Vad blir det kvar av vårt land?

 För de som satsat på en politisk bana har det varit en trygg “anställning” där allt rullat på i sakta lunk. Många har varit med om att skjuta problem framför sig eftersom det funnits gott om tid. En åldrande befolknings enda problem var att människorna blev äldre, det kunde lösas genom att nöta ut dem i förtid och låta dem jobba längre. 

Kanske vi där har förklaringen till den höga dödligheten bland äldre under pandemin, de hade ju i alla fall inte lång tid kvar så … Tankar i den riktningen uppstår på grund av hur människor behandlas i vår moderna värld. Det finns ingen plats för gamla och sjuka, så många som möjligt måste ha ett arbete och försörja sig själva.

Men alla politiska företrädare då? Man kan knappast påstå att de försörjer sig själva, snarare är de en kostnad den moderna människan kan vara utan. Vår enorma offentliga sektor har blivit det tack vare en administration som växt ohämmat, men de som utför jobben räcker inte till. Det är inte lönsamhet vi skall kräva av de viktiga offentliga verksamheterna, det är att de fungerar som de skall göra.

Den ökade ekonomiska  bördan av fler byråkrater och administratörer fungerade så länge det var en högkonjunktur och hjulen snurrade på. Ekonomisk tillväxt var ju någonting som sågs som en självklarhet. Det var i den andan  nyliberalismens samhällsexperiment fick fäste och arbetsmarknaden förändrades. 

Det kan knappast byggas ett hållbart samhälle där vi har fått frilansare, gig-jobb och personliga tränare för att ta som exempel. Det vimlar av nonsens jobb som måste förlita sig till att någon betalar. Vad skall de göra som inte platsar hos bemanningsföretagen som växt tack vare att det inte är lätt för företag att göra sig av med personal vid neddragningar. Genom att utnyttja bemanningsföretag är det bara att säga upp avtalet. Det finns med andra ord en stor grupp välutbildade människor som inte har någon anställningstrygghet.

Den globala ekonomin är tack vare kriget minst sagt skakig, samma sak gäller aktiemarknaden. Vi äldre har lärt oss att när optimismen varit för stor blir det en korrigering. Egentligen handlar det när det gäller aktier, att de går ner till sitt rätta värde. Samma sak händer med fastigheter. 

Visst är ekonomin osäker, men det stundar en vinter där vi inte ens vet om elen räcker till i vårt land. Till det måste vi lägga den försämrade privatekonomin som i sin tur sprider sig till tjänsteföretagen. Faktum är att ingen ens vågar gissa sig till hur illa det kan bli,

Nu råkar det vara så att de med ett arbete inte bara försörjer sig själva, de försörjer även de som ser sig som politiska företrädare, byråkrater och administratörer. Företrädare i riksdagshuset som omger sig av en hel stab med tjänstemän som också avlönas med skattebetalarnas pengar. Vad man kan förstå är det en tidsfråga hur länge invånarna orkar med denna ekonomiska börda.

Kan förstå om många politiker nu tänker att ha makt att besluta i dagens läge, innebär att få ett helvete på köpet. Det går inte längre att skjuta problemen framför sig, det gäller att kavla upp ärmarna och jobba. Inte vända på alla stenar som vanligt utan se problemen i ögonen och se till att det händer någonting.

Det politiska samhälle som skapats hade inte räknat med betydligt sämre tider. Arbetslinjen har stöd till och med hos Socialdemokraterna, som borde värna om de svagare grupperna. Eftersom de inte gjort det är vi på väg att få ett nytt arbetarparti, nämligen SD. Men det blir inte lätt för SD att infria de löften som getts, det finns många byråkratiska hinder och lagar som försvårar.

Men hur kommer det att gå med arbetslinjen? Risken är stor att vi kommer få hög arbetslöshet på grund av minskad konsumtion. Det är ju inte bara affärsföretag som känner av minskad försäljning utan även producenter och de som fraktar varorna och även de gör att fler drabbas. Just in time som till och med de offentliga verksamheterna tagit till sig, kan bli så att det kommer när det kommer. Om det beställda kommer överhuvudtaget. 

Det är svårt att lägga om kursen när det under lång tid gått framåt med autopilot. Postnord är ett utmärkt exempel, där delas nu post ut varannan dag. Ledningen kämpar förtvivlat att få lönsamhet på någonting invånarna är med och betalar för. En alldeles för dyr administration har gjort att det blivit för dyrt att anlita Posten. 

De unga generationerna har redan börjat använda digitala brevlådor, snart har även de äldre lärt sig och för postens del kommer det bara att handla om paket. Men även där kommer att bli problem, eftersom privatägda företag är bättre på att hålla nere kostnaderna. Min gissning är att Postnord inte finns kvar om tio år.

Skrämmande tanke, men vad kommer att finnas kvar om tio år? Dagstidningar och veckotidningar kämpar för sin överlevnad redan nu, kanske finns de kvar digitalt,  men det är inte heller billigt så deras framtid hänger i luften. Problemet är att vi inte har en aning om hur människor har det ekonomiskt om tio år.

Man pratar nu om recession, men man kan lika gärna säga att festen är över och det måste städas upp efter den. Hur omfattande städningen blir vet vi inte, risken finns att det blir en storstädning som blir smärtsam för många.

För våra politiker väntar en tid då de ser hur storvulna planer hamnar i papperskorgen, istället måste det vändas på varenda krona. Till råga på allt blir den kronan mindre värd för varje dag som går, vilket ytterligare späder på kostnadsökningarna.

Om man tillåter sig att vara pessimistisk, vad blir det kvar av det vi äldre byggde upp efter andra världskriget? Vad blir det kvar av vårt land?