Behövs verkligen riksdagen i dess nuvarande form?

Jag har med åren blivit allt mer kritisk till Miljöpartiet, men även övriga partiers engagemang för miljön. Våra styrande politiker är avlönade av invånarna, för att se till deras bästa i första hand. Det finns så många olösta problem som gäller invånarna, att vi inte har råd att vara ledande inom miljötänkandet. Vad värre är, alla avgifter och miljöskatter som tillkommit under åren, har drabbat de svagaste grupperna hårdast. Dessa pålagor för att rädda vår miljö, har haft en långsamt frätande effekt på privatekonomin, som nu gör sig påmind, eftersom det snabbare blir tomt på kontot eller i plånboken.

Tyvärr har det blivit så i vårt land att allt fler känner oro över hur pengarna ska räcka till, men en alldeles för stor del lever i oro över hur pengarna ska kunna förräntas så mycket som möjligt. Man brukar säga att den enda chansen för ”vanligt” folk att bli rik, är att vinna på spel. Spelar gör även de med mycket pengar genom att satsa på aktier. Men hur gör alla som knappt har mat för dagen?

Det har talats alldeles för lite om invånarnas levnadsvillkor, vilket diskvalificerar dagens politiker från att ha sina uppdrag och kallas förtroendevalda. Det är partierna som nominerar de personer som ska företräda dem, väljarna inflytande finns bara på papperet.

Trots påtryckningar görs det inte så mycket för miljön, men det finns pengar för statskassan i att värna om miljön genom skatter och avgifter. Att miljöfrågor fått så stort utrymme i debatter, får ses som en dimridå för att skymma de verkliga problemen. För problem finns det gott om, inte minst de orättvisor och ökade samhällsklyftor som framstår tydligare för varje år. Genom att inte ha tagit itu med dessa problem, ökar skaran av missnöjda i snabb takt.

Så många pinsamheter vår regering bjudit på under bara en vecka, är det svårt att ta den på allvar. Man får en känsla av att Socialdemokraterna kämpar för sin överlevnad, det är verkligen ett B-lag som styr partiet. Eller kanske de ledande inom partiet under åren inte varit klyftigare, att den nya tiden avslöjat deras oförmåga att hantera en förändrad värld.

Naturligtvis är det Löfven som får ta smällen, det är så det fungerar eftersom han är regeringschef. Löfvens enda chans att få lite lugn och ro i regeringen, är att ombilda den. MP:s båda språkrör kan inte vara kvar i regeringen efter det som nu hänt, deras tabbar har nått ut över hela världen. De båda språkrörens naiva tabbar är inte bara generande för dem själva och partiet, utan även för de övriga i regeringen och hela svenska folket.

Många Socialdemokrater ångrar säkert, att de sagt sig vara enda partiet som kan regera. När vi hade en enpartistat och Socialdemokraterna hade egen majoritet var det lätt som en plätt, men den tiden kommer aldrig mer tillbaka. Partiets företrädare lutar sig mot att om man kan se tillbaka på lång regeringstid och anser Socialdemokratin vara förmer än andra. Att de nu blivit ett parti i mängden, tycks vara svårt att acceptera.

För invånarna är det här ett fruktansvärt dilemma, eftersom de inte vet vilket parti de ska rösta på, eller rösta överhuvudtaget. För varje fadäs av regeringen ökar Moderaterna och Vänsterpartiet. Vart väljarna som antagligen kommer att vända ryggen åt MP tar vägen vet man inte. Men ett parti som måste rensa bort ogräset från partiet, tappar troligen till något av de borgerliga partierna, för något arbetarparti är det ju inte. Många uppfattar det som att Centern har en vettigare syn på miljön än de orealistiska kraven från MP, vilket gör dem till det troligaste valet för många avhoppare.

Vattenfalls begäran om att få sälja de problematiska kolkraftverken i Tyskland, blir det verkliga eldprovet för MP. För regeringen gäller att statligt ägda Vattenfall inte kan låta kolet ligga kvar i marken och svenska folket ska få betala förlusterna. Den engångsförlust det handlar om vid en försäljning, uppväger den långsiktiga förlusten. Vattenfall tycks ha specialiserat sig på att göra dåliga affärer.

Men det är ju faktiskt genom nedläggningar av kärnkraftverk, de koleldade fortfarande behövs. Det i sin tur betyder, att det hela blev alldeles bakvänt. Miljöpartiets resonemang känns som att bygga en pool, men förhoppningsvis få vatten att fylla den med inom runt tio- femton år. Mycket av det som präglat beslut för att rädda vår miljö, har varit förhoppningar om att kunna skynda på miljövänliga lösningar.

Istället för att utveckla kärnkraften till att bli både säkrare och effektivare, har det istället bara talats om att lägga ner kvarvarande kärnkraftverk. Vindkraften börjar nu ifrågasättas, hur den kommer att påverka människor och djur på sikt. Det finns risker med allting, men när det gäller vindkraft har de ignorerats. Visst är kärnkraften som att leka med elden, men ändå det mest miljövänliga som står till buds. Risken för en härdsmälta är i dag mindre, än att någon startar ett kärnvapenkrig, men så är det ingen som resonerar.

Med den tekniska utveckling vi kan vänta oss, kommer det att behövas producerande elkraftverk med hög kapacitet. Det sägs att det kan ta tjugo år innan de intelligenta maskinerna och robotarna tar över de mesta av jobben, men det kan ske betydligt snabbare. Ser man till den tekniska utvecklingen bara de senaste två åren, kan man räkna med minst en halvering av den tid vi har på oss. Den försiktiga miljööverenskommelsen visar hur andra länder väntar för att se vart det bär.

Den samhällsförändring som väntar finns det inga förberedelser för, vi sitter fast i ett politiskt skapat mönster som försvårar hanteringen av en stor förändring. Vi har sett det i samband med det stora antalet flyktingar som kom till vårt land på kort tid, det uppstår kaos. Vårt land är helt enkelt inte rustat för förändringar.

 Grundaren av Spotify pekade på den verkliga stötestenen i vårt land, det som kallas den svenska modellen. Spotify är känt över hela världen, så naturligtvis uppmärksammades kritiken som fanns i artikeln. Läste till och med en som ifrågasatte om vårt land verkligen passade in i det moderna snabbt framväxande högteknologiska samhället. Många experter anser inte det.

Högteknologi är sannerligen inte våra politikers bord, de begriper inte att man måste se betydligt längre fram i tiden än en mandatperiod. Invånarnas misstro mot våra politiker har istället resulterat i, att de med hjälp av invånarnas pengar, försöker köpa väljare. De gamla etablerade partierna är till och med villiga, att svika sina gamla ideologier för att få sitta i maktställning.

Det kortsiktiga tänkandet är lika förödande för vårt land, som att försöka hålla kvar det gamla. När Findus nedläggning blev känt blev både politiker och LO rasande och var med och protesterade. Politiker och LO gjorde samma sak när varvsindustrin hotades av nedläggning. Den konstgjorda andningen kostade innevånarna enormt med pengar, innan det oundvikliga hände och varven lades ner.

Precis som med varvsindustrin borde regeringen och LO satt sig ner och tänkt: Jaha, nu är det kört, hur ska vi kunna skapa någonting nytt och livskraftigt? Allt förändras i snabb takt och automatisering är det vi märker av just nu och värre blir det. De fabriker som byggs är hypermoderna och behöver inte mänsklig arbetskraft på samma sätt som tidigare.

Vad som sker visar vad vi kan vänta oss, att de traditionella jobben försvinner. Det nytänkande som måste till är vad en regering måste göra, nämligen underlätta för högteknologiska företag att växa fram. Som det nu är försvinner både företag och personer som kan de nya teknikerna till andra länder.

Det finns en stor grupp som vill fortsätta suga på den gamla karamellen, trots att det inte är mycket kvar av den. Så länge regeringen lyssnar på dessa mäktiga personer, kommer det bara att bära utför. Det är inte svenska folket som ska ansvara för vårt så kallade välfärdssamhälle, det är de politiskt förtroendevalda. Klarar de inte av uppgiften att ta tag i de problem som ett högteknologiskt samhälle innebär, har de inte heller någon framtid.

Den centrala rollen i detta har Stefan Löfven, som vid det här laget lärt sig skillnaden mellan att jobba för IF Metall och vara landets ledare. Steget var för stort helt enkelt och med urusla rådgivare och medarbetare har det mesta blivit fel. Men det som hänt och händer inom regeringen, visar också svagheten med vårt politiska styrelsesätt. Det politiska etablissemangets största fiende är politikerna själva, de har inte insett sin egen ständigt ökande kostnad. Men invånarna har gjort det och visar det också.

Förändringen av vårt land måste komma uppifrån, svenska folket har tröttnat på att anpassa sig till politiska beslut som skapat fattigdom hos alldeles för många. Med det nya som väntar måste landet drivas enligt företagsmässiga principer, som det nu är leker politiskt utsedda personer verkställande direktörer, utan att veta vad de håller på med. Dan Eliasson är ett utmärkt exempel på en politiskt utsedd person, som totalt saknar förmåga att leda någonting.

Vi får se hur länge det här kan pågå innan allt korrigerar sig självt. Det vill säga när pengarna inte räcker till för att avlöna den enorma politiskt skapade byråkratin och administreringen av vårt land. I dagens läge behöver det politiskt skapade kontrollsamhället hundratusentals administratörer, med intelligenta maskiner intåg kommer en majoritet av dem att inte behövas.

De som blir över när det är så dags, kommer att hamna i samma sits som dagens arbetslösa. Den ständigt ökande gruppen av människor som lever på fattiggränsen, kommer därför att bli tungan på vågen. Det är de som kommer att avgöra, vad som kommer att hända med det politiska etablissemanget.

För mig känns det som att riksdagen i dess nuvarande form är överflödig. Det borde räcka med en regering, övriga som sitter i riksdagen finns där för att säga ja till sina partiers förslag. Vad som skulle behövas är välutbildade människor som kan organisera de offentliga verksamheterna för att få allt att fungera. 

Den moderna världen har växt våra politiker över huvudet och det fungerar inte längre med att personer utan formella kunskaper förvaltar invånarnas pengar. Att sätta bocken till trädgårdsmästare är inte bara naivt, det är idiotiskt. Om inte annat så bevisar Miljöpartiets båda språkrör hur otroligt dumma svenska välbetalda politiker kan vara.