Vart kommer missnöjet att leda?

Vi har en regering och riksdag som helt saknar insikt i vad som händer utanför Fjollträsks gränser. I maktens korridorer talas det om hur allting ska göras för att landet ska fungera, men av någon anledning fungerar det mesta allt sämre. Anledningen kan misstänkas vara grundproblemet som ingen vågar röra, den svenska modellen. Men att förlita sig till den svenska modellen när nya tekniker är på väg att ta över, är som att med förbundna ögon gå ut på motorvägen i rusningstrafik.

Den svenska modellen är ett mysterium ingen tycks bli klok på. Våra politiker och media talar om den som någonting fantastiskt alla länder borde införa. Ordet modell får mig att tänka på någonting som fortfarande befinner sig på experimentstadiet. Men den används utan betänkligheter trots att det visat sig att den inte alls är färdigutvecklad. Om den var det skulle allting fungera som smort.

Att den svenska modellen återkommande nämns beror på att om någonting sägs tillräckligt ofta, tror folk att våra politiska makthavare verkligen skapat någonting fantastiskt. Men med de skandaler som nu börjar bli vardagsmat, bör vi snarast skrota den svenska modellen. Den passar helt enkelt inte in i den moderna värld vi alla nu tvingas leva i.

Det är lätt att förstå de politiska myter som skapats. Största problemet att kunna förändra och anpassa vårt land till en ny tid är vårt styrelsesätt, där politiskt ansvariga av någon anledning inte har något personligt ansvar. Allting började bli för komplicerat, därför plockades mer folk in för att i demokratisk ordning fatta beslut. Man kallade det kollektivt ansvar, men det var för att sprida ut ansvaret på flera, för att undvika att någon ensam skulle behöva vara ansvarig.

Att svenska folket ska kunna begära kollektiv bestraffning är en omöjlighet när det gäller politiker, men från politiskt håll är det helt okej att kollektivt bestraffa vissa grupper av invånarna. Det är en del av den svenska modellen och vad den åstadkommit är ingenting annat än att kunna sätta press på invånarna att jobba. Som det nu är räcker inte de som har ett arbete till, att försörja vårt kostnadskrävande välfärdssamhälle.

För att vårt politiska system ska kunna överleva, får inte invånarna vara arbetslösa eller sjuka, den som inte arbetar ska inte heller äta. När det visar sig att politiker av skilda anledningar inte jobbar som i det senaste uppmärksammade fallet, är Margareta Larsson bara en i mängden. Massvis med personer har på grund av politiska beslut kunnat lyfta ersättningar och leva livets glada dagar. Varför ska avdankade eller politiska vildar kunna lyfta väl tilltagna löner på invånarnas bekostnad?

För att slippa avlöna personer som fullständigt saknar samvete och lyfter löner de inte ska ha utan att straffas, halvera riksdagen redan inför nästa mandatperiod. Kvar bör då bli någorlunda vettiga personer som förhoppningsvis tar sitt jobb på fullaste allvar. Att en massa människor som partierna utsett sitter i riksdagen och trycker på ja eller nej knappar efter direktiv från partiledningar, har ingenting med demokrati att göra.

När inte pengarna räcker till för att ha anställda inom skola, sjukvård, polis och ett försvar som gör skäl för namnet, är det någonting som inte behövs som kostar pengar. Det märks inte om en politiker är borta från "jobbet", men på arbetsplatser märks det. Bor vi i dårarnas paradis?

Tyvärr är det byråkratiska samhälle som skapats en följd av den vänskaps- och lojalitetskorruption som skapat jobb som måste försvaras. I hela vårt land finns politiskt tillsatta chefer över kvalificerade chefer anställda på sina kunskaper och meriter. Vi har helt vanliga personer som beslutsfattare och som ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Är det undra på att det mesta faller sönder och samman?

Nästan varje dag hör man någon politiker tala om hur viktigt det är med utbildning. Någon utbildning krävs inte för att vara en välbetald politiker, det räcker med en partibok och att vara lojal mot den högsta politiska ledningen. Svenska folket har under åren avlönat massvis med ja-sägare, som med rymligt samvete blundat för att många människor drabbats ekonomiskt.

Det låter vackert när man talar om att folkviljan styr, men när de två största partierna tillsammans bara lockar hälften av väljarna, kan de på egen hand inte uträtta mycket utan att kohandla med en eller flera småpartier. Dagens regering visar hur förödande ett samarbete med ett pyttelitet parti kan bli och invånarna kan inte göra ett dugg åt det hela.

Från politiskt håll gnälls det över, att invånarna visar sitt missnöje genom att sympatisera med SD. Det visar att alla partier utom SD, inte förstått hur trötta många är på det styrelsesätt vi har och hur de gamla partierna håller varandra om ryggen. Moderaterna lappkast när det gäller invandring och flyktingar har lockat tillbaka några från SD, men huvuddelen av SD:s väljare är inte rasister utan missnöjda med det politiska etablissemanget.

Det block som vill ha makten efter nästa val, måste ha lösningar på de problem som kommer att hänga kvar vid nästa val. Vårt så kallade välfärdssamhälle är alldeles för dyrt att administrera och invånarna är inte beredda att betala för en sekunda vara. Risken finns att många kommuner ute i landet hamnar i problem de själva inte kan lösa.

Att under fyra år ha en regering som inte håller måttet är en alldeles för lång tid, det sista året ägnas bara åt röstfiske inför valet med löften som inte kan hålls. Det är dags att reformera och rationalisera vårt land, men den uppgiften är övermäktig för politiskt tillsatta personer. Jag är minst sagt orolig för det växande missnöjet bland invånarna, det borde våra politiker också vara.