Det blev ett längre uppehåll än jag tänkt mig men den tid vi tvingas genomleva har varit nedslående på många sätt. Inte minst genom att vi tydligt kan se de statliga myndigheternas oförmåga att sköta sina uppdrag och statsrådens obotliga optimism med vad de tror andra skall utföra. Naturligtvis har det här slagit hål på den utopiska bilden av ett välfärdsland dit tiden inte kunnat nå. Man kan förstå övriga länders reaktion och den utfrysning av svenska invånare många länder nu visar.
Kan inte tänka mig att vårt land gjort rätt och andra fel, dödstalen i vårt land talar sitt tydliga språk, att vi än en gång varit utsatta för ett samhällsexperiment. Naturligtvis kommer det när pandemin är över höra en massa så kallade politiska företrädare svära sig fria från ansvar. Allt negativa saker som händer efter helt galna politiska beslut, säger de själva är ett kollektivt ansvar. Visst är det så, väljarna som varit dumma nog att lägga sin röst på partierna är ansvariga, men så var det knappast tänkt att fungera i en demokrati.
Efter pandemin väntar kanske ännu en i höst, det är i alla fall vad många experter säger och som vi blivit medvetna det finns gott om. Trots alla dessa experter togs både vårt land och vår värld på sängen och någon som helst beredskap fanns inte. I mina ögon synnerligen märkligt. Men det är klart, de allra flesta av dessa är antagligen statligt anställda eller anställd hos privat aktör. Men samma gäller säkert för alla, de som vill ha sina forskarjobb kvar gör bäst i att inte vara visselblåsare.
Trots allt eländes elände fortsätter aktiebörserna som om ingenting hänt om man bortser från de senaste dagarnas djupdykning. När de stora aktörerna ser att det börjar brännas under fötterna försvinner de snabbt och tar med sig sina vinster. Antagligen har de fått förhandsrapport om företagens kvartalsrapporter och inser vad pandemin orsakat privatekonomin för många.
Enormt många företag är beroende av att människorna konsumerar och staten är medberoende. Av den anledningen hålls de stora företagen om ryggen men de som verkligen behöver stöd glöms bort. De som verkligen tillför staten skatter är, småföretag, äldre pensionärer och de med sjukbidrag. När äldreomsorgen lyckats ta död på många äldre blir det en dyrköpt läxa för regeringen, kommuner och regioner. Var så säker.
Landets invånare i arbetsför ålder då? Många permitterade och de som blivit av med sina jobb har kommit underfund med att resor till och från jobbet och även merkostnader för att jobba tar en stor bit av lönekakan. Många har kunnat jobba hemifrån och insett samma sak, plus att de kunnat tillbringa mer tid med familjen eller helt enkelt laddat batterierna som fram till pandemin var i det närmaste urladdade. I alldeles för många fall hade de tagit helt slut och tog inte emot laddning.
Företagen har insett att mänsklig personal inte är mycket att ha när det utbryter en pandemi, det är snart dags att de smarta maskinerna kommer till användning. Visst är det en dyr investering men genom avskrivningar betalar de sig själva fullt ut. Det är inga små skatteavdrag som kommer att göras. Dessutom går de smarta maskinerna att reparera när någonting händer, det är svårare med människor som går sönder, de blir en börda för samhället. Ja, så ser i alla fall de makthavande på sina invånare och indelas därför i närande och tärande.
Tror inte de så kallade förtroendevalda insett att de är en stor tärande grupp, kanske kommer det som en kalldusch när skatteintäkterna inte klarar av det styrelsesätt vi har och många av dem blir övertaliga. Det börjar på något sätt likna att kommandobryggan är full med folk som ropar befallningar, men det finns ingen besättning som kan utföra dessa. Om de när fartyget är på väg att ta in vatten och det unisont ropas alle man till pumparna, skall de stå kvar där och följa med i djupet, eller …?
Moderaten Lars Beckman avskyr basinkomst/medborgarlön och hänvisar ofta till Finlands försök. För en månad sedan publicerades utfallet av försöket men det har passerat obemärkt i vårt land. Kanske på grund av att det fanns många positiva besked och det vill knappast våra svenska politiker höra talas om. Men nu har även Kanada börjat dela ut pengar i någonting som liknar en statlig basinkomst, tydligen är det någonting regeringar blir tvungna till.
Men att folk skall få pengar utan motprestation, usch och fy om folk. Folk skall jobba även om staten måste betala för att de gör det. Den sociala biten att träffa arbetskamrater är viktigt för moralen. Visserligen sker det här med hjälp av ett förtäckt bidrag som skattebetalarna får betala, men det är ju för att undvika att folk lägger sig på sofflocket vi har en arbetslinje med krav på invånarna.
Som det ser ut blir det för vår del en lång natts väg mot dag. Vi ser inte ens en ljusning trots att vi nu är inne i den ljusa delen av året. Den som lyssnat vad Löfven och ministrar sagt är det svenska folket som inte tagit sitt ansvar genom att hålla avstånd och då inte minst till de gamla. Man kan fråga sig vad svenska folket egentligen betalar skatt för, inte är det då en väl fungerande skola, vård och omsorg. Vad är det som orsakar de svarta hålen i vårt lands ekonomi? Det borde de makthavande starta en utredning om. En transparant sådan så att även svenska folket får veta vad utredningen kommit fram till.
Vad vi sett så här långt är att svenska folket inte har haft någon att hålla i handen. Som vårt samhälle förändrats behöver inte heller invånarna det, att ha politiska företrädare är därför bortkastade pengar. Det är dags för en folkomröstning hur svenska folket vill att det skall se ut, politiska lösningar har gett oss ett samhälle som de flesta inte vill has och är inte värt ett ruttet lingon.
Förhoppningsvis kan svenska folket lära våra politiker att de är till för folket och inte tvärtom som de tycks tänka. Men det behövs tydligen mer än en viruskris för att de skall lära sig, den ekonomiska läxan kan däremot göra det. Det är rikedom som skall bekämpas, inte fattigdom på det sätt som nu sker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar