Hungriga vargar jagar bäst.

Var det bättre förr? Om man bortser från den standard vi nu har, är det någon skillnad? Vid en tillbakablick sextio år i tiden, jobbade vi längre genom sex dagars arbetsvecka och lönen var ingenting att hurra över. Men med lite eftertanke räckte pengarna till mera än vad de gör i dag. Vi uppfostrades till att inte slösa med pengar, vilket sitter i ryggmärgen på de flesta äldre i dag. Så visst finns en skillnad, dessutom mår människorna sämre i dag än för sextio år sedan.

Det är inte bara de gamla som mår sämre, även de som är mitt uppe i arbetslivet pressas så hårt att varken psyket eller kroppen klarar av det hårdare samhälle som skapats. För att många offentliga verksamheter ska fungera, krävs övertid av personalen, det blir billigare än att plocka in mer personal.

Det är dyrt att ha anställda i vårt land, inom de skattefinansierade områdena oerhört dyrt för invånarna. Det är ur den gemensamma kassan lönerna till största delen tas. Den allt mer pressade arbetssituationen som för många leder till förslitnings- och utmattningsskador på medelålders människor, visar därför att någon räknat alldeles åt helsike fel.

Man får en känsla av att de budgetar som upprättas först tar hänsyn till vad den politiska styrningen och administrationen kostar, det som blir över är vad invånarna får tillbaka i form av den samhällsservice de betalar för genom sina skatter. Förhoppningsvis inser även de som har politiken som yrke, att det är ohållbart. Det har gått för långt helt enkelt.

Det är inte bara de riktigt gamla med usla pensioner som nu börjat höja sin röst, utan även de som varit pensionerad runt tio år har fått det sämre undan för undan. De ser alla effekten av att pensionspengar konfiskerats och att pensionerna inte följer löne- och prisutvecklingen. I ett annat land skulle det blivit upplopp och politikerna fått löpa gatlopp. Men den uppfostran alla äldre fick, har det inte gått så långt.

När nu pensionärerna kommit på hur de kan revoltera men ändå vara anonyma, har de visat sitt missnöje vid valurnorna. Skillnaden mot tidigare är att många pensionärer den senaste tiden, öppet säger att de kommer att rösta på SD vid nästa val, om de lever. För de som kommit upp i åren finns ju ingen garanti för det. Men oavsett om de lever eller inte, är det en förlorad röst för något av de andra partierna. 

För mig verkar det som att de politiska partierna ängsligt stirrar på opinionssiffror och försöker locka väljare med vad de tror vara rätt. Det finns kommunikationsavdelningar som följer strömningarna på de sociala medierna, men ingen uppsökande verksamhet ute i verkligheten.

Regeringen Reinfeldt visade med all tydlighet hur Moderaterna ser på invånarna. För sjuka och arbetslösa skulle vi inte öppna våra hjärta, istället skulle de bestraffas. Det var lata och inbillningssjuka människor som levde gott på bidrag. Genom sig själv känner man andra, brukar man säga.

Moderaterna talesperson kräver nu att sjuka måste sättas åt ännu hårdare. Det väcker frågan om varför de som drabbas av sjukdom och det idiotiska beslutet, ska vara med och betala dessa politikers löner? Moderaterna har valt en hårdare linje, det bevisar den nya skandalen som ledningen snabbt tvingades ta hand om. Det finns en gräns även för det svenska tålamodet, antagligen har den redan passerats.

Det florerar så många förslag från politiker från alla partier, att de klart och tydligt visar att de inte anser sig vara i folkets tjänst, därför ska de inte heller ha förtroendeuppdrag. Det måste införas en gräns för att politiker bara får sitta kvar högst två mandatperioder, sedan ska de vara produktiva och närande för samhället. Som politiker är de bara en tärande grupp, som belastar de allmänna skattemedlen.

Har hört politiker säga det och läst ledarsidor som skrivit, att vårt land som tåget, så allt borde vara frid och fröjd. Men man brukar säga att en motor går som bäst, innan den är på väg att skära ihop, det borde alla tänka på. Och att ta ut någonting i förskott straffar sig alltid.

Det misstroende som finns mot våra politiker är självförvållat, de har visat sig inte alls kunna hantera det komplexa samhälle som är på väg att växa fram. Eftersom de offentliga verksamheterna numera drivs enligt företagsmässiga principer, måste det även finnas ett personligt ansvar.

Beslut som kostar invånarna miljontals kronor ska inte kunna sopas under mattan, de måste bestraffas. Det är en skam att våra politiker efter titeln politiker, kan lägga till u.p.a., det vill säga utan personligt ansvar.

Det som är märkligt är att inte de politiskt aktiva lärt sig någonting av det som hänt i vårt land. Våra politiker har inte fattat vad deras uppdrag går ut på, varför ska vi då ha förtroendevalda? Politiker är inget yrke och ska definitivt inte vara en trygg anställning, med förmåner livet ut. Tvärtom ska det ses som ett kall och kan alldeles utmärkt utföras ideellt. Hungriga vargar jagar bäst, de som ständigt har mat utan att anstränga sig, sover bort dagarna.