Ingen är så dum att han inte då och då gör sig dummare.

Så kom äntligen värmen och man har fått någonting annat att klaga över. För klagar gör faktiskt svenska folket numera. I många fall finns anledning till det, det samhälle vi fått finns det mycket att klaga på, det är definitivt inte ett samhälle skapat för invånarnas bästa. 

Men missnöjet har fått många att visa att de fått nog, vilket verkar ha tagit de så kallade folkvalda på sängen. Det som hänt och nu händer är att de börjar resonera som så, att passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem. Det är vad sjuksköterskor, barnmorskor, lärare, ambulanspersonal, poliser, socionomer med flera gjort, det vill säga sagt upp sig i protest mot både löner och arbetsförhållanden.

För de politiska makthavarna hjälper det inte att vädja till de som står i begrepp att hoppa av om att vara solidariska. Nu råkar det vara så att de varit solidariska med sina arbetskamrater, men upptäckt att det inte alls förbättrat varken arbetsförhållanden eller löner. Det har däremot gett de politiskt utsedda företrädarna en respit från den oundvikliga kollaps, som kommer att bli resultatet av inkompetens och ett politiskt skapat system som inte passar in i vår moderna värld.

Inte förvånande hör och läser man politiska uttalande där svenska värderingar vävs in. Det är svårt att bli klok på vems eller vilkas värderingar det pratas om, men de överensstämmer inte med en majoritet av invånarnas. Tillkomsten av den borgerliga alliansen skapade ett vi och de, ett försök att få invånarna välja sida. Under alliansens år vid makten blev SD ett alternativ för många, eftersom båda blocken ansågs vara lika goda kålsupare. Nu krigas det hej vilt om en plats i den politiska sandlådan och ett privilegierat liv., Skillnaden mellan att vara rasist eller inte har suddats ut av Moderaterna..

Men larmrapporter om hur dåligt vårt samhälle numera fungerar duggar tätt. Det är därför dags att fråga sig varför vi betalar så höga skatter i vårt land och att de ändå inte räcker till. Skatter som egentligen är en betalning för de tjänster som stat, kommuner och landsting ska utföra. Med försämringar inom de offentliga verksamheterna och hot om skattehöjningar betyder det att vi måste betala mera för sekunda "varor". Men vem är villig att göra det?

Men vad beror det på att "varorna" blivit sämre? En alldeles för stor del av skatterna går till saker som de definitivt inte är avsedda för, vilket är anledningen till de kriser som utspelas inför öppen ridå inom inte minst sjukvården och skolan. Det har medvetet gjorts försämringar och neddragningar av kostnadsskäl för att ge utrymme åt fler politiska företrädare och administratörer. Alla dessa får sina löner och kommande pensioner från skattepengar, vilket gör det hela ohållbart. 

Vårt land har blivit alldeles för byråkratiskt och anledningen till det kan härledas till i demokratisk ordning fattade beslut. Olof Palme på sin tid ansåg att ingenting ställt till med så mycket elände, som i demokratisk ordning fattade beslut. Någon förklaring till uttalandet har jag aldrig läst eller hört, men den politiska beslutsprocessen är ett styrkebesked och har ingenting med demokrati att göra.

Genom den form av beslutsprocess som används, hänvisas till ett kollektivt ansvar. Fler partier har blivit inblandade i detta kollektiva ansvar, vilket SD får skulden för. När inget parti eller block kan uppnå egen majoritet, måste det till gränsöverskridande överenskommelser och kohandel. I efterhand vill partierna inte kännas vid dessa överenskommelser när de visar sig vara felaktiga, Genom detta förfaringssätt kan ingen ställas ansvarig, alla skyller på varandra.

Det är säkert en av anledningarna till det politikerförakt som många politiker säger sig känna av. I själva verket är det inte ett förakt utan en djup misstro mot vad politiker kan uträtta i en allt mer komplicerad värld. Inte minst hur politiska misstag skapat en uppdelning av invånarna i närande och tärande. Om inte alla invånare har samma värde och behandlas lika, är det lika bra att våra politiker slutar kalla vårt land för en demokrati.

Under åren har makthavande politiker omfördelat tillgängliga skattepengar för att få det hela att fungera. Pengar har tagits där de funnits och lagts där de fattats. Den möjligheten finns inte längre, vilket var anledningen till den borgerliga regeringens desperata utförsäljning av statliga företag och konfiskering av trygghetsförsäkringarnas pengar. Det satte inte bara kommande regeringar i en ohållbar sits, det var även början till slutet för det politiska maktsystemet.

De privatiseringar som gjorts kan inte ses som annat, än ett försök att skjuta över ansvaret på bemanningsföretag med mera. Man får en känsla av att de politiska misslyckandena att förvalta invånarnas skattepengar börjar bli besvärande, politisk styrning utan uppföljning leder till kaos. Just nu uppfattas politiker som blinda som ska leda blinda över en starkt trafikerad gata.

Det talas mycket om hur kriserna ska lösas, men väldigt lite om orsaken till de uppkomna kriserna. Vad är det som orsakat att läkare tvingas lägga ner så mycket tid på administrativa uppgifter att deras uppgift blir lidande? Samma problem finns inom skolan där lärare inte bara är underbetalda, utan också påtvingade administrativa uppgifter som inte har med deras egentliga arbetsuppgift att göra.

Det papperslösa samhället det talades om en gång, gäller snart bara det papper som sparas in när papperstidningarna tappar läsare och upplagorna minskar. Inom de offentliga verksamheterna däremot har det skett en fördubbling av pappersanvändning.

En anledning till att allt färre läser tidningar beror säkert på att allt fler lämnar skolan med bristfälliga kunskaper eller svårigheter att läsa och skriva. Under åren tycks det ha undgått våra makthavande politiker, eller så har de inte förstått allvaret i denna tragedi. Har talat med många ungdomar som med uppgiven röst talat om hur de måste fylla i blanketter och formulär i en aldrig sinande ström. De tvingas ta hjälp av anhörig om de har någon, annars måste de inför en handläggare tala om att de inte förstår vad som står på de papper de ska fylla i.

Många dyslektiker reagerar på kuvert med deras namn på som om de är pestsmittade. Många av dem öppnar inte ens kuverten, de vill inte känna sig dumma genom att inte begripa innehållet. Men de är inte ensamma, den byråkratsvenska som används har till och med våra politiker svårt att förstå. Ju krångligare desto svårare att ifrågasätta det som står i utskicken från myndigheterna.

Kan det vara så att politiska makthavare inte heller förstår den byråkratsvenska som används av anställda tjänstemän? Mycket pekar på att det verkligen är så. Drar man alla politiker över en kam – som de själva gör vid många uttalanden – finns inte kunskaper att förstå krångliga beslutsunderlag. Det skulle antagligen behövas någon som i klartext kan informera beslutsfattarna om innebörden i det de ska besluta om.

Den ståndpunkten är inte tagen ur luften, det finns de som kommit underfund med att många inte är så kloka som de själva tror. Man kan också vända på det som Stanislaw Jerzy Lec  gjorde en gång. Han skrev nämligen: Ingen är så dum att han inte då och då gör sig dummare. Tyvärr gäller det alldeles för många av våra så kallade folkvalda.