Hur har svenska folket kunnat bli så grundlurad?

Man kan förstå att många känner rädsla över att bli gammal och inte kunna klara sig själva. För många äldre som lever under fattigdomsgränsen räcker dessutom inte pensionen till ett drägligt liv. Det har fått människor som fortfarande har runt femton år kvar till pensionen, att oroa sig för sina pensioner. Det är de som jobbar och sliter för att dagens pensioner ska kunna utbetalas, men de grubblar över vem eller vilka som ska betala deras pensioner.

Hur har svenska folket kunnat bli så grundlurad? Trots vetskapen att vårt land skulle få problem med en åldrande befolkning, har problemet sedan långt tillbaka skjutits på framtiden. Det fanns en optimism om att allt skulle bli bättre och det fanns gott om tid att ta hand om problemet. Läget skulle se helt annorlunda ut med ökad befolkning, för med fler i arbete skulle också skatteintäkterna öka. Naturligtvis en ren önskedröm, för omvärlden, vårt samhälle och invånarantalet förändrades, men inte som de politiska makthavarna tänkt sig.

För varje år framöver måste det nu skapas minst trettio tusen nya jobb inom det privata näringslivet, annars ligger de blivande pensionärerna illa till. De kommande åren kan vi räkna med att jobb försvinner på grund av den tekniska utvecklingen, en omöjlig ekvation att lösa. Kommer det inte in skattepengar måste de offentliga kostnaderna kraftigt skäras ner. Vissa grupper av de offentliganställda behövs för att utföra de tjänster invånarna betalar för, men alldeles för många är bara en börda för invånarna.

Det sägs att med stigande ålder blir man klokare. Egentligen handlar det om erfarenhet och den skapas av både egna och andras misstag. Som ung är det lätt att tro sig ha alla svaren, men efter hand visar det sig hur fel man hade. Men egentligen finns det bara rätt svar under en kort tid, vilket beror på att förutsättningarna ändras i takt med den tekniska utvecklingen och att vår värld förändras.

Och ändras gör även människorna av samma anledning, de tvingas anpassa sig till de nya förhållanden de ställs inför. Betydligt snabbare än de politiska makthavarna, som låter beslut stå fast, trots att de visat sig vara fel. Av den anledningen kan man se att gamla politiska beslut har en förmåga att kollidera med verkligheten. Det beror på att hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är resultatet av gamla sanningar. Det vill säga, det skulle kanske ha fungerat för trettio år sedan. Tyvärr har det betytt att hela det politiskt uppbyggda systemet blivit en okontrollerbar koloss på lerfötter.

Nu rullas upp av Aftonbladet hur skattepengar slösas av våra byråkrater, till och med Domstolsverket gör av med 40 miljoner om året av våra skattepengar på fullkomligt vansinniga saker. När ansvariga ställs mot väggen blir svaret att så har alltid gjorts. De nya generationer har tagit efter de gamla, vilket kan förklara vart skattebetalarnas pengar tagit vägen under åren.

Alla miljarder som tagits från pensionärerna har fått täcka upp för de ständigt ökade offentliga kostnaderna. Jag har många gånger påpekat att vårt land fungerat som det gamla lustspelet Ebberöds Bank, på grund av vad som händer när människor avlönas med skattepengar. Det försvar man får vid kritik mot politikers och höga byråkraterns höga löner är, att de  sannerligen betalar skatt på sina inkomster.

 Jodå, visst betalar de skatt på sina inkomster, men enkelt förklarat betalar i bästa fall de högst betalda bara tillbaka hälften. Varje år måste alltså denna obalans betalas på något sätt, dessa pengar har under åren tagits från försvaret, underhåll av vägar och järnvägar, utöver pensionspengarna som konfiskerats. Jobblinjen är ett sista desperat försök att rädda det som räddas kan.

Många av de som jobbar på "golvet" inom de offentliga verksamheterna, lärare, läkare, sjuksköterskor m.m. kan liknas vid elitidrottare. De pressas hårt, i många fall till sitt yttersta och drabbas därför av skador. Resultatet är det vi kan se i dag, men makthavande politiker ser bara pengarna det kostar när människor blir sjuka, inte vad deras direktiv till Försäkringskassan kan ställa till med.

 

Det kan vara förklaringen till den växande misstron mot vad politiker egentligen kan göra för invånarna. För att bevara det politiskt skapade kontrollsystemet får det inte bli några hack med minskade skatteintäkter. Men det är inte det invånarna betalar skatt för att få utfört som det ska dras ner på, det är administrationen som orsakar att pengarna inte räcker till.

Beslut som rör framtiden får ses som chanstagningar, eller helt enkelt samhällsexperiment som ingen vet vad det kan föra med sig. Alliansregeringen ändrade på de fastställda reglerna för trygghetsförsäkringarna, nuvarande regering verkar vara beredd att ytterligare sätta tumskruvar på de som råkar bli sjuka. Att många invånare blir sjuka är en fara för vårt lands välfärd, men nu växer skaran som anser att politiker är den största faran för invånarnas överlevnad.

Mest kan man höra det av äldre personer, många yngre verkar inte ha någon åsikt alls. Ett misstag de i dag gamla gjort, var att lita på de politiska makthavarna. Man kan förstå besvikelsen hos alla gamla, som under sina arbetsår betalat världens högsta skatter. Det var ju till en tryggad ålderdom de betalade, men deras pengar har förskingrats genom att pengarna använts till annat utan deras medgivande.

När pengar tas där de finns och läggs där de fattas, kallar makthavande politiker det för omfördelning. Nu finns inte längre några pengar att omfördela, tvärtom måste det betalas tillbaka till där det "lånats" pengar, som exempelvis försvaret och vårt järnvägsnät som förfallit under åren. Att staten ska ta över ansvaret för sjukvården och skolan kan vi glömma, det är inte bara en ekonomisk omöjlighet utan också en politisk..

Varför det finns ett misstroende mot våra politiker är därför inte svårt att förklara. Frågan är hur politikerna ska kunna återskapa förtroendet, för konsekvenserna av att inte göra det, kan bli förödande för dem själva.