Har våra politiker blivit dummare?

Så var det då dags igen för en ny skandal inom arbetarrörelsen. Inte alls förvånande har Mona Sahlin hamnat i knipa igen. Den här gången får hon svårt att komma tillbaka, inte ens Ingvar Carlsson kan försvara henne. Eftersom Mona gått den långa vägen inom partiet, har hon gjort som det alltid har gjorts inom den en gång mäktiga rörelsen.

Det som en gång var arbetarnas rörelse har inte längre några rötter som förankrar partiet med de forna sympatisörerna. Partiets företrädare började för länge sedan titta mer på hur de skulle kunna skapa trygghet för sig själva och kunna klamra sig kvar vid makten med hjälp av skapade myter. De märkte inte att vår värld förändrades och myterna kläddes av.

Göran Persson, Björn Rosengren med flera har tydligt visat att partiet varit en språngbräda till ett liv i lyx. Man kan förstå att de äldre som i dag lever under fattiggränsen, svär ve och förbannelse, över det parti de troget röstat på under alla år.

Egentligen visar den här nya skandalen med Mona iblandad,  men också Kommunals kassör, att politiker i det högre skiktet tror sig ha rätt i det de gör. En form av maktberusning och en tro att de till och med står över lagar. Samtidigt finns en övertro att deras ställning skyddas av de högsta inom partiledningarna.

Efter alla turer och tveksam hantering av de problem som uppstått, har de gamla trogna väljarnas tilltro till partiets företrädare naggas ytterligare i kanten. I efterdyningarna av vad en som varit i den innersta kretsen under många år ställt till med, flockas gamarna runt det sargade partiet.

Vänsterpartiet tar ton, men det blir inte mer än en mus som ryter. Vänsterpartiets ideologi ska mest ses som en religion, den socialism som förespråkas har inte fungerat någonstans i världen. Det är bara att se hur det gått för Kuba och nu Venezuela, för att se resultatet av en politik som V tror ska lösa alla problem.

Visst är MP ett parti som seglat uppe i det blå, men med Jonas Sjöstedt i spetsen måste Vänsterpartiet ses som lika god kålsupare. Vad som håller på att hända är helt enkelt att det politiska etablissemanget, är på väg att driva vårt land en helt annan väg, än vi ens kunnat drömma om för bara några år sedan.

Vart vägen leder kan inte ens våra politiker svara på, de styrs nämligen av det som händer i vår omvärld. Av den anledningen har Löfven hamnat i en näst intill ohållbar sits, det spelar ingen roll vad regeringen beslutar så blir det ändå fel.

Oppositionspartierna är knappast villiga att ta över utan väntar på nästa val. Nästa val kan komma ganska snart, om inte oppositionen håller Löfven under armarna. Det oberäkneliga SD är en osäkerhetsfaktor än så länge, de har inte förstått att mycket på spel för hela det politiska etablissemanget.

Invånarna blir allt ovilligare att vara med om förändringar, det är vårt politiska system som måste förändras. Eller snarare det politiska tänkandet att staten och kontrollsystemet ska ta hand om allting. Fel saker har prioriterats och det är verkligen att utmana ödet.

Pensionerna har blivit en glödhet fråga som måste behandlas med högsta prioritet. Det mest akuta är att pensionerna höjs i samma takt som löneökningarna, annars kommer glappet att växa ytterligare. Dessutom ska pensionärerna ha tillbaka de pengar som "lånats" av dem.

Den svenska modellen alla politiker pratar om, är till för att skydda det politiskt skapade samhällssystemet och inte värt ett ruttet lingon, när förändringen vind sveper genom landet. Och den är inte långt borta. Man hör daglig dags att människorna är trötta på att förnedras och delas in i närande och tärande. Om någon grupp i vårt land är tärande för invånarna, är det de så kallade folkvalda.

Hela vår politiskt skapade kontrollapparat är till för att hålla invånarna i Herrans tukt och förmaning och som arbetsmyror dra sitt strå till stacken. Det är inte för invånarnas fortlevnad utan för att föda hela kontrollapparaten. Ju mer som betalas in i skatter, desto mer växer kontrollapparaten. Det är vad folk börjat inse när vårt så kallade välfärdssamhälle faller sönder bit för bit och tryggheten försvinner.

Minns att Göran Greider i en artikel för några år sedan skrev, att den svenska medelklassen blivit dummare. Eftersom en mycket stor grupp med politiska uppdrag har höga löner, måste de inkomstmässigt räknas till övre medelklassen. Alla dessa påverkar den genomsnittliga intelligensen, varför jag måste ge Greider rätt. Medelklassen med höga löner utan högre utbildning, har blivit otroligt mycket dummare. Bevisen radar upp sig i form av feta rubriker i våra tidningar.

Hur kommer det här att påverka politiken under de närmaste åren? Eftersom måttet är rågat för en mycket stor del av invånarna, kan vi förvänta oss att de förtroendevalda tvingas bli mer lyhörda. Vad de kommer att få höra kommer de knappast att bli glada åt, ska det sparas pengar måste det bli på vår enorma byråkrati.

Moderaterna har definitivt inte fattat att de genom sin politik och syn på invånarna bara kan luta sig mot en minoritet. Genom de försämringar som är en konsekvens av de tidigare fattade besluten som orsakat stora tragedier hos alldeles för många, finns en rädsla för vad en Moderatledd regering kan ställa till med.

Efter de åtta åren med en borgerlig regering, finns en majoritet som inte vill ha den tiden tillbaka. Den nuvarande regeringen har inte lyckats rätta till de skador som den borgerliga regeringen orsakade, det finns alltså en enkel väg för regeringen att gå. Rätta till orättvisorna och se till att invånarna kan känna trygghet istället för otrygghet, det är den enda förändring som behövs för att få invånarna med sig.