse att en förändring är på gång. Det styrelsesätt vi har förutsätter att det som händer i andra länder, inte kan påverka vårt eget. Vårt lands styrelsesätt kommer därför att tvingas anpassa sig till verkligheten, som inte alls ser ut på samma sätt som regering och riksdag vill ha den till.

I den allt oroligare värld vi lever i, är inte vårt land ett välfärdsreservat dit tiden inte når. Med alla försämringar som stora grupper fått känna av, måste välfärdssamhället ses som en utopi, eller helt enkelt en politisk önskedröm. Vårt ständigt påtalade välfärdssamhälle är på väg att bli en mardröm för det politiska etablissemanget. Det levererar inte vad det kostar.

Åkessons svärmor försvarar sin lön trots att hon inte sitter i riksdagen med att den som skapat reglerna får skylla sig själv. Hur dumt det än låter har hon alldeles rätt, för frågan är vem eller vilka som beslutat om de regler som finns borde utredas. Har en känsla av att det måste rotas i beslut som ligger långt tillbaka i tiden.  

Vi är ett rikt land får vi ofta höra, men så läser man varningar från auktoriteter som ser på vårt land ur ett helt annat perspektiv. Lyssnar man på dessa personer är vårt land betydligt sårbarare än vad regering och riksdag ens kunnat drömma om. Men det är inte bara ekonomin som är oroande, systemet med folkvalda betyder att dessa personer, inte kan eller vet bättre än folk i gemen. Det skrämmande är att svenska folket står och faller med de beslut dessa personer fattar.

För att kunna behålla nuvarande styrelsesätt, försöker det politiska etablissemanget sätta  press på invånarna. Många skräckexempel finns på de metoder som använts. Under flera år har vi sett hur beslut om att försämra för arbetslösa och sjuka, vilket inte fått fler i arbete eller att någon blivit frisk fortare. Fler i arbete är en politisk och facklig dröm, den som ser realistiskt på hur framtiden kommer att se ut, inser att det är en omöjlighet.

På kort sikt kan det hända allvarliga saker, inte minst genom den Engelska folkomröstningen om medlemskapet i EU. Det verkar vara hugget som stucket hur det kommer att gå. Ett Brexit kan ställa till det för alla länder i Europa, det går inte längre att hoppas på att Merkel ska reda ut EU:s problem, hon har nog med sina egna just nu.

Någonting som säkert gjort många politiker varit livrädda, är vad våra media kan gräva fram om saker som gömts under mattan. Rädslan är befogad, för våra journalister är verkligen på hugget och avslöjanden kommer på löpande band. Det här skapar naturligtvis osäkerhet hos våra politiker, det gäller för dem att ha rent mjöl i påsen. Men hur många av våra politiker har det? Ingen är felfri och det finns otroligt många så kallade förtroendevalda i vårt land.

Man har under åren hört att vårt land varit förskonat från korruption, men så kommer det fram att det myglas både här och där. Under åren har växt fram skilda samhällen, där de politiska företrädarna skapat sitt eget välfärdssamhälle. Det har gjort att det välfärdssamhälle alla andra tvingas leva i, inte längre gör skäl för namnet.

Jag kan inte se det på annat sätt än att vi har alldeles för många politiska partier och därmed också heltidspolitiker. Och värre kan det bli på partifronten, eftersom många kvinnor tröttnat på de gamla traditionella partierna. Det öppnar naturligtvis upp för F!, vilket kommer att röra om i grytan ytterligare. Vad som saknas i nuläget är ett parti som förordar Basinkomst, men det kommer säkert..

                                                                                               

Det lockande med Basinkomst är att alla får en lön som ska kunna betala mat och husrum. Men som jag förstått det är inte pengarna viktigast, det är möjligheten att kunna leva ett helt annat liv. Vad det handlar om är ju att bryta inte bara statens  och de styrandes makt, det handlar om att ingen ska bestämma hur invånarna ska leva.

Det här med basinkomst får mig att tänka på myten om att en humla egentligen inte kan flyga. I vårt land har skapats myten att vi lever i ett välfärdssamhälle. Alla vet att humlan bevisligen kan flyga, alltså är det ingen myt. Det våra politiker kallar ett välfärdssamhälle däremot, har genom de försämringar alla kan se visdat sig vara en myt. När andra länder börjat och flera länder tittar närmare på vad en basinkomst kan betyda för framtiden, vill våra politiker att det ska bli som det en gång varit i vårt land.

Nu är knappast Basinkomst en fluga som kan viftas bort som en envis fluga. Tvärtom är det någonting erkänt skickliga ekonomer, börjat se som enda möjligheten för människors överlevnad i det högteknologiska samhälle som sakta men säkert växer fram. Stor hjälp kommer kravet på Basinkomst att ha, genom att människan pressats allt hårdare för att kunna försörja inte bara sig själva, utan också en ofantligt stor administration och byråkrati. Den smygande tröttheten allt fler upplever gör att livet inte blivit som de tänkt sig.

Det är därför svårt att hålla sig för skratt, när de borgerliga partierna yrar om att vi måste se till att skapa låglönejobb. Visst kan jag förstå varför, eftersom tusentals medelklassjobb hotas genom den tekniska utvecklingen. Men att det ska vara bättre en massa låglönejobb än inga alls, verkar vara en desperat lösning. Vad man kan förstå, kommer införandet av låglönejobb att stupa på den svenska modellen och lika bra det.

Det handlar ju om att skattepengar måste komma in för att kontrollapparaten ska kunna hållas vid liv. Både höga löner och pensioner är i farozonen för det politiska etablissemanget. Minskar statens skatteintäkter genom att allt fler tjänar mindre, kommer hela den uppbyggda politiska kontrollapparaten att rasa ihop. Det verkar vara det troligaste som kan hända i framtiden.