Det politiskt skapade kontrollsamhället börjar nu mer och
mer ifrågasättas, det har ingenting med demokrati att göra. De verksamheter som
skatter byggt upp för att ta hand om invånarna, fungerar nu som verktyg och
påtryckningsmedel för staten. Försäkringskassans uppgift är inte att göra
bedömningar av sjukintyg och förkasta läkares diagnoser, de är till för att
betala ut de försäkringspengar som betalas in.
Vantrivsel på jobbet av skilda anledningar nöter på
människorna, de upplever det som ett tvång att gå till jobbet. Många plågar sig
dag ut och dag in för att inte kollegerna ska gå på knäna. De som inte längre
orkar känner sig som svikare, det är ju vad de politiska budskapet går ut på.
Alla måste dra sitt strå till stacken, annars ...
Efter andra världskriget var solidaritet en självklarhet,
alla hade minnen av trettiotalets massarbetslöshet och fattigdom. Vårt land var
ett av få som undgick krigets fasor och förödelse. Ingen behövde gå arbetslös,
till och med hemmafruar lockades gå ut i arbetslivet. Så här i efterhand kan
man säga att det inte var politiska beslut som skapade bättre
levnadsförhållanden för invånarna, det var invånarna själva som skapade dem genom
hårt arbete.
Tvärtom bäddade politiska beslut för devalvering av den
svenska kronan, lönehöjningar som åts upp av höjda skatter som fyllde plånboken
med luft. Vårt land har i flera omgångar levt över sina tillgångar och
invånarna har fått räta upp det hela. Den nystart som alla trodde var möjlig
vid saneringen av staten och bankernas urusla ekonomier, har visat sig vara
förödande för landet.
Har försökt dra mig till minnes om våra politiska makthavare
gjort någonting bra under åren sedan andra världskriget, men kommit fram till
att det mest slösats med invånarnas skattepengar. Vår byråkrati har svällt ut
till en koloss på lerfötter, alla uppkomna problem har försökt lösas genom höjda
skatter och ytterligare administration. Ingen politiker har tänkt på att deras
löner betalas med invånarnas skattepengar.
Moderaterna har alltid varit emot bidrag, någonting som
regeringar under åren kallat reformer. I själva verket har bidrag varit en
nödvändighet för många människor att ha tak över huvudet eller mat på bordet. En
mycket stor grupp i vårt land har levt under knappa förhållanden under
årtionden. En stor del av "bidragstagarna" fanns inom låglöneyrken,
som vid varje val lovades höjda löner.
Om någonting ska klandras för att vi aldrig fått rätsida på
de orättvisa löneförhållandena, är det den svenska modellen. Två procent
lönepåslag ger alltid den med lägsta lönen lägre löneförhöjning och mer till de
som tjänar mer. Varför både fack och politiker är så fixerade vid procent
istället för att fördela en pott efter behov är för mig obegripligt.
I takt med att det blivit allt dyrare att styra vårt land,
har de politiska makthavarna tvingats gå över gränsen för vad som kan anses vara
lagligt för att få fram pengar. Anledningen är att vårt land blivit alldeles
för byråkratiskt och gjort att administrationen urholkar de pengar invånarna
betalar för skola, vård, polisen osv. Med andra ord är det politiskt uppbyggda
kontrollsamhället på väg att leda landet in i en svårlöst ekonomisk kris. Det
är inte de stora inkomsterna som gör någon rik, det är de små utgifterna.
Trots att vårt land går som tåget just nu, behöver staten
pengar. Valfläsket som delas ut är inte en engångskostnad, utan någonting som
också påverkar budgetar framöver. Läste att de pensionärer som flytt landet nu ska
få en skattehöjning. Socialdemokraterna har alltid försökt utnyttja den svenska
avundsjukan, men det är ett tveeggat vapen
Men det kan ju vara så att regeringen befarar att en massa
välbärgade pensionärer kommer att fly från vårt land. I de flesta fall kommer
knappast fem procent höjning avskräcka, det kommer att kosta betydligt mer att
bo kvar i vårt sönderfallande land. För visst kommer det att ske
skattehöjningar till dess svenska folket säger ifrån på skarpen.
Det slog mig efter att ha tänkt efter en stund, att många
som tvekat att flytta till sol och värme, nu kommer att göra slag i saken. Alarmerande
uttalanden från personer som har perspektiv på vårt land, befarar det värsta.
Amorteringskravet ses som en beslut taget i panik, det borde oroa alla
invånare.
Allt kan hända så snabbt och för många gäller det att rädda
det som räddas kan.
De nyblivna pensionärer som sålt villor och lägenheter för
svindlande summor, har en buffert som gör att de kan klara sig i många år i ett
varmare klimat. Eftersom de dessutom kan få runt fyra procent i ränta på
insatta pengar i en del länder, uppväger det mer än väl den höjning regeringen
aviserat.
Kommentarer jag fått ta del av från personer som bor
utomlands, lutar det åt att många av dem kommer att röstskolka. De ser ingen
anledning att ge legitimitet åt vårt föråldrade politiska maktsystem. Det
politiska styrelsesättet har missbrukats genom att trakassera invånarna,
istället för att på bästa sätt förvalta skattepengarna.
Det politiska läget i vårt land väcker frågor om
minoritetsregeringar verkligen har mandat att fatta beslut. Invånarnas
fördelning av rösterna visar att de inte ser något parti de kan lita på att ser
till invånarnas intresse i första hand. Hörde en säga att det politiska
etablissemanget börjar likna den svenska vargstammen, där det är mycket mer
inavel än vad ens vargkramarna kunnat tro. Vad inavel kan innebära vet nog de
flesta eftersom det varit känt i alla tider.
Politisk obeslutsamhet och i många fall handlingsförlamning
har skadat landet många gånger. En anledning till att det blivit så är vårt
styrelsesätt med politiska makthavare. Till största delen består våra politiker
av "vanligt" folk, ett tvärsnitt av invånarna, vilket i sin tur
betyder att de saknar högre utbildning. Det är kunskaperna som inte räcker
till, men det erkänns inte.
Adolphe Monod beskrev det här på ett enkelt sätt. Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting. Vi längtar efter att få göra en stor gärning, men mäktar ej av misstro till egen kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar