Under de senaste åren har många framtidsdrömmar
krossats genom politiska beslut och en hårdare attityd mot de som drabbas av
långvarig sjukdom. De riktigt gamla pensionärerna med usla pensioner får skylla
sig själva, eftersom de klamrar sig kvar vid livet. Men visst gör dagens
åldringsvård sitt bästa, för att gamlingarna inte ska bli så långlivade.
Det är först när vårt så kallade välfärdssamhällets
avigsidor drabbar våra politiker, som det kommer att hända någonting. Med det
menar jag att ekonomiska skäl gör att politiska företrädare inte kan
särbehandlas vid nedskärningar, eftersom de är en kostnad som inte kan
försvaras. De välutbildade som behövs inom verksamheterna måste prioriteras vad
gäller löner och arbetsförhållanden, politiker behövs inte för att
verksamheterna ska fungera..
Just nu kivas det om beslut att få ordning på torpet,
men vad som än läggs fram sågas av de politiska motståndarna som anser sig veta
bättre. Men så är det ju inte, alla är stora i orden men liten på jorden. Det
har klagats mycket från inte minst Moderaterna om de bidragsformer som finns,
men var själva pådrivande till det mest orättvisa bidraget någonsin i vårt land,
jobbskatteavdraget. Ett bidrag till människor med ett arbete och en inkomst,
hur tänkte egentligen den borgerliga regeringen?
Till och med Borg har erkänt sig varit alldeles för
naiv när det gällde finansiera och skapa nya jobb. Men en massa skumraskfigurer
har kunnat sko sig på de idiotiska försöken att få folk i arbete. Det hade
varit betydligt billigare för invånarna om de arbetslösa fått syssla med en
hobby i lugn och ro, istället för att jagas av Arbetsförmedlingen och
Försäkringskassan. Antagligen hade folk varit friskare också.
Många beslut har fattats som visar på okunskap om
livet utanför maktens korridorer. Den okunskapen har skapat det minst sagt
kaotiska samhälle vi fått. En regerings uppgift är inte att styra invånarna i
en viss riktning eller pressa dem för hårt, den ska i möjligaste mån följa
folkviljan. Tyvärr når aldrig invånarnas önskningar de beslutsfattande, det är
lobbyisternas påtryckningar som styr det mesta.
Att politiker, politiskt tillsatta jobb och vårt
lands enorma byråkrati nu ifrågasätts är därför inte svårt att förstå.
Neddragningar av det invånarna betalar skatt för att få utfört har varit det
stora misstaget som väckt frågan om så många heltidspolitiker verkligen behövs.
Politiker, byråkrater och administratörer upplevs som en ekonomisk börda för
invånarna och kostnaden växer för varje år.
Av någon underlig anledning har politiker blivit en
del av etablissemanget, det vill säga de som kan leva ett behagligt liv utan
penning- eller pensionsbekymmer. De rika och högavlönade har sett till att det
finns pengar när de blir äldre, men det är invånarna som betalar politikernas
pensioner. En gräddfil för de som satsat på politiken utan att folket kunnat
säga sitt strider mot det vi sägs vara, en demokrati där folkviljan ska styra
besluten.
Politik har från idealister som brunnit för att
förändra samhället, övergått till att bli en grupp av människor som lever i en
värld av inbördes beundran. En duktig debattör och retoriker väcker beundran
både bland partikamrater och politiska motståndare. Politik har blivit samma
sak som stå upp komik och alla medel börjar bli tillåtna för att få folks
uppmärksamhet.
Men vad det egentligen handlar om är en mycket stor
grupp människor, som helt saknar verklighetsförankring. Som det här med att
många gamla har usla pensioner, vilket politiker ställer sig frågande till. Inte
ens vår socialförsäkringsminister har insett allvaret. Efter de larmrapporter
som presenterats senaste året, ställs antagligen följande fråga när ministrar
och riksdagsledamöterna minglar mellan voteringarna: Känner du någon som har så
dålig pension som det sägs?
Eftersom de inte känner till någon, kommer de till
slutsatsen att det måste vara en väldigt liten grupp. När rapporterna visat att
det rör sig om flera hundra tusen, har de svårt att ta det till sig. Det kan ju
inte stämma eftersom inte någon inom familjen eller vänkretsen drabbats av usel
pension eller sjukdom som fått privatekonomin raserats. Det finns därför ingen
förståelse för att många tvingas uppsöka soppkök för att inte svälta ihjäl.
Ändå är det vad som händer just nu i det land som anses vara ett högt stående.
Vad det handlar om tycks vara en form av förnekelse
av den kärva verkligheten, vad alla försämringar handlar om är bara illvilliga
rykten. Visserligen hade hela det politiska etablissemanget fel i kritiken mot SD:s
propaganda, vårt land kunde inte ta emot hundratusentals flyktingar med öppna
armar.
Men nu är de här och alla måste hjälpas åt att skapa
en framtid för alla dessa människor. Det är bara rasister som talar om vilka
uppoffringar invånarna kommer att tvingas till och vilka följder det kommer att
få till och med på kort sikt. Men någonting de förbisett är hur det kommer att
påverka det politiskt skapade samhället.
Ingenting varar för evigt brukar man säga och visst
är det så. Våra heltidspolitiker har säkert svårt att tänka sig hur det skulle
bli om den tryggheten, både den sociala och ekonomiska skulle tas ifrån dem. Hur
passar en avdankad politiker in i det nya högteknologiska samhället? Frågan är
befogad eftersom vi redan kan se slutet på det skyddade liv många politiker
levt sedan de tagits upp i "familjen" och tilldelats
förtroendeuppdrag.