En skrämmande fundering av en gammal man.

Vi svenskar sägs vara ett beskedligt folk som finner sig i det mesta. Svaret kanske vi fått i samband med alla uppropen på nätet, hotet från de makthavande har funnits under så lång tid att det blivit en vana. Det är först den senaste tiden människor har blivit medvetna om att de blivit skrämda att foga sig i de mest besynnerliga saker. Det är dags att även lägga till trakasserierna från våra makthavare och myndigheter till det bedrövliga som hamnat i rampljuset.

För de som hamnar i Socialkontorens, Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans klor, gäller det nämligen att stå ödmjuk med mössan i hand, precis som för runt hundra år sedan. Det förtäckta hotet är att rätta in er i ledet, annars rasar vårt välfärdssamhälle ihop. Sanningen är att det är det politiska makt- och kontrollsystemet som rasar ihop, men det har säkert de flesta kommit underfund med.

Jag tror inte våra politiker är medvetna om vilket ruttet samhälle som skapats, de lever i en helt annan värld och har helt tappat kontakten med sina väljare. Partistrateger tittar på opinionssiffror och försöker klura ut vad som kan ge politiska poäng, inte vad som är bra för alla invånare. Av den anledningen har landet splittrats i socialgrupper vi en gång indelades i, men även närande och tärande.

Det är inte många som med glädje går till jobbet, vantrivseln är utbredd inom många yrkesgrupper. Den drivkraft som finns att gå till jobbet är pengar, ett måste för att kunna överleva. Ändå är pengarna inte värda någonting om det uppstår brist på varor, vilket kan hända om ett kärnvapenkrig startar. Och risken för ett sådant krig ökar för varje dag.

Nu tror jag inte en atombomb ska slå ner i vårt land, om så sker beror det på att någonting gått riktigt snett. Vilket för all del inte är en omöjlighet, men chansen är liten. Men om Nordkorea verkligen kan nå Amerika med långdistansrobotar och gör allvar av sitt hot, skulle det bli en enorm förödelse i det stora landet i väster och det skulle påverka alla länder. Det skulle i princip betyda att vi får börja om som vi levde före andra världskriget.

Ett kärnvapenkrig skulle få världen att stå stilla ett bra tag och då skulle vi verkligen sättas på prov. Vi kan inte lägga upp ett lager hemma som räcker mer än högst några veckor, i affärerna skulle hyllorna gapa tomma efter bara några dagar. Vi har verkligen satt oss själva på pottkanten genom att ständigt anamma eller snarare tvingas att använda ny teknik för att spara tid. Och visst har utvecklingen gått framåt med rasande fart, men en sak som inte utvecklats i samma takt är människornas utveckling. Det verkar som om förändringarna varit för många och kommit för fort.

Nutidens människor tar sig igenom dagarna utan att tänka, de gör som de blivit tillsagda att göra. Den grupp rika som styr vår värld har totalt missat att ju större de är, desto tyngre faller de. Och faller kommer de förr eller senare att göra, den dag människorna inser att de är många fler och därför mäktigare.

Ett fåtal av de rika har fattat att vår värld drastiskt kommer att förändras, kärnvapenkrig eller inte. De har insett att stigande priser innebär att färre har råd att konsumera. Några av dessa rika har lejt ekonomer som följer upp de försök som görs med att prova på en statlig grundlön utan krav på motprestation. Tanken kan man förstå, ju fler som har pengar att spendera, desto mer bör det gynna dem i slutändan.  

Oron hos de rika beror på att världen över har människorna lånat alldeles för mycket pengar, som pressar deras ekonomiska utrymme att konsumera. De fattiga däremot har knappast pengar till det nödvändigaste, det är där hjälpen måste sättas in, inte skattelättnader för de rika. Men just orättvisa skattesystemet kommer att påskynda den process som redan börjat, det kommer att bli mindre pengar i omlopp. I takt med en oroligare värld kommer de rika att hålla hårdare i pengarna istället för att investera.  

Som alla säkert märkt handlar numera allt om pengar. En penningmaskin bankerna har makten över har skapat miljardvinster, nämligen utlåning av pengar. Bankerna har varit noga med att ha säkerhet för sina lån, men nu börjar det plötsligt handla om osäkra fordringar. Just osäkra fordringar i form av fastigheter eller bostadsrätter är vad som får bankledningar att få sura uppstötningar av oxfilén. 

Kommer nedgången att fortsätta och hur stort kommer raset i så fall att bli?

Det vi nu kan se i storstäder med fallande bostadsrättspriser är antagligen bara början. Priserna har styrts av tillgång och efterfrågan, men amorteringskravet har gjort att det nu handlar om invånarnas ekonomi. Alldeles för få har pengar till att betala de priser som begärs.

När en vara blir för dyr säljs den inte, är en gammal regel som visat sig vara tillförlitlig. När det händer startar det en reaktion som är svår att stoppa och kan då ge Kronofogdemyndighetens personal gråa hår. Följden kan nämligen bli personliga konkurser till följd av att lägenheter tvingas säljas med förlust. Visserligen en avdragsgill förlust så att skatten minskar, men det ger knappast någon tröst om den resterande skulden till banken är på flera hundra tusen kronor som måste betalas.

Det här kan innebära att staten, kommunerna och landstingen också står som förlorare. Det är betydande förväntade skatteintäkter som kan gå upp i rök. Det jag här målat upp har knappast våra makthavande politiker ägnat en tanke, ändå var det vad som hände i vårt land på åttiotalet. En tid då boräntorna steg till runt tjugo procent. Så visst kan det jag skrivit ovan hända. Det ledde så småningom fram till den beryktade saneringen av landets och bankernas urusla ekonomier i början på nittiotalet.

Än så länge håller sig villapriserna någorlunda stabila, men ett prisras skulle innebära stora problem för staten, genom att taxeringsvärdena måste skrivas ner. En omständlig procedur som verkligen kan skapa irritation hos fastighetsägarna. Enklaste sättet blir då att kassera nuvarande beskattning av fastigheter och presentera ett helt nytt som är rättvisare än dagens.

Att jag tagit upp det här beror på att våra politiker, aldrig kommer att varna invånarna för vad som kan hända. De kanske inte ens är medvetna om vad det kommer att innebära för deras del. Men en kris som den jag målat upp, skulle innebära enorma förändringar inom de offentliga verksamheterna, inte  minst för de politiska ledningarna. Det kan nämligen innebära att det inte finns pengar till deras löner.

Hoppas jag skrämt upp er som läser det här, kanske tillräckligt för att tänka efter hur ni själva kan skydda er. Eller varför inte att tänka över hur ni vill att ett framtida samhälle ska se ut och att leva i. För det är invånarna som tvingas ta hand om resterna eller snarare ruinerna och bygga upp vårt samhälle igen om någonting händer. Det jag skrivit kan nämligen mycket väl hända inom en mycket snar framtid.