Trots relativt få vettiga ord i vårt språk, sägs det mycket dumheter.

Att önskedrömmar blir uppfyllda, är bland det värsta som kan hända en människa. När det händer uppstår ett antiklimax, en tomhetskänsla. För många är mål som sätts upp drivkraften att orka jobba och ta de smällar som tyvärr hör till att leva ett liv.

Kanske är det meningen att inte våra drömmar ska förverkligas, det är ju så poltik tycks fungera. Skulle mot alla odds de makthavande politikerna lyckas skapa det perfekta välfärdssamhället, skulle det inte längre finnas något att locka väljarna med.

När ett samhälle istället för att utvecklas till det bättre bär iväg åt rakt motsatt håll, händer någonting som aldrig tagits med i beräkningarna. Det blir inte en maktkamp mellan de politiska  partierna, utan en kamp mellan alla politiker oavsett partifärg, som tvingas kämpa för sin överlevnad. Finns det inte pengar till det folk betalat in skatter för att få, finns det inte heller pengar till politiska företrädare.

De orättvisor som finns har skapats genom politiska beslut, det är inte invånarna som försatt landet i det läge som på sikt är ohållbart. Politiska beslut har skapat den kris vården och skolan befinner sig i, vilket bevisar att vårt politiskt skapade samhällssystem hotar det som en gång byggdes upp med hjälp av världens högsta skattetryck. Det i sin tur bevisar att skatter inte är lösningen, det blir bara fler som avlönas med skattepengar.

Misstron mot vad politiker och det politiska etablissemanget kan göra för invånarna har växt de senaste åren. Kanske började det redan när det politiska etablissemanget gjorde gemensam sak mot SD. Det gjorde en stor del av invånarna rent ut sagt förbannade.

Alla har rätt att uttrycka sin åsikt, om den inte är politiskt korrekt har ingen som helst betydelse enligt de demokratiska regler vi har. Utan de uttalanden de etablerade partierna då gjorde att alla som sympatiserade med SD var rasister, hade partiet knappast kommit in i riksdagen och blivit så stort som det nu är.

Men SD:s framgång har visat att våra politiker underskattat invånarnas värderingar om hur vårt samhälle bör fungera. För min del ser jag det som nu sker inom MP och ett KD som fortsätter krympa, som början på en förändring av den politiska styrningen av vårt land. Kriserna avlöser varandra inom de offentliga verksamheterna, de makthavande har helt enkelt tappat greppet om det som händer.

Ja, egentligen har de inte tappat greppet, de har överhuvudtaget inte kommit sig för med att försöka få grepp om det komplicerade samhälle som växt fram. Det saknas läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser och en armé som ska skydda landet. Bristande underhåll hotar landets infrastruktur genom att vägar och järnvägar förfaller. Att det blivit så är ett politiskt misslyckande utan like och kan inte bortförklaras. Problemen kan inte lösas genom fler i  arbete och att skatterna höjs, det är mycket mer komplicerat än så.

Nu visar det sig att våra stora hyllade företag betalar lite eller ingenting alls i skatt. Istället för att bli upprörd över företagens sätt att undvika skatter, borde vår finansminister bli det över att de sämst ställda beskattas alldeles för hårt. Visst är det fruktansvärt att sjuka och pensionärer betalar högre skatt än många storföretag, men att ge bidrag till de med ett arbete måste ses som en lika stor skandal.

Huvuddelen av de som inte kan arbeta av skilda anledningar, har inte själva valt den situation de hamnat i. Ingen människa kan rå för om de blir sjuka eller gamla, det var därför trygghetsförsäkringarna kom till en gång i tiden. Det märkligaste är ändå att människor kan utförsäkras av en myndighet i folkets tjänst och att detta sker med stöd av politiska beslut.

Nya skatter kommer inte att lösa någonting av de problem som finns. Vad som däremot kan hjälpa till ekonomiskt är att antalet människor med förtroendeuppdrag och politiskt skapade jobb som avlönas med skattepengar reduceras till ett minimum. Att hänvisa till att utan alla dessa politiskt aktiva skulle vi inte fungera som en demokrati är rent nonsens. Det är nuvarande politiska styrelsesätt som är ett hot mot både ekonomin och vår demokrati.

Den demokratiska processen tar inte bara tid att komma fram till ett beslut, när det är dags för beslut visar det sig att förutsättningarna ändrats. Många beslut har därför fattats med utgångspunkt från någonting som inte längre gäller, vilket fört vårt land till den punkt vi är i dag. Vad dagens beslut kommer att få för konsekvenser blir vi inte medvetna om förrän det är försent.

Under Almedalsveckan har vi lärt oss att alla partiledare kommer att veta exakt hur vårt lands alla problem ska lösas. Men när de väl får makten att göra vad de lovat, gnälls det istället över att pengarna saknas. Vad vi äldre lärt oss är att det aldrig kommer att kunna betalas in tillräckligt med skatter, de äts nämligen upp av de ständigt ökande kostnaderna för vår enorma byråkrati.

Politiker är inga handlingsmänniskor, de är pratkvarnar. Osökt  får det mig att tänka på den gamle satirikern Robert Storm Pedersen (Storm P) som en gång skrev: Det är lustigt att det med de relativt få ord som finns i språket, går att säga så många dumheter.