Politiker är en alldeles för stor tärande grupp, som svenska folket inte har råd med.

Upptäckte att väglaget knappast var lämpligt för en promenad, men blev rastlös av alla tankar om vart vårt land är på väg. För egen del spelar det ingen roll med den i det stora hela korta tid jag har kvar, men för barn, barnbarn och barnbarnsbarn, känns det verkligen oroande. Tydligen känner Miljöpartiets medlemmar samma sak och har fått kalla fötter.

Mig skrämmer det att Löfven ska ge efter för idiotiska förslag, för att ha kvar Miljöpartiet i sin regering. Om han inte gör det, vilket eller vika partier ska han då samarbeta med? MP:s medlemmarna ser det som att en fortsättning av partiet i regeringen, kan göra så att partiet åker ur riksdagen. Inga skada skedd skulle säkert en förkrossande majoritet av svenska folket se det som, MP är ett litet parti, som av många anses ha fördyrat många saker som är livsnödvändiga. Mest har det drabbat de svagaste grupperna i svårt samhälle.

Och i vår moderna värld handlar nästan allt om pengar. Riksbanken har under många år kämpat för att få upp inflationen till 2% med gamla beprövade metoder, men misslyckats kapitalt. De ekonomiska mekanismer som ansetts ligga till grund för stabila ekonomier, har visat sig vara baserade på gamla erfarenheter, som i dagsläget måste ses som mycket långt tillbaka i tiden. Vid den tiden teorierna såg dagens ljus, ansågs arbetslösheten vara ett instrument att kunna reglera överhettad inflation.

Så långt var det rätt tänkt, arbetslösa kan inte konsumera på samma sätt som de med ett arbete, men ändå har teorin visat sig vara åt helsike fel. Men regeringar världen över har trott att den ekonomiska politiken varit rätt, när den i själva verket skapat ett problem, som bara kan lösas genom ett sammanbrott och en nystart.

Låter olycksbådande, men när det gäller att få fart på inflationen när arbetslösheten är hög, finns varken något ekonomiskt eller politiskt recept att ta till. Åtgärder som gjorts ska mest ses som att blöta fingret och hålla upp det, för att känna hur vindarna blåser. När staber av ekonomer börjar improvisera, eftersom alla regler tycks ha satts ur spel, kan det sluta hursomhelst. Minusränta ansågs vara en omöjlighet, nu har många länder negativ ränta.

De flesta teorierna har utgått från att allt skulle bli bättre och bättre, att det därför måste finnas mekanismer för att motverka överhettning i ekonomin. Men det som är dåligt för staten med deflation, har visat sig vara räddningen för de svaga grupperna i samhället. Deflation är betydligt bättre för de svaga grupperna än inflation, eftersom prishöjningar hålls tillbaka. Naturligtvis finns det en hake även i det, företagen måste spara in på dyr arbetskraft för att kunna gå med vinst, enligt de förhoppningar börsanalytikerna skapar. Lite av katten på råttan osv.

Från fackens sida har man försökt bevisa att löneökningar inte påverkar inflationen, men ökade löner driver otvivelaktigt upp priserna för att kompensera de ökade lönekostnaderna. I slutändan är det kunderna som får betala genom ett högre pris, det är så det fungerar. Man kan säga att alla är förlorare, även de som får löneökningar.

Men visst har lönerna stigit för en del de senaste åren, andra står kvar och stampar på samma fläck som för tio år sedan. Det är anledningen till att själva balansen i det hela rubbats och stora delar av invånarna lever på vitt skilda villkor och därför undergrävs hela samhällssystemet. Det är samhällsklyftor som måste undvikas, annars uppstår inte bara missnöje, utan även obalans i ekonomin. För att hjulen ska snurra måste det konsumeras, men när allt fler får mindre pengar att handla för, hamnar allt i en nedåtgående spiral.

Att vi befinner oss i en nedåtgående spiral beror på klyftorna mellan rik och fattig har blivit större, det börjar de flesta ekonomer vara ense om. Men den smygande minskning av konsumtionen vi nu ser resultatet av hade ingen räknat med, därför har det vinstrally som pågår förvärrat det hela. Nu är vi inne på det sista desperata försöket, det är de negativa räntorna ett bevis på.

En desperat åtgärd som inte finns med i de gamla ekonomiska teorierna, vilket gjort att även skickliga ekonomer hamnat på djupt vatten. Dessutom driver de låga räntorna på lånekarusellen, som bara kan sluta på ett sätt, med en krasch. Därav den oro man kan märka hos många ekonomiska auktoriteter som förtvivlat försöker hitta lösningar.

Oavsett vad våra politiska makthavare säger, är risken stor att de inte kan hantera de enorma problem som ligger framför oss. Vi har en mycket stor inflyttning genom invandring och flyktingmottagning, men också en utvandring av pensionärer med mycket god ekonomi. Pengar på kontor har de fått genom att sälja sina lägenheter eller fastigheter de haft under många år. Man kan inte se det på annat sätt än att råttorna lämnar det sjunkande skeppet. Den första smällen kommer kommunerna och landstingen att få ta.

Men det skapar också ett nytt allvarligt problem för staten. Fortfarande finns ränteavdraget kvar, med de nya betydligt högre lånen ökar statens kostnader. Ingen tycks tänka på att de nya ägarna tvingats ta stora lån som måste betalas. Amorteringskravet är bara ett slag i luften och väcker inga heta känslor, det kommer däremot den uppräknade fastighetsavgiften att göra. Kanske blir den till och tungan på vågen vid nästa val.

Som det varit sedan Göran Perssons sanering av statens och bankernas kapsejsade ekonomi, har pensionärerna halkat efter inkomstmässigt. Många bor kvar i sina gamla fastigheter. Nu har tillkommit grupper som inte är ålderspensionärer, men ändå halkar efter genom att inte få del av löneökningarna. Detta samtidigt som de med ett arbete får bidrag i form av jobbskatteavdraget. Det har gjorts skillnad på folk och det är vad allting nu handlar om.

Om man utgår från teorier om hur vårt samhälle skall utvecklas, blir människan bara en bricka i ett spel, eller ses snarare som arbetsmyror, som måste dra sitt strå till stacken. I sin iver att förändra vårt samhälle har politiker svalt de mest fantastiska påhitt genom påtryckningar från lobbyister, som talar om fördelarna att göra si och så. Det stora problemet är att de makthavande politikerna, inte alls har den kunskap som krävs, för att sålla bort det som inte är bra för invånarna.

Man kan kalla våra politiker naiva eller helt enkelt godtrogna, men det hela bottnar i bristande kunskaper, vilket vi genom på grund av vårt "demokratiska" system hur de får sina uppdrag, inte kan göras någonting åt i nuläget. De kan med andra ord ses som amatörer, som ständigt har att mäta sig med professionella, vilket måste ses som en hopplös kamp.

Vem som helst kan bli politiker utan någon högre utbildning. Förr i tiden var inte det något problem, då använde politikerna sunt förnuft och vägde för och emot. Vårt land var tämligen isolerat från de strömningar som fanns utomlands, men våra politiska företrädare har varit snabba att ta ställning till vad som hänt i andra länder, men bagatelliserat de problem som under många år funnits i vårt eget land.

Nu sitter våra politiker i en rävsax de inte kan ta sig ur, utan att förlora ansiktet. De kan inte erkänna att det mesta styrs av tjänstemän, som tar fram alla beslutsunderlag. Det ifrågasätter våra politikers existens och den extra kostnad det åsamkar invånarna. Det är bedrövligt hur landet har misskötts och invånarnas skattepengar runnit mellan fingrarna både inom regeringen och de offentliga verksamheterna. Om pengar har fattats har skatter höjts eller avgifter hittats på. Inga protester har nått upp till de makthavande, svenska folket har aldrig öppet opponerat sig mot politiska beslut och de få som vågat höja sin röst har tystats ner.

Bäst kan man belysa det här med avsaknaden av debatt om invandring och nu flyktingmottagning. Det politiska etablissemanget har lagt ner ett enormt arbete på att lägga locket på. Motståndare till invandrings- och flyktingpolitiken har kallats rasister eller idiotförklarats. Det är det största politiska misstag som gjorts i vårt land och konsekvenserna kan inte ens överblickas. Tiden kommer att visa vem som har rätt, men det är en chanstagning som kan betyda att hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem brakar ihop.

När någonting händer som faller utanför ramarna av de normaliseringar som det allt oftare talas om, står hela det politiska etablissemanget handfallen och vet inte vilken fot de skall stå på. Problemet är att ingen vågar sätta ner foten, så bägge fötterna befinner sig hela tiden i tomma luften. Många missnöjda och kritiska mot det politiska makt- och kontrollsystem vi har, fick blodad tand genom valutgången i Amerika. Precis som många ekonomer varnat för, är det de fattiga som nu revolterat, det hade nått en gräns då det inte kan bli sämre än det nu är.

Den inställningen har också många i vårt land, de som drabbats av långvarig arbetslöshet, utförsäkring av Försäkringskassan, eller de hopplösa sjukdomsfallen som till slut lett till sjukbidrag. Som grädde på moset har vi alla ensamstående med barn och pensionärer som lever under fattigdomsgränsen. Kan förstå att många politiker drabbats av skrämselhicka, först nu verkar det gått upp för dem, att det faktiskt är invånarna som i slutändan bestämmer.

Redan kan man läsa ledarskribenter som befarar att SD kommer att få runt tjugofem procent vid nästa val, den siffran kan vara i underkant. Det skulle betyda att SD blir största parti och de gamla partierna tvingas ta skeden i vacker hand. Om de inte gör det vet ingen vad som kan hända. Hur de etablerade partierna ska kunna blidka väljarna under de två år som återstår till valet ser i dagsläget hopplöst ut. Hur gör man när allt blivit åt helsike fel? När varje beslut möts av misstro från en ständigt ökande grupp av väljarna, gäller det verkligen att börja lyssna hur invånarna vill ha det.

Den bild som framträder är hur grundlurade svenska folket blivit, vilket många upptäckt men inte kunnat göra någonting åt. Ja, om man bortser från de som missnöjesröstat på SD och som med all säkerhet fler kommer att göra. Förlorare kommer att bli de två stora partierna, vilket visar hur bräcklig vår demokrati är i nuläget. Det kan gå så illa att inte ens de två största partierna tillsammans når upp till fyrtio procent.

Från regeringshåll har det matats på med att vi solidariskt måste ställa upp för människor i nöd. Men det skjuts i sank av, att så många människor lider större nöd än de flyktingar som kommit till vårt land. Människor som slitit och byggt upp vårt land med sina skattepengar, räknas istället som en ekonomisk belastning. Vänder man på det hela är politiker och politiskt skapade jobb, en enorm belastning för invånarna.

Skulle antalet politiker och politiskt skapade jobb minska kraftigt, skulle inte invånarna märka någon skillnad. Ser man dessutom till vad våra politiker och de politiskt skapade jobben kostar, är det en alldeles för stor  tärande grupp, vi inte har råd med i framtiden.