Är det dags att göra förberedelser inför domedagen?

Har vi tagit ut framtiden i förskott? Mycket tyder på det, frågan är hur dyr notan kommer att bli. Om svenska folket anser det alldeles för dyrt, måste det sparas in på någonting, det finns inget annat att spara in på än vår byråkrati och administration. Märkligt att inte våra politiker insett att det politiskt skapade kontrollsystemet är på väg att ruinera vårt land.

På något sätt känns tiden från andra världskriget och framåt som ett enda stort politiskt misslyckande. Vårt land hade ett enormt försprång framför alla krigshärjade länder som måste byggas upp igen. Alla trodde det skulle ta lång tid, inte minst dåtidens ofta nostalgiskt hyllade politiker på femtio- och sextiotalet.

Det försprång vi hade krympte snabbare än vad de politiska makthavarna ens kunnat drömma om och inom loppet av bara lite drygt tio år, var några länder ikapp och förbi. En felbedömning som har stått landets invånare dyrt.   

Redan andra halvan av femtiotalet började det märkas genom permitteringar vid exportföretagen, men varningssignalerna togs inte på allvar. Vårt land trampade på i ullstrumporna som om ingenting hänt. Kvinnorna hade börjat komma ut i arbetslivet, två kunde beskattas hårdare än en. Det kunde bara bli bättre. Trodde man från politiskt håll.

I slutet av sextiotalet lades det ut dimridåer för att dölja, att vårt land inte gick så bra. Allt började handla om politik och vi lade näsan i blöt när det gällde hur andra länder sköttes. Sedan kom löneökningarna på sjuttiotalet som blev till luft i plånböckerna. De flesta svenskar förstod inte vad det handlade om, men blev mer och mer medvetna om vad det innebar.

Folkbildningen som blomstrade under femtio- och sextiotalet började sloka. Under början på sjuttiotalet handlade teater och böcker om samhällsfrågor, vilket fick till följd att teaterbesökarna uteblev och bokförsäljningen minskade. Bonniers och FIB:s folkbibliotek gick i graven, de hade haft fina år med de folkliga berättarna, det nya vindarna blåste bort det gamla och det var vid den tiden vårt land tappade fotfästet helt och hållet.

De devalveringar vårt land tvingades till har inte kunnat repareras, de har hängt med genom åren. Allt gick på autopilot och Socialdemokratins gamla trogna sympatisörer började fatta att allt inte stod rätt till och partiet tappade sympatisörer. Men ingen vid den tiden kunde ens drömma om, att partiet skulle kunna hamna vid det senaste valresultatet. Det är inte bara partiledningen som funderar över hur det varit möjligt, att det en gång så stora partiet, kunnat göra denna kräftgång.

Svaret är kanske så enkelt att partiets företrädare började se sig själva som övre medelklass, i alla fall lönemässigt. Det skapades helt enkelt en klyfta mellan de förtroendevalda och de lågavlönade och sämst ställda i vårt samhälle, de som varit grunden för rörelsen. Istället började medelklassen och de rika strykas medhårs. Skillnaden mellan de olika partierna blev hårfin, alla partier nonchalerade de sämst ställda grupperna.

Synen på människans roll i samhället hade förändrats, av ekonomiska skäl fanns inte längre plats för empati, de började bli dyrt att driva vårt land. Alltså måste det sparas in på det invånarna betalat skatt för att få utfört, eller betalat in pengar till. Vissa måste offras för att bevara välfärden.

Det här bäddade för att ett parti som SD skulle kunna få fotfäste i svensk politik. De satte helt enkelt ner foten i en fråga som omedvetet grodde hos många som såg sina samhällen förändras. Så kallade folkvalda politiker talade sig varma för invandring och flyktingmottagning med en retorik som inte alls stämde överens med hur arbetslösa och sjuka behandlades.

Folk hade tidigare ruskat på huvudet åt vad våra politiker hade att säga, nu sades öppet hur många skulle vilja att vårt samhälle skulle vara. Livet är kort brukar man säga och ungdomar såg ett långt tröstlöst liv framför sig och började partaja, för att slå undan tankar på morgondagen. De politiska makthavarna hade skapat ett monster utan att vara medveten om det, allt fler hade blivit egoister och börjat se till sitt eget bästa.

Det här krockade fullständigt med vad politikerna kallar den svenska modellen. Politiker och tjänstemän i offentliga verksamheter har sedan ett vansinnigt beslut, inte något ansvar för sina handlingar, det har bäddat för det vi nu kan se. Många offentliga verksamheters personalpolitik blev att passar inte galoscherna, är det bara att kliva ur dem.

Vem hade kunnat tro att ett beskedligt folk som svenskar haft rykte om sig att vara, skulle kliva ur galoscherna som inte passade? De som stuckit ut mest senare år är sjuksköterskor, lärare och poliser som fått nog, många fler som fått nog skulle också göra det, om inte räkningarna hopade sig varje månad. Allt hänger med andra ord i en skör tråd som kan brista närsomhelst.

Många svenskar lever i dag på marginalen, det vill säga inkomster och utgifter går jämnt upp varje månad. Fördyringar behöver inte bli mer än några hundralappar för att det ska bli obalans i privatekonomin. Risken för vad det kan innebära tycks nuvarande regering vara omedveten om, genom de åtgärder som föreslagits.

Höjs skatter på någonting, sprids de negativa effekterna som ringar på vattnat. I bästa fall är skattehöjningar ett nollsummespel, men långsiktigt glider vårt land djupare ner i dyn. Redan talas det om hur den stora flyktingmottagningen kommer att påverka vårt land i form av skatter, som kommuner och landsting kommer att behöva ta ut av invånarna.

Är svenska folket villigt att ställa upp och betala för de politiska misttag som gjorts? Jag tror inte det. Det betyder att det politiska etablissemanget måste förbereda sig för domedagen, det vill säga när invånarna ställer dem till svars för alla misstag som gjorts.

Bäst beskrivs detta genom ett citat av Jiddu Krishnamurti: Så mycket lidande förorsakas av tanklöshet – genom att glömma tänka efter hur en handling påverkar andra. Och det är vad det ökade missnöjet handlar om. I sin iver att förändra vårt samhälle, har det glömts bort hur besluten påverkar en mycket stor del av invånarna.