Livet är vad som händer dig medan du planerar vad du ska göra.

Under de senaste åren har många framtidsdrömmar krossats genom politiska beslut och en hårdare attityd mot de som drabbas av långvarig sjukdom. De riktigt gamla pensionärerna med usla pensioner får skylla sig själva, eftersom de klamrar sig kvar vid livet. Men visst gör dagens åldringsvård sitt bästa, för att gamlingarna inte ska bli så långlivade.

Det är först när vårt så kallade välfärdssamhällets avigsidor drabbar våra politiker, som det kommer att hända någonting. Med det menar jag att ekonomiska skäl gör att politiska företrädare inte kan särbehandlas vid nedskärningar, eftersom de är en kostnad som inte kan försvaras. De välutbildade som behövs inom verksamheterna måste prioriteras vad gäller löner och arbetsförhållanden, politiker behövs inte för att verksamheterna ska fungera..

Just nu kivas det om beslut att få ordning på torpet, men vad som än läggs fram sågas av de politiska motståndarna som anser sig veta bättre. Men så är det ju inte, alla är stora i orden men liten på jorden. Det har klagats mycket från inte minst Moderaterna om de bidragsformer som finns, men var själva pådrivande till det mest orättvisa bidraget någonsin i vårt land, jobbskatteavdraget. Ett bidrag till människor med ett arbete och en inkomst, hur tänkte egentligen den borgerliga regeringen?

Till och med Borg har erkänt sig varit alldeles för naiv när det gällde finansiera och skapa nya jobb. Men en massa skumraskfigurer har kunnat sko sig på de idiotiska försöken att få folk i arbete. Det hade varit betydligt billigare för invånarna om de arbetslösa fått syssla med en hobby i lugn och ro, istället för att jagas av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Antagligen hade folk varit friskare också.

Många beslut har fattats som visar på okunskap om livet utanför maktens korridorer. Den okunskapen har skapat det minst sagt kaotiska samhälle vi fått. En regerings uppgift är inte att styra invånarna i en viss riktning eller pressa dem för hårt, den ska i möjligaste mån följa folkviljan. Tyvärr når aldrig invånarnas önskningar de beslutsfattande, det är lobbyisternas påtryckningar som styr det mesta.

Att politiker, politiskt tillsatta jobb och vårt lands enorma byråkrati nu ifrågasätts är därför inte svårt att förstå. Neddragningar av det invånarna betalar skatt för att få utfört har varit det stora misstaget som väckt frågan om så många heltidspolitiker verkligen behövs. Politiker, byråkrater och administratörer upplevs som en ekonomisk börda för invånarna och kostnaden växer för varje år.

Av någon underlig anledning har politiker blivit en del av etablissemanget, det vill säga de som kan leva ett behagligt liv utan penning- eller pensionsbekymmer. De rika och högavlönade har sett till att det finns pengar när de blir äldre, men det är invånarna som betalar politikernas pensioner. En gräddfil för de som satsat på politiken utan att folket kunnat säga sitt strider mot det vi sägs vara, en demokrati där folkviljan ska styra besluten.

Politik har från idealister som brunnit för att förändra samhället, övergått till att bli en grupp av människor som lever i en värld av inbördes beundran. En duktig debattör och retoriker väcker beundran både bland partikamrater och politiska motståndare. Politik har blivit samma sak som stå upp komik och alla medel börjar bli tillåtna för att få folks uppmärksamhet.

Men vad det egentligen handlar om är en mycket stor grupp människor, som helt saknar verklighetsförankring. Som det här med att många gamla har usla pensioner, vilket politiker ställer sig frågande till. Inte ens vår socialförsäkringsminister har insett allvaret. Efter de larmrapporter som presenterats senaste året, ställs antagligen följande fråga när ministrar och riksdagsledamöterna minglar mellan voteringarna: Känner du någon som har så dålig pension som det sägs?

Eftersom de inte känner till någon, kommer de till slutsatsen att det måste vara en väldigt liten grupp. När rapporterna visat att det rör sig om flera hundra tusen, har de svårt att ta det till sig. Det kan ju inte stämma eftersom inte någon inom familjen eller vänkretsen drabbats av usel pension eller sjukdom som fått privatekonomin raserats. Det finns därför ingen förståelse för att många tvingas uppsöka soppkök för att inte svälta ihjäl. Ändå är det vad som händer just nu i det land som anses vara ett högt stående.

Vad det handlar om tycks vara en form av förnekelse av den kärva verkligheten, vad alla försämringar handlar om är bara illvilliga rykten. Visserligen hade hela det politiska etablissemanget fel i kritiken mot SD:s propaganda, vårt land kunde inte ta emot hundratusentals flyktingar med öppna armar.  

Men nu är de här och alla måste hjälpas åt att skapa en framtid för alla dessa människor. Det är bara rasister som talar om vilka uppoffringar invånarna kommer att tvingas till och vilka följder det kommer att få till och med på kort sikt. Men någonting de förbisett är hur det kommer att påverka det politiskt skapade samhället.

Ingenting varar för evigt brukar man säga och visst är det så. Våra heltidspolitiker har säkert svårt att tänka sig hur det skulle bli om den tryggheten, både den sociala och ekonomiska skulle tas ifrån dem. Hur passar en avdankad politiker in i det nya högteknologiska samhället? Frågan är befogad eftersom vi redan kan se slutet på det skyddade liv många politiker levt sedan de tagits upp i "familjen" och tilldelats förtroendeuppdrag.

De som kommer att leva vidare står inför förändringar som inte kan förutses. För många börjar redan nu livets lotteri, den som tror sig ha sitt på det torra kommer säkert att råka ut för obehagliga överraskningar. För visst är det som Betty Talmadge en gång skrev: Livet är vad som händer dig medan du planerar vad du ska göra.