Pensioner har blivit en het potatis.

Dags för femtiotalisterna att oroa sig över sina pensioner kunde jag läsa någonstans. Men de kommer att lämna hål efter sig i flera sammanhang. Ganska många av de här pensionärerna som jobbat inom det privata näringslivet kommer inte att ersättas. Antalet lönearbeten som ger full skatteffekt minskar med andra ord. Med bara ungefär hälften av den tidigare lönen, visst kommer staten, kommunerna och landstingen också att få känna av det.

Att pensionssystemet är underfinansierat drabbar alltså inte bara gamla och de nytillkomna pensionärerna, utan även den gemensamma kassan. Att snålheten bedrar visheten är känt sedan länge, men trots det görs försök att snåla in på saker. I förlängningen kommer det här även att påverka våra politikers väl tilltagna pensioner, de pengarna tas ju också ur den gemensamma kassan.

Grävande journalister har börjat riva välfärdssamhällets fasad och vi kan nu se en del av det som gömts bakom. Det är ingen vacker syn eftersom det istället för att visa guld och gröna skogar, visat sig mest likna ett skrotupplag. Det kan bli så när allting satsas på en vacker kuliss som gjort att pengarna inte räckt till ett fullt färdigt samhällsbygge.

Men vart har invånarnas skattepengar tagit vägen? En förklaring kan vara den ”kultur” som med fackföreningarnas och politikernas goda minne, gjort att invånarnas pengar slösas på både det ena och andra. Det handlar inte bara om maktmissbruk, det handlar även om maktberusning och i flera fall av storhetsvansinne. Det finns många småpåvar i vårt land som har kunnat härja fritt utan inblandning.

Löfven är antingen en obotlig idealist eller otroligt naiv. Han har serverat svenska folket många moralkakor, men så dyker den ena skandalen efter den andra upp, som visar att till och med personer inom en fackföreningsrörelse, en utrikesminister och troligtvis finns ett flertal personer inom de offentliga verksamheterna, som inte har någon moral alls. Alldeles för många har visat sig leva gott på pengar som inte varit deras egna.

I affärerna och på gatan hör man folk prata högt om hur allting spårat ur. Till och med de äldre luftar sina åsikter högt och tydligt, vilket är anmärkningsvärt. Under andra världskriget fanns det nämligen affischer uppsatta vart man än kom med en tiger och texten: En svensk tiger. Det var inte meningen att likna svenska folket vid en tiger och knappast att de skulle ryta som en sådan. Det var helt enkelt en uppmaning till svenska folket att tiga och inte säga någonting.

Många äldre tog det på fullaste allvar och har trots usel behandling av sina partiers företrädare under åren bara tyst muttrat för sig själva. Det sitter så djupt inrotat hos de flesta av dem, att de inte ens vågar säga någonting till personalen från hemtjänsten. Nåja, det kan vara så att de inte hinner, för fort ska det gå och enda beviset att någon från hemtjänsten varit där, är kanske att gardinerna fladdrar av luftdraget från en tidspressad anställd.

Men de som fortfarande är självgående visar desto tydligare sitt missnöje med hur vårt samhälle blivit. En man jag pratade med hoppades få vara med när hela skiten rasar ihop, som han sa. Och det finns stor risk för att det händer, för vårt samhällssystems fasad har lappats och lagats trots att stommen visat sig vara genomruttet.

Våra makthavande politiker visar ständigt att de inte har en aning om hur invånarna har det ute i landet. Det senaste förslaget, att det ska svida rejält i plånboken att ha en äldre bil, är ett tydligt bevis på att de rör sig i helt fel kretsar. Det hela måste ses som en fantasiprodukt, helt utan verklighetsförankring. Nästa val kommer säkert att bli en överraskning för många av partierna.

Med största sannolikhet kommer ett sådant beslut att gå ut över unga familjer med barn som måste skjutsas till dagis och olika fritidsaktiviteter. En majoritet av landets bilägare har aldrig köpt en ny bil, i bästa fall en bättre begagnad. Nu tror politiker att dessa kan tvingas till att skaffa en miljövänlig bil för flera hundra tusen, med lite vett i skallen skulle aldrig ett sådant förslag komma till invånarnas kännedom.

I sin iver att stryka storstadsområdenas väljare medhårs, har de fått en ständigt stigande skara ute i landet att börja fräsa och göra sig beredda för anfall. Ja, inte bildligt talat, utan det kommer att ske på ett sätt som inte ens politisk retorik kan skydda emot. Inte omöjligt att MP och KD försvinner ur riksdagen och ersätts av två nya partier.

Moderaterna fortsätter att visa sig människofientligt, de uttalanden som gjorts har retat många, men det tycks inte partiets företrädare vara medvetna om. Vårt land hinner förändras på många sätt fram till nästa val, tyvärr ser det inte ut att bli till det bättre. Någon måste få skulden för alla försämringar, det finns bara ett sätt för invånarna och det är att straffa de som anses vara skyldiga.

Redan i år kommer regeringen troligtvis att tvingas börja ta tillbaka, vad staten frikostigt ger till alla med ett arbete. De pengar som delas ut till alla med ett arbete, handlar om pengar som tas från andra områden, inte ur de regeringsansvarigas fickor. Men det är inte enda orosmålet för de som i dag har ett jobb.

Redan nu kan man höra larmrapporter från våra stora exportföretag om personalnerdragningar och det är tyvärr bara början. Att skära ner kostnader inom det privata näringslivet får aldrig dras i långbänk, det måste ske så snart signaler getts om vikande försäljningssiffror och ökad konkurrens. Alla har säkert sett den oro som finns för Kinas allt aggressivare dumpning av priset på grund av överproduktion av stål. De ekonomiska musklerna har Kina, men inte stålindustrierna i övriga länder.

Enda chansen att överleva blir att tidigare än beräknat dra nytta av robotar och intelligenta maskiner. Det är ingenting som nämns från företagens sida, det kommer istället som en blixt från klar himmel när de nya teknikerna finns på plats.

Den nya VD:n för Sandvik har dragit upp riktlinjerna för framtiden och signalerat för kommande förändringar. Företaget måste leva lång tid framåt så det som inte fungerar längre måste bort. Enkelt uttryckt gäller att tillverka varor som efterfrågas, inte vad som efterfrågades för några år sedan. Det är tufft att slimma en verksamhet, det gäller att veta vilka som behövs och inte gör det.

Vid Sandvik är det i första hand administrationen som ska bantas, det vill säga den icke produktiva delen av personalstyrkan. Dessutom ska besluten ligga i anknytning till det som sker på golvet, cheferna måste komma närmare de på golvet.

Naturligtvis ska det vara så, eftersom närheten till produktionen och de problem som uppstår, ger möjligheten att snabbt lösa problem och se flaskhalsar i produktionen. De bästa problemlösarna brukar vara de som dagligen jobbar på golvet, det gäller alltså för chefer att stå på god fot med personalen. I det har både regeringen och de offentliga verksamheterna mycket att lära.

För en stark regering finns det mycket pengar att spara, genom att rensa upp inom vår byråkrati och administration. Den som är realist inser att det inte finns någon annan väg att gå. Förslag om hårdare tag mot sjukskrivna, a-kassan är bara för arbetsskygga o.s.v. är rent skitsnack. Invånarna betalar en försäkringspremie för dessa saker. Vad invånarna däremot inte är tänkta att betala för är alla heltidspolitiker och den politiskt skapade enorma byråkratin, det är där det ska sparas pengar.

De offentliga verksamheterna drivs numera efter lönsamhetskrav, vilket inte är samma sak som enligt företagsmässiga principer. Landstingen men även större kommuner har miljardomsättning, vilket naturligtvis kräver oerhört skickliga ledningar. Inom exempelvis Sandvik, får knappast pengarna rinna mellan fingrarna. Här gäller alltså företagande på hög nivå, varför det är naturligt att jämföra Rosengren som är VD för Sandvik och kommunalråd och landstingschefer. Var och en inser att det är en omöjlighet. För att använda idrottsspråk, är det som att jämföra Allsvenskan med Gärdsgårdsserien. Tyvärr. 

Med lite sunt förnuft inser de flesta att vårt politiskt styrda samhälle är fullkomligt föråldrat. Det är bara politikerna själva som inte insett att sötebrödsdagarna snart är över. Ingen politiker klarar av att ta det ansvar för de problem som genom politiska beslut växt fram. Det finns helt enkelt inte tillräcklig kunskap och förmåga, att hantera det komplexa samhälle som skapar förändringar inom många områden.

Ser man realistiskt på hur våra politiker ska kunna bevara det samhälle vi haft under många år, inser man att det är en omöjlighet. De förändringar vi står inför med de intelligenta maskinernas och robotarnas övertagande av traditionella jobb, gör den svenska modellen fullständigt värdelös. Större riken än vårt har fallit på grund av att världen förändrats. Därför kommer med all säkerhet en tid, då våra politiker tvingas leva i samma verklighet som alla andra. Den omställningen kommer inte många av dem att klara av.