Världen är så stor så stor.

Vi är ett litet land, faktiskt pyttelitet i det stora hela, det vill säga i den globala värld vi nu ingår i. Trots vår litenhet har svenska politiker försökt framhålla vårt land som någonting alldeles extra, en förebild för andra länder. Men följer man utländska media, kan man bara läsa artiklar som mest kan ses som skadeglädje över de misslyckanden som radats upp på löpande band.

Anledningen till våra politikers iver att synas, kan bero på lillebrorskomplex. Allt som gjorts och sagts av våra regeringar under åren sedan Palmes tid, har varit för att väcka uppmärksamhet. Men samtidigt ett försök att skyla över vårt lands egna problem. Det har varit lite av den Amerikanska drömmen hos våra politiker, THINK BIG! Men att tänka stort betyder inte att man ska skapa en koloss på lerfötter, genom att göra landet mer byråkratiskt.

Vi har den mest effektiva politiskt skapade kontrollapparaten som håller reda på invånarna, men när det som nu gått till överdrift och det viktigaste för landet och invånarna totalt glömts bort, kan ingen förutse följderna. Den politiska klåfingrigheten har märkts mest genom polisens omorganisation, men också det idiotiska förslaget om att införa ett fåtal regioner, istället för de landsting vi nu har. Våra politiker borde ta lärdom av det som hänt med Karolinska, högmod går före fall.

Ja, högmod bör väl snarare ses som maktberusning, förmågan att kunna ändra på människors sätt att leva genom förändringar av vårt samhälle. Att det istället kan ställa till med den kaos alla nu kan se i form av sämre skola, vård, omsorg, polis och försvar, som är följden av att skattepengarna gått åt till löpande utgifter för den enorma byråkrati som skapats för att kunna bevara kontrollsamhället. Det är svenska folket som tvingas betala för alla vansinnigheter våra politiker ställer till med.

Eftersom det inte finns något personligt ansvar för politiker och tjänstemän inom de offentliga verksamheterna, ses invånarnas skattepengar som någonting politiska makthavare kan använda som de själva anser vara bäst. Det verkar som om politiker inte ens är medvetna om att det finns en lag de måste följa, i vilken det står att skattepengarna ska förvaltas på bästa sätt.

Skattepengarna  skulle ha använts till vad de är avsedda för, det vill säga skola, vård, omsorg, ordningsmakt och försvar, ingenting annat. Det betyder att det aldrig skulle ha uppkommit någon kris inom de uppräknade områdena. Dessa viktiga samhällsfunktioner skulle ha gått i första hand, de resterande pengarna skulle sedan använts till underhåll av exempelvis järnvägsnätet. Underhåll och byggandet av nya vägar, betalar alla fordonsägare till genom fordonsskatter, men även i det fallet har pengarna gått till annat.

Vad som visas inför öppen ridå är därför minst sagt genant för hela det politiska etablissemanget. Ett jättestort politiskt misslyckande och dessutom förskingring av svenska folkets pengar. Kassörer som förskingrat föreningars pengar får rubriker, men att makthavande politiker "förskingrat" hundratals miljarder nämns inte ett ord. Ändå är det precis vad som skett i vårt land.

Det märkliga är att våra media knappast ägnat den ständigt växande byråkratin någon granskning. Så här i elfte timmen har Aftonbladet börjat gräva i hur våra skattepengar slösas bort.  Den politiskt skapade myten att ju fler som engagerar sig politiskt, desto mer demokratiskt blir vårt land, har visat sig fungera tvärtom. I takt med att de som har politiken som yrke, samt de politiskt skapade jobben blivit flera, har uppstått någonting ingen tydligen räknat med, det blir allt mindre pengar över varje år till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Trixandet att få det hela att gå ihop har pågått i många år, det har bara varit en tidsfråga när det hela skulle spricka. Aftonbladets grävande om hur våra skattepengar slösas bort, visar hur lite en regering kan styra den enorma byråkratiska kolossen. Det är där fuskarna finns, inte bland de sjuka och arbetslösa. Det har skapats en bubbla som byråkraterna själva skapat, och det blir också de själva som sticker hål på den genom sina beslut.

När det nu pratas om att vi betalar alldeles för lite skatt för det vi kräver att få, måste även vår byråkrati sättas under lupp. Med bara lite sunt förnuft borde politikerna inse, att de inte kan bortse från vad vår enorma byråkrati och de själva kostar, istället för att dra in på av det som det betalas för. Men man ska aldrig underskatta de politiska makthavarnas dumhet, eftersom de inte har något som helst personligt ansvar för de beslut som fattas.

Tyvärr verkar det vara som en gammal journalist jag talade med, att så länge allting rullar på är allt frid och fröjd, men kärvar det till sig ... Våra skattepengar har ju under alla år av makthavande politiker använts till att köpa röster, eller bygga upp monument över sig själva genom utsmyckningar och andra iögonfallande saker. De flesta politiker är i dag chockade över att politikeryrket inte längre har någon status och att de möts av öppen misstro från invånarna.

Tyvärr har samma sak drabbat många papperstidningar och det beror inte bara på att allt färre läser, utan att vi blir informerade så snart någonting händer. Den senaste tiden har man kunnat läsa snyftartiklar från lokaltidningschefer om att utan dessa tidningar hotas vår demokrati. Det borde man tänkt på tidigare och gjort läsvärda tidningar med hjälp av skickliga journalister. Och framför allt, lyft fram de politiska misstag som gjorts och kostat invånarna pengar.

Med krympande upplagor satsades det på tidningarnas nätupplagor, som de som inte kunde tillgodogöra sig dessa, fick vara med och betala varje månad. Ingen hade ägnat en tanke åt att detta drabbade gamla trogna tidningsläsare, många av dem med dåliga pensioner. Som det nu är för alldeles för många, har tidningarna blivit kostnadsfråga. Med krympande sidantal och ibland nästan amatörmässig journalistik och gammal skåpmat när det gäller nyheter, är den värd sitt pris?

Tidningarna har alltså hamnat i samma sits som regeringen och det är ett verkligt dilemma, folk har börjat titta närmare på vad de får för pengarna. För tidningarna är det lättare att se läsarnas dom, för regeringen kommer det surt efter. Det finns ingenting som rättfärdigar att vi har bland världens högsta skattetryck, eftersom invånarna får allt mindre för pengarna.

Trots allt är hoppet det sista som överger oss människor. När våra politiska partier ska skrapa ihop spillrorna av de sympatisörer som finns kvar, blir de tvungna att lyssna på hur väljarna vill ha det. En påtryckare kan bli tidningarnas grävande journalistik som visar, att de politiska makthavarna tappat kontrollen över den skapade kontrollapparaten. För det är ju så, att även våra makthavande politiker måste se för att kunna tro.

God Jul!