Jag har en dröm.

Jag har en dröm, sa Martin Luther King. När världen ser ut som den gör, gror drömmar om en värld som ser helt annorlunda ut. Istället för trygghet känner människor oro och rädsla för den förändring vårt samhälle genomgått under tvåtusentalet. Hur kommer framtiden se ut?

Ingen vet, det gäller att improvisera eller trolla med knäna för att livspusslet ska gå ihop. Alla som förlitat sig till att att någon tar hand om och löser problemen står handfallna. Allt skulle ju bli bättre, istället sker motsatsen. 

Varför har ingen varnat för att det kunde bli våldsamma kostnadsökningar på nästan allt vi behöver? Om inte ens våra makthavare såg det komma, är vi verkligen illa ute. Man måste ju kunna begära att de kan se längre än vad näsan räcker. Det var inte så klokt att satsa på el istället för fossilfritt, innan tillgången på el var säkerställd.

Vad händer om ensamstående, långtidssjuka och arbetslösa inte har råd med kostnaden för bredband? Många äldre har det inte, men förutsätts ha det, det har ju alla riksdagsledamöter. Många har genom den usla postgången skaffat digitala brevlådor för att vara säker på att verkligen få sin post. Är rädd för att det för många kommer att innebära kaos. 

  

I det här läget funderar man över hur folk egentligen vill ha det. Inte vill de ha det som nu, det kan man höra vart man än kommer. Det vi har är ett samhälle politiska makthavare trodde vi ville ha, utan att fråga. Lita på oss, vi vet vad vi gör har vi fått höra, nu är det inte många som litar på vad de säger.

 

Vi föds in i ett liv då de flesta tvingas ha ett avlönat arbete att försörja sig på. Egentligen finns inte något fritt val och många vantrivs på sina jobb och önskar antagligen sina arbetsgivare flyga och fara. Men mer blir det inte, jobb växer inte på träd så det gäller att hålla ut och se sina jobb som ett nödvändigt ont för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Mycket mer ger inte många arbeten.

Ett hårdare brutalare samhälle har fått folk inse att så här kan vi inte ha det. De som avlönas av invånarna måste kavla upp ärmarna och städa upp vårt land istället för med ett välsmort munläder orera om att de redan tagit tag i det. Med det brukar menas att akuta problem lastas över på en utredning, som när den är klar inte har någonting med den nya verkligheten att göra. 

När ska våra politiker inse att byråkrati leder till omständligt hanterande av vad som skulle kunna hanteras på ett enkelt sätt? Administration kan redan idag tas om hand av smarta maskiner som är både intelligentare, tillförlitligare och snabbare. Blir det något fel, är det mänskliga faktorn som ställt till det.

Risken med vad den den mänskliga faktorn kan ställa till med ser vi nu. På grund av vårt politiska maktsystem och i demokratisk ordning fattade beslut, straffas invånarna av de skatter och avgifter som beslutats under åren. Tidigare har de lyckats hålla det överbelastade offentliga maskineriet igång, nu hotar det vårt lands invånares levnadsvillkor.

Om någonting kräver en haverikommission, är det för att utreda hur vårt samhälle kunnat krascha. Vad är orsaken till att det som en gång fungerade inte längre gör det? Det är säkert vad svenska folket skulle vilja veta.